Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ruckman, Maria Kristina - Rud, ryd, röd, -red (fornsv. ruþ, riuþ, ryþ), betyder egentl. »afröjd mark» och utgör namn på en mängd svenska orter samt ingår äfven såsom sammansättningsled i många svenska ortnamn och personnamn - Rud, dansk adelsslägt - Ruda, zool. Se Rudslägtet - Ruda, Elias Vilhelm - Rûdagi, Hakîm Muhammed Farîd-ed-dîn Abdalláh - 1. Rudbeck, Olof, d. ä. (Olavus Rudbeckius pater)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kraft i sitt spel samt ett lyckligt herravälde öfver
sin mimik, dock ej utan en riktning åt det öfverspända
maneret». Hennes bästa roller voro Thilda i »Oden»,
Celestina i »Korsfararne», titelrollerna i Virginia
och Johanna af Montfaucon samt Fru Dorsan i »Den
svartsjuka hustrun».
Rud, ryd, röd, -red (fornsv. ruþ, riuþ, ryþ),
betyder egentl. »afröjd mark» och utgör namn på
en mängd svenska orter samt ingår äfven såsom
sammansättningsled i många svenska ortnamn och
personnamn.
Rud, dansk adelsslägt, som omnämnes redan 1302 och
utdog år 1647. Mest bekant är Otto R., född d. 15 Maj
1520, hvilken i slaget vid Öland d. 31 Maj 1564 med
ett danskt och två lybska fartyg omringade det stora
svenska amiralskeppet »Makalös» och tog amiralen Jakob
Bagge till fånga. Efter Herluf Trolles död erhöll
R. 1565 befälet öfver danska flottan och angrep
svenskarna vid Bornholm d. 7 Juli s. å., men blef
efter 10 timmars mördande strid öfvermannad. Som fånge
måste han derefter deltaga i Klas Horns triumftåg i
Stockholm. Död i pesten d. 11 Okt. 1565 på Svartsjö
slott. E. Ebg.
Ruda, zool. Se Rudslägtet.
Ruda, Elias Vilhelm, skald, född på Häringe,
Södermanland, d. 3 Sept. 1807, blef 1826 student
i Upsala och antog 1827 plats som informator hos
landshöfding Nordenanckar i Kalmar. Under sin vistelse
derstädes utgaf han Brynolfs äfventyr. En dikt i
sjutton sånger (1828), en humoristisk parodi på
Tegnérs »Frithiofs saga», samt författade
Vildsvinsjagten (1829) och Hagbard och Signe (1830), utgifna
först efter hans återkomst till Upsala. De båda
senare voro dramatiska dikter, omogna, men ej utan
förtjenst. I Upsala, der han studerade till graden,
författade han En tysk resandes ströfverier på svenska
parnassen (1830), en rätt underhållande kritik af
den samtida svenska vitterheten, Främlingen från
Norden (1831), en novell med inflätade lyriska
stycken, samt poemet Aristomenes på Rhodus, som
1832 vann Svenska akademiens 2:dra pris, hvarjämte
R. utgaf öfversättningar från Ingemann, Brydges
m. fl. Han var äfven verksam som granskare i »Upsala
Correspondenten» och i »Svenska Literaturföreningens
tidning», skref en uppsats om Marlowes Faust (i
»Skandia», 1833), meddelade poem i flere kalendrar
o. s. v. 1833 blef han filos. magister och afled
kort derefter i Örebro, d. 13 Aug. 1833. Efter
hans död utgåfvos hans Skaldestycken (1834 o. 38),
med en biografi af Atterbom. – R:s dikter liksom
hans prosa utmärkas af en särdeles behaglig form;
i djupare mening sjelfständiga eller betydande äro
de knappast. Dock kan man med Atterbom framhålla,
att han såsom skald var fri från allt manér och
koketteri samt att hans sång flödar ren och frisk,
hjertlig, enkel och ljuf. – Jfr Böttiger: »Minnestal»
(1833). -rn.
