Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rudin, Erik Georg Valdemar Napoleon - Rudis, Lat., egentl. rå; oöfvad, oerfaren, okunnig, obildad - Rudister, paleont., en utdöd djurfamilj - Rudkjöbing, stad på vestra kusten af Langeland, Danmark - Rudmört. Se Sarf - Rudolf, konungar i Burgund (se d. o.) - Rudolf, tyska konungar - Rudolf. 1. R., hertig af Schwaben - Rudolf. 2. R. I af Habsburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
både »öfver verlden upphöjde och i och med verlden
lefvande Guden», samt att idén om ett gudsrike på
jorden går såsom en röd tråd genom hela bibeln,
ett rike, som icke blott skall blifva ett inre,
utan äfven ett yttre, och i hvars härlighet sjelfva
naturen skall taga del. I samband med denna åskådning
betonar han, att – från en högre ståndpunkt sedd –
den närvarande verldsutvecklingen öfvervägande är en
utveckling af det djuriska sinlighetslifvet, och att
den sanna församlingen ännu utgöres af ett f åtal i
verlden, en »främlingsskara», att en strid förestår
mellan det antikristiska och det kristna elementet,
och att sedan det tusenåriga riket skall komma –
afslutningen af den närvarande verldsperioden och
inledningen till den himmelska. R:s förnämsta arbeten
äro Ord från altaret (I. »Ord till nattvardsungdom»,
1873, 2:dra uppl. 1877; II. »Samling af skriftetal»,
1881), Evighetsvinkar, predikningar öfver kyrkoårets
texter (1872–75, ny uppl. 1878; ny följd 1883–89),
Sören Kierkegaards person och författareskap(I, 1880),
Innehållsöfversigt af de särskilda evangelierna
(1881), De mindre profeterna öfversatta och utlagda
(I. »Obadja och Joel», 1884; II. »Jona», 1886;
III. »Amos», 1887) och Uppsatser i teologiska och
kyrkliga ämnen (5 häft., 1885–88). R. har vidare
öfversatt Augustinus’ »Bekännelser» (1:sta o. 2:dra
bok, 1880) och Markus’ evangelium (1883), hvarjämte
han författat predikningar och tal samt uppsatser i
en mängd tidningar och tidskrifter. 1888 tilldelade
Svenska akademien honom Karl Johans pris.
Rudis, Lat., egentl. rå; oöfvad, oerfaren, okunnig,
obildad.
Rudister (Rudistae Lam., Hippuritidae Gray) paleont.,
en utdöd djurfamilj, om hvars systematiska ställning
man länge varit oviss, men som nu vanligen anses
stå närmast chamacéerna bland musslorna. Skalen
hafva en egendomlig, prismatisk struktur och äro
mycket tjocka, olikstora och osymmetriska. Det
högra är störst, stundom bägarelikt eller rörformigt
fastvuxet; det venstra är ofta nästan liknande ett
lock. Låsapparaten är mycket komplicerad och något
olika hos de olika slägtena, vanligen med 2 stora,
grofva tänder i öfverskalet, som passa in i djupa
gropar i det undre, så att skalen i motsats till
andra musslors endast kunna röras mot hvarandra i
vertikal riktning. Rudisterna, hvilkas vigtigaste
slägten äro Hippurites (se d. o.) och Radiolites,
hafva vanligen lefvat sällskapligt, bildande bankar
eller ref, och flere arter hafva uppnått en ganska
betydlig storlek, ända till 1 m. Rudisterna finnas
endast i kritsystemet, och i dettas mediterrana
provins förekomma de i stort antal, såväl arter
som individer. Deras skal bidraga ofta i väsentlig
mån till bildandet af kalkstenar (hippurit- eller
rudistkalk). I den midt-europeiska provinsen äro
de fåtaligare samt uppträda ej häller i så stora
former och bilda endast sällan kalkstenar. I Sveriges
kritsystem är blott en enda liten art funnen i flere
varieteter (Radiolites suecicus), och äfven denna är
ganska sällsynt. B. L-n.
