Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Gustaf II Adolfs här. Vid Lützen kommenderade
han ett kavalleriregemente. Sedermera kämpade
han under hertig Bernhard af Weimar i Elsass
och blef efter dennes död (1639) befälhafvare för
»Weimarianerna», till hvilkas qvarblifvande i fransk
sold han kraftigt bidrog. 1640–43 kämpade han mot de
kejserlige ö. om Rhen, segrade bl. a. vid
Ziegenhayn (Nov. 1640) och, under Guébriant,
vid Kempen (d. 17 Jan. 1642), men blef slagen
vid Tuttling (d. 24 Nov. 1643) och måste draga
sig tillbaka öfver Rhen. 1644 uppträdde han som
generallöjtnant for tyska rytteriet vid Turennes
och Condés armé i Syd-Tyskland, men råkade för
2 år i bajersk fångenskap. Knappt löst
ur denna, fängslades han på Turennes befallning
såsom, antagligen utan skäl, misstänkt för att
hafva anstiftat »Weimarianernas» myteri 1647. Genom
bemedling af drottning Kristina och A. Oxenstierna,
hvilkas hjelp han anropat, blef han efter 14
månader frigifven. 1649 fick han befälet öfver
alla i fransk tjenst öfvergångna svenska trupper.
Efter slaget vid Rethel (Dec. 1650) lemnade han
krigstjensten (mellan Turenne och R. var
fortfarande groll), men han stod till sin död,
d. 28 Dec. (n. st.) 1667, i spetsen för Elsass’
förvaltning, ehuru utländing och lutheran.
I Elsass egde han baroniet Bollweiler,
slottet Dettweiler m. m. – 2. Conrad de, grefve,
fransk marskalk, den föregåendes måg, f. 1628
på godset Klein-Roop i Livland, tog 1644 tjenst
vid ett svenskt rytteriregemente. 1650 sköt R.
i duell sin kapten och dömdes derför till döden, men
räddade sig genom flykt. Han trädde 1651 i fransk
krigstjenst och tjenade sig från simpel soldat upp
till höga befäl under Ludvig XIV:s krig. Han blef
öfverste vid kavalleriet 1669, »maréchal de camp»
1677, generallöjtnant 1688, marskalk af Frankrike
1703 och tog afsked 1705. Särskildt utmärkte
han sig i slaget vid Senef (1674) och på Irland,
der han våren 1689–våren 1690 förde befälet öfver
konung Jakob II:s trupper. Macaulay kan knappt finna
ord nog starka för R:s råhet och grymhet under detta
fälttåg, men erkänner hans krigiska duglighet.
Jakob utnämnde R. till marskalk af Irland.
R. öfvergick 1681 från lutherska till katolska
bekännelsen. Död på slottet Bollweiler i Elsass
1715.
Rosen, Gregor Vladimirovitj von, baron,
rysk general, f. i Estland 1781, deltog i
rysk-österrikiska och rysk-preussiska krigen mot
Napoleon (1805–07), hvarunder han avancerade till
öfverste. Efter finska kriget 1808–09 utnämndes
han till generalmajor. I kriget mot Napoleon
1812–14 inlade han mycken ära och befordrades till
generallöjtnant. I Polen förde han 1831 befälet öfver
6:te infanterikåren, slog polackerna vid Grochow,
men blef kort derefter besegrad vid Dembe-Wielki
och Iganie. 1832–37 var R. högst kommenderande
i Kaukasus och kämpade med framgång i Dagestan
emot Kasi-Mulla. Han dog 1841 såsom senator och
ledamot af riksrådet. Under R:s ledning utarbetade
den kaukasiska kårens generalstab två kartor öfver
Kaukasien (utg. 1834 i Petersburg).
Rosen, Karl Georg Wilhelm, baron, rysk författare,
f. 1800 i Reval, d. 1860, tillhörde i yngre
år ett kavalleriregemente och tog afsked såsom
ryttmästare. Han skref bl. a. dramer i retorisk
stil och texten till den af Glinka komponerade ryska
nationaloperan Sjisn za tsarja (Lifvet för tsaren,
1836).
Rosen [råsen]. 1. Friedrich August R., tysk
sanskritist, f. 1805 i Hannover, var 1828–31
professor i österländsk literatur vid Londons
universitet och derefter sekreterare i dervarande
Asiatic society. Död 1837. R. förvärfvade sig ett
ansedt namn genom flere arbeten, bland dem Radices
sanscritae (1827), The algebra of Mohammed ben Musa
(1831), en omgjord uppl. af Haughtons »Dictionary
bengali and sanscrit explained in english» (1833)
samt editionen »Rigveda-sanhita» (I, 1838; med
lat. öfvers.). – 2. Georg R., orientalist, den
föregåendes broder, f. i Detmold 1820, studerade
i Berlin och Leipzig orientaliska språk samt blef
efter en på offentligt uppdrag företagen resa i
Kaukasus-landen (1843–44) utnämnd till dragoman vid
preussiska beskickningen i Konstantinopel (1844)
och till generalkonsul i Jerusalem (1852). Derifrån
flyttades han i samma egenskap till Belgrad
(1867). Han tog afsked 1875 och lefver sedan dess
som privatman i sin fädernestad. Hans förnämsta
arbeten äro Elemenia persica (1843), Über die
sprache der lazen (1844), Ossetische grammatik
(1846), Mesnewi des scheich Dschelaleddin Rumi
(öfvers. från persiskan; 1849), Buch des Sudan (1847)
och Tuti-nameh (1858), bägge från turkiskan, Das Haram
Esch-scherif zu Jerusalem (1865), Gesch. der Türkei
von 1826–1856 (2 bd, 1867), Die Balkan-Haiduken
(1878), Bulgarische volksdichtungen, gesammelt und
überselzt (1879) samt en stor mängd språkliga och
arkeologiska afhandlingar i »Zeitschrift der deutschen
morgenländischeri gesellschaft». 2. H. A.
Rosen [råsen], Julius, psevdonym för Nikolaus Duffek,
tysk lustspelsförfattare, är född i Prag 1833 och
bosatt i Wien. Han har haft mycken framgång med
sina roande pjeser, hvilka hålla en medelväg mellan
intrigkomedien och farsen, men sakna allt djupare
värde. Bland dem må nämnas Garibaldi, Männer von heute
(1864), Das Damoklesschwert, Ein held der reklame
(1866), O, diese männer!, Il baccio, Dilettanten, Ein
Herkules och Die egoisten. R:s Gesammelte dramatische
werke utgåfvos i 13 bd 1870–80. Flere af hans lustspel
äro uppförda å svenska skådebanor.
Rosén, svensk slägt, härstammar, jämte de adliga
ätterna Rosén von Rosenstein, Rosenblad, von Rosén
och Munck af Rosenschöld, från kyrkoherden Erik
Rosenius (f. 1667, d. 1738), bondson från Roasjö
socken, Sexdräga pastorat, Elfsborgs län. Denne
Rosenius, som tog sitt namn efter födelsebygden
och vardt kyrkoherde i Sexdräga, var typen för
en sträng prestman i karolinska tiden. Bland hans
söner framstå arkiatern Nils Rosén, adlad Rosén von
Rosenstein, professoren Eberhard Rosén, adlad
Rosenblad, öfverhofpredikanten Gabriel Rosén (se R. 1),
hvars son Erik Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
