Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romersk rätt (Lat. jus romanum)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afseende härpå, lika många slag af leges, sorn det finnes
slag af comitia. De beslut, som fattades på comitia
tributa, innan denna form af folkförsamling vunnit
fullt erkännande såsom laglig folkrepresentation,
kallades plebiscita. Leges kunna för öfrigt hafva
olika benämningar med afseende på den ämbetsmans
ställning, hvilken framställt lagförslaget (såsom
lex consularis, om han var konsul, l. tribunicia,
om han var folktribun, o. s. v.). De vigtigaste
af leges voro »de tolf taflornas lagar»
(leges duodecim tabularum), antagna (år 449
f. Kr.) på comitia centuriata. Dessa lagar utgöra
utgångspunkten och grundvalen för hela den följande
romerska rättsutvecklingen. – Vidare hörde till
jus civile senatus consulta, beslut fattade genom
omröstning i senaten på framställning af den,
som der var ordförande. Senatus consulta hade icke
under republikens tid kraft af gällande lag, men
utöfvade dock mot slutet af denna tid icke obetydligt
inflytande på rättsbildningen, då senaten var högsta
förvaltningsmyndighet. Deremot blef under den första
kejsaretiden den lagstiftande makt, som tillkommit
comitia, hvilka emellertid visserligen, åtminstone
till namnet, ännu qvarstodo, öfverflyttad på senaten,
hvarigenom sålunda senatus consulta erhöllo kraft af
verklig lag. Faktiskt var emellertid redan då makten
äfven i detta afseende väsentligen hos kejsaren. Och
senatens lagstiftande makt förlorade mer och mer
sin betydelse, till dess att under Konstantin
(323–337 e. Kr.) enväldet fullkomligt stadgades samt all
rätt och makt lades i kejsarens hand. Efter denna tid
utbildades jus civile vidare endast genom kejserliga
förordningar (constitutiones principum), som utfärdades
efter beredning i det kabinett, hvilket, framgånget ur
det redan af Augustus inrättade consilium principis,
senare blef en bestående inrättning under namnet
consistorium principis, i hvilket vissa af de
högre ämbetsmännen, såsom sådana, voro ledamöter,
och i hvilket sedan Hadrianus’ tid rättslärda
särskildt inkallades. – En vigtig rättskälla,
som räknades till jus civile, utgöres slutligen af
responsa prudentium. Redan ett par århundraden före
republikens slut hade ett särskildt stånd börjat
utbilda sig af juris consulti (rättslarde) män,
hvilka egnade sig åt bearbetningen och tolkningen
af den för den stora allmänheten mer eller mindre
otillgängliga rätten och derigenom förvärfvade stort
anseende. Dessa tillkännagåfvo, att de meddelade
råd i rättsfrågor. Och snart blef det vanligt, att de
äfven inför rätta förfäktade de åsigter de framställt,
äfvensom att deras råd började inhemtas icke blott
af parter, utan äfven af magistratus och domare,
då nämligen rättskunskap icke var nödvändig för att
kunna bekläda ett ämbete eller för att kunna utöfva
funktionen af domare (judex). Redan vid slutet af
republikens tid var den af de rättslärde allmänt
antagna åsigten faktiskt bestämmande för utgången af
ett mål. Men något formelt erkännande hade »responsa
prudentium» ännu ej under republikens tid. Redan under
Augustus blefvo dock rättslärde auktoriserade att på
frågor af domare meddela
responsa (svar), hvilka, såvida vid deras afgifvande
vissa formella föreskrifter iakttagits, skulle
ega kraft af lag. Emellertid hade de rättslärde
mer och mer börjat i skrift nedlägga sina åsigter
i allmänhet. I afseende på dessa skrifter omtalar
Gajus ett reskript af Hadrianus, genom hvilket skulle
hafva föreskrifvits, att, der i alla juristernas
skrifter enhälligt uttalades samma åsigt om hvad i
en fråga vore rätt, denna åsigt skulle vara bindande
för domaren, men att, der åsigterna voro delade, han
skulle ega att följa den, som syntes honom vara den
rätta. Slutligen är i afseende på den gällande kraften
af de rättslärdes skrifter ännu en åtgärd att märka,
nämligen den af Theodosius II och Valentinianus III
utfärdade s. k. »Citationslagen», hvilken föreskref,
att vid stridiga åsigter i de rättslärdes skrifter
domarena skulle hålla sig till de åsigter, som
uttalats af de fem store juristerna: Papinianus,
Paulus, Ulpianus, Modestinus och Gajus, äfvensom
af dem, hvilka af dessa blifvit åberopade; att vid
stridiga åsigter mellan dessa åter pluraliteten skulle
vara bestämmande; samt slutligen att, om åsigterna
voro lika delade, Papinianus’ åsigt skulle vara
den afgörande. – Detta särskilda juriststånd erhöll
sedan den första kejsaretiden allt större tillväxt
och betydelse, hvilken nådde sin höjdpunkt före
midten af det tredje årh. e. Kr. – den klassiska
rättsvetenskapens period. Men sedan Konstantins
tid började det mer och mer förfalla. Tvistiga
rättsfrågor afgjordes dåmera genom reskript af
kejsaren, i stället för af rättsvetenskapen.
I motsats till jus civile, i den nu ifrågavarande
meningen, sättes jus honorarium (af honos
l. honor, egentl. ära, sedan högt statsämbete),
d. v. s. sammanfattningen af de rättsgrundsatser,
som framträda i de edikt (edicta), som utfärdades af
de republikens ämbetsmän, hvilka hade jurisdiktion,
och af hvilka pretorerna voro de ojämförligt
vigtigaste. Dessa edikt voro ämbetskungörelser,
utfärdade af dessa ämbetsmän vid ämbetets tillträdande
och angifvande de grundsatser, hvilka de under
sin ämbetsförvaltning skulle följa vid rättens
tillämpning. Dessa ämbetskungörelser, hvilka,
såsom sådana, icke hade karakteren af gällande rätt
och i alla fall blott gällde för den ämbetsmans
ämbetstid, hvilken utfärdat dem, fingo dock den
allra väsentligaste betydelse för den romerska
rättens utveckling. Å ena sidan nämligen var ej
hans ämbetsmyndighet så skarpt begränsad, att icke
mycket var öfverlemnadt åt hans fria afgörande,
och å andra sidan brukade de af en sådan ämbetsman
uppställda grundsatserna till en stor del upptagas af
hans efterföljare i ämbetet. I synnerhet var i detta
afseende af vigt det edikt, som utfärdades af praetor
peregrinus, hvilken hade jurisdiktionen i mål mellan
ickeromare (peregrini) och mellan sådana å ena sidan
och romare å den andra. Då på dessa förhållanden jus
civile icke kunde användas, måste allmännare, friare
grundsatser komma till tillämpning, hvilka småningom
mer och mer fingo inflytande på och slutligen till en
stor del omskapade det gamla stränga jus civile. Redan
före republikens slut erkändes den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