Rudkjöbing [-köb-], stad på vestra kusten af
Langeland, Danmark, vid Stora Belt, 3,179 innev.
(1880). Spanmålshandel. Stadens flotta utgjordes
år 1888 af 99 fartyg om 5,148 tons, deribland 3
ångare. Skeppsbyggeri och en sparbank, inrättad
1842. R. omtalas första gången under 13:de
årh. Der föddes de båda berömde bröderna A. S. och
H. K. Örsted. E. Ebg.
Rudmört. Se Sarf.
Rudolf, konungar i Burgund (se d. o.).
Rudolf, tyska konungar. 1. R., hertig af Schwaben,
grefve af Rheinfelden, var son till grefve Kuno
af Rheinfelden, fick 1057 hertigdömet Schwaben af
konung Henrik IV:s förmyndare, enkekejsarinnan
Agnes, och förmäldes med hennes dotter Matilda
(död 1060). På Henrik IV:s sida deltog R. i kriget
mot sachsarna. Men efter konungens bannlysning
(1076) slöt han sig till de missnöjde furstarna,
var med på mötet i Tribur i Okt. s. å. och blef
d. 15 Mars 1077 af ett furstemöte i Forchheim
vald till konung. Sin utmärkelse fick han dock
betala med erkännande af valrätten till kronan
och medgifvanden i investiturfrågan. I den strid,
som nu förestod med Henrik, hade R. sina förnämsta
stöd i hertigdömet Sachsen samt hertigarna Welf af
Bajern och Berthold af Kärnten, medan i allmänhet
städerna, lågadeln och det lägre presterskapet följde
Henrik. Den 26 Mars 1077 kröntes R. i Mainz, men ett
furstemöte i Ulm dömde honom som majestätsförbrytare,
och efter en oafgjord träffning vid Mellrichstadt
(1078) fann han döden i slaget vid Elster, ej långt
från Lützen, d. 15 Okt. 1080 (enligt en senare
berättelse för Gottfrids af Bouillon svärd). Han
var i sitt 2:dra gifte förmäld med Adelheid af
Italien, syster till Henrik IV:s gemål Berta. –
2. R. I af Habsburg, född i Limburg d. 1 Maj 1218,
ärfde vid sin faders, landtgrefve Albrekt den vises,
död (1239) dennes herrskap Aargau och Elsass (se
Habsburg). Uppfostrad vid sin gudfader kejsar Fredrik
II:s hof uti Italien, tjenade R. troget kejsare
och rike. Under »interregnum» (1254–73) förvärfvade
han land och rykte genom en mängd strider (mest med
biskoparna af Strassburg och Basel samt abboten af
S. Gallen), så att han efter hand vann anseende som
Syd-Tysklands mäktigaste furste. På honom föll derför
kurfurstarnas val, då de i Frankfurt sammankommo
d. 29 Sept. 1273 för att besätta konungatronen, och
d. 28 Okt. s. å. följde R:s kröning i Aachen. Endast
Ottokar af Böhmen (och för en tid hertigen af Bajern)
vägrade hyllning, men R. aftvang honom trohetsed
i Nov. 1276 och slog honom, vid hans förnyade
uppror, på Marchfeld, d. 26 Aug. 1278, hvarvid
Ottokar satte lifvet till. Med den öfvervunnes
land kunde R. sedermera (se Habsburg) lägga
grunden till habsburgska familjemakten. R. fattade
klart och praktiskt sin ställning såsom konung;
han öfvergaf sina företrädares, hohenstaufernas,
italienska politik, men sökte, stödd på sitt hus,
gifva konungamakten anseende inom Tyskland genom att
trygga landsfreden och skydda städerna emot röfvarena
på adelns borgar. Hans regering var en oupphörlig
strid med dessa trotsiga vasaller. Derför stodo
städer och folk alltid på hans sida; men de store
hatade hans hårda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
