Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosenheim ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fredriks ock dess gemåls lefvernesbeskrifning (1789),
Svea Rikes konungalängd (s. å.) och Afhandling om
Svea Rikes Råd, dess upphof, embete, tidhvarf och öden
(1791). P. S.
Rosenheim [råsenhajm], stad i bajerska
regeringsomr. Oberbaiern, vid Inn och
jernvägen München–Salzburg och flere andra
jernvägslinier. 8,397 innev. (1880). Stort saltverk,
till hvilket saltvattnet (sole) kommer genom
rörledning från Reichenhall.
Rosenheim, Johan von, militär, konstälskare, f. 1725,
ingick 1744 vid fortifikationen, men trädde redan året
derpå i fransk tjenst och sedan i holländsk, der han
blef kapten. 1750 utnämndes han till major i hessisk
tjenst samt blef 1760 regementsqvartermästare vid
Dalregementet, 1761 stabskapten vid Liewens regemente,
1768 öfverstelöjtnant i holländsk tjenst, 1770 i
svenska armén och 1775 vid Jämtlands regemente. Han
blef sedan vice landshöfding i Vesternorrland och
öfverste i armén. Han adlades 1758 (han hette förut
Roselius). Död i Stockholm d. 16 April 1803. – R. var
på sin tid bekant såsom lycklig konstutöfvare; anlagen
hade gått i arf från morfadern, hofintendenten
D. von Krafft. »Pastell var egentligen hans sak»,
yttrar Boye, och detta förklarar hvarför hans arbeten
af tiden förderfvats eller förblandats med andra,
mer kända pastellmålares. Något säkert sådant är
veterligen ej kändt, mer än en bild af Lor. Pasch
d. y., målad 1802 och tillhörig Akademien för de
fria konsterna, af hvilken R. var hedersledamot. –
Hans son Vilhelm Fredrik Joakim von R., f. 1755,
d. 1822 såsom f. d. legationssekreterare,
skref bl. a. tragedierna Frode (1789) och
Drottning Öda (1816) i fransk-klassisk stil.
-rn.
Rosenhoff, Klaudius, dansk författare, född i
Köpenhamn d. 18 Nov. 1804 i ringa vilkor, var först
sysselsatt i handel, men började 1827 att skrifva
vers och smärre berättelser. Åren 1835–46 utgaf han
tidningen »Den frisindede» af politiskt innehåll,
hvilken ådrog honom mycken förföljelse af polisen och
ständiga böter. Hans Noveller, digte og humoresker
utkommo i 3 bd 1841–49 och följdes af barnböcker,
smärre dramatiska stycken och åtskilligt annat, såsom
De fattiges fattige sanger (1856). Derjämte bidrog han
till den allmänna upplysningen genom en mängd dikter
och uppsatser i tidskrifter och kalendrar samt lade
ständigt i dagen sin ifver för folkets utveckling. Ett
studium, som mycket intresserade honom, var
astronomi, hvari han på egen hand förvärfvade
mer än vanliga insigter. Död d. 19 Jan. 1869
Hans Udvalgte digte utgåfvos af K. Ploug 1873.
E. Ebg.
Rosenholm, dansk herregård i Nörrejylland, Randers
amt, har sedan 1559 tillhört slägten Rosenkrandz och
byggdes 1559–69 af Jörgen Rosenkrands. Det är en af
Danmarks vackraste och mest betydande herregårdar, med
fyra flyglar och tre torn samt omgifven af grafvar. År
1743 blef R. förvandladt till fideikommiss om 207
»tönder hartkorn» och 616,000 kr. kapital. Slottet
eger ännu en värderik porträttsamling,
hvaremot slägtarkivet flyttades till Norge 1824,
der det förstördes vid Frederikshalds brand 1826. Jfr
Rosenkrands, 3, 4, 11. E. Ebg.
Roseninfusion. Se Rosenblad, farmak.
Rosenius, Erik. Se Rosén, sp. 1428.
1. Rosenius, Karl Olof, Sveriges mest inflytelserike
lekmannapredikant, föddes d. 3 Febr. 1816 i Nysätra
församling, Vesterbotten, der fadern var e. o.
prestman. Han blef student i Upsala 1838. Vacklande
helsa i förening med ekonomiska svårigheter hindrade
honom från att fullfölja sin ursprungliga föresats
att läsa på prestexamen, och i stället antog han
en informatorsplats på en egendom i närheten
af Stockholm. En betydelsefull brytningstid
i R:s lif inträdde, då han 1839, efter häftiga
själsstrider, uppsökte den då i Stockholm anställde
metodistpredikanten Scott och under hans andliga
ledning fick frid till sin bekymrade själ. Ehuru
han aldrig mot metodismens kristendomsuppfattning
utbytte den lutherska bekännelse, hvari han redan
i ungdomen genom ett flitigt studium af Luthers
skrifter vunnit fotfäste, var han dock från denna
tid med Scott förenad i det gemensamma sträfvandet
att verka för uppväckande af ett nytt andligt lif
i församlingen. R. flyttade 1840 till Stockholm
för att samverka med Scott i det s. k. engelska
kapellet, betraktade den fria evangelisatoriska
verksamheten såsom sin lefnadsuppgift och blef
snart den mest inflytelserika personen inom den
andliga riktning, hvilken sedermera blifvit benämnd
»den nyevangeliska». Sedan flere år efter Scotts
afresa från Sverige det engelska kapellet blifvit
inköpt af ett svenskt konsortium och under namn af
Betlehemskyrkan upplåtits till gudstjenstlokal,
var R. under åren 1855–68 derstädes regelbundet
anställd såsom predikant, hvarjämte han genom
predikoresor utöfvade ett vidsträckt inflytande på
de andliga rörelserna och de nyevangeliska kretsarna
i vårt land. Till detta inflytande bidrog framförallt
tidskriften »Pietisten», som han begynte utgifva redan
1842, och hvarmed han fortfor ända till sin död. Denna
religiösa tidskrift, hvilken var den nyevangeliska
riktningens främsta organ och omsider spriddes
i omkr. 5,000 ex. årligen, lästes med oinskränkt
förtroende, ställdes i jämnbredd med Luthers skrifter,
och ur densamma hemtade de fleste kolportörer
materialet för sina uppbyggelseföredrag. Dessutom
utgaf R. en missionstidning och ett stort antal
smärre skrifter, hvilka i tusentals ex. spriddes
kring landet. Jämför man den rent antinomistiska och
separatistiska riktning, som ungefär samtidigt med
R:s uppträdande kännetecknade flere af vårt lands
andliga rörelser (särskildt erikjansismen och
hedbergianismen), måste R:s ståndpunkt, uppburen
som den var af en verkligt kristlig personlighet,
tillerkännas ett obestridligt företräde, i synnerhet
som R. städse visade sig angelägen att förebygga
ett antinomistiskt missbruk af den evangeliska
frälsningsnåden och aldrig såsom Erik Jansson och
Hedberg drog i fält mot kyrkans gamla fromma lärare
(t. ex. Arndt och Nohrborg). Med sin djupa farhåga
för all verkhelighet och sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