Rûdagi, Hakîm Muhammed Farîd-ed-dîn Abdalláh,
persisk skald, f. i slutet af 800-talet, var tidigt
utvecklad, icke minst i musikaliska talanger. Han
vardt gunstling hos
samanidsultanen Nasra II, hvilken öfverhopade honom
med hedersbevisningar och rikedomar. R. höll sig med
tvåhundra pager och behöfde fyrahundra kameler för att
forsla sina egodelar. Han öfverlefde sin furstlige
vän och dog i fattigdom 954. R. kallas med skäl
»mästaren» och »persiska poesiens fader», ty, i trots
af åtskilliga föregångare, var det han, som skänkte
hvarje form af episk, lyrisk och didaktisk poesi dess
särskilda, utpräglade karakter. Han lär hafva skrifvit
1,300,000 vers, men deraf finnas i behåll endast 52
panegyriker (kasîda), kärleksqväden (ghásal) och
epigram (rubâ’i). Af hans episka dikter finnas endast
enstaka versrader qvar, och hans öfversättning af
fabelverket »Kalila va-Dimna» har gått förlorad. R:s
kasider äro mönster af fin och måttfull panegyrik, och
ett tjusande behag ligger utbredt öfver hans ghaseler
till vinets och kärlekens lof. I didaktiskt färgade
stycken ger han uttryck åt en ädel epikureism. R:s
bevarade dikter äro aftryckta och öfversatta af
H. Ethe (i »Göttinger nachrichten», 1873).
1. Rudbeck, Olof, d. ä. (Olavus Rudbeckius pater),
månglärd, son till J. Rudbeckius (se Rudbeckius
1), föddes i Vesterås, sannolikt i Jan. 1630,
samt genomgick denna stads skola och gymnasium,
innan han i Febr. 1648 blef student i Upsala. Der
valde han medicin till sitt hufvudstudium och åhörde
Francks och Stenius’ föreläsningar. I synnerhet i
anatomi voro hans framsteg så lysande, att han redan
1650 kunde egna sig åt undersökningar af kroppens
finaste delar. Dervid upptäckte han lymfkärlen (se
d. o.). Upptäckten blef omtalad vid hofvet, och i
April 1652 fick R. i drottningens och flere bland
rikets förnämste mäns närvaro förrätta en anatomisk
sektion, hvarvid han visade dessa kärl. Tillika
företedde han ett häfte med ritningar af inhemska
växter, utförda af honom sjelf. Drottningen
lofvade honom vid detta tillfälle ett understöd
för studier utrikes. I Maj s. å. disputerade han De
circulatione sanguinis, och i början af 1653 utgaf
han sin beskrifning om Ductus hepatici aquosi
et vasa glandularum serosa samt öfverlemnade före
sin utresa till drottningen en samling ritningar
öfver dessa. R. begaf sig i Juni 1653 till Holland
och vistades der hufvudsakligen i Leiden, der han
hörde van Hoorne och Hemsterhuis. Der måste han
jämväl uppträda till försvar för sin nyssnämnda
upptäckt, hvilken dansken Th. Bartholin sökt bestrida
honom. Striden om denna sak, i hvilken R. deltog med 2
skrifter, fortgick länge, men slöts till R:s förmån,
och hans upptäckareära har af v. Haller, Sprengel,
Hwasser m. fl. till fullo häfdats. R:s rykte var redan
vid denna tid så betydande, att anbud gjordes honom
att mot betydliga förmåner gå i fransk tjenst. Men han
afböjde dem och återvände 1654 hem, rikt försedd med
modeller och ritningar, frön och plantor. I Holland
hade han nämligen med allvar vändt sig till studiet
af botaniken, till hvilkets främjande han sedan i så
betydlig mån bidrog. Närmaste frukten af hans resa
blef anläggningen af en botanisk trädgård i Upsala, ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
