Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. II. Rom republik (509-31 f. Kr.) - Romerska riket. III. Rom kejsaredöme (31 f. Kr. - 476 e. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
y. beröfvade sig lifvet, och slutligen vid
Munda i Spanien 45. Sextus Pompejus undkom
dock. Dermed var monarkien färdig; den utöfvades
af Caesar, under formen af en ständig diktatur, med
stor mildhet och klokhet. Senatens misstämning och
ryktet att Caesar ville antaga konungatitel satte
dolkar i händerna på Brutus och Cassius och deras
medsammansvurna. Genomborrad nedsjönk Caesar död
i Pompejus’ rådhus vid foten af sin motståndares
bildstod (44). Statsrodret greps då af Caesars vän,
konsuln Marcus Antonius, som dock snart fick en
motståndare i Caesars arfvinge och adoptivson Cajus
Octavius, efter sin adoption kallad Cajus Julius
Caesar Octavianus. Denne gick med aldrig svikande
klokhet mot sitt mål, enväldet. Till en början
slöt han år 43 med Antonius och Marcus Aemilius
Lepidus ett förbund. Under namn af »triumvirer för
statens ordnande» och med laglig fullmakt för fem
år öfvertogo de statens ledning, slogo Brutus och
Cassius, som båda förlorade lifvet, vid Filippoi år
42, anställde förskräckliga preskriptioner och delade
förvaltningen af provinserna sins emellan. Till sin
olycka gjorde Antonius år 41 i Tarsos bekantskap med
Egyptens ej längre unga, men förföriska drottning
Kleopatra, såsom hvars slaf han sedan lefde, endast
tidvis ryckande upp sig till resultatlösa krig mot
armenierna och parterna. Under tiden besegrade
Octavianus hans broder i kriget vid Mutina (40)
och Sextus Pompejus i det s. k. sicilianska kriget
(38–36). Sedan Lepidus blifvit aflägsnad, kom det
af enskilda och offentliga anledningar länge närda
hatet mellan Antonius och Octavianus till utbrott. I
sjöslaget vid Actium besegrades den förre 31 (han gaf
sig sjelf döden i Egypten 30). Octavianus var verldens
herre, och det romerska kejsaredömet stod färdigt.
III. Rom kejsaredöme (31 f. Kr.-470 e. Kr.). Tiden
till rikets delning i det Vestromerska och det
Östromerska (395 e. Kr.). Medan Octavianus, sedan
27 f. Kr. på grund af senatens beslut kallad
Augustus (d. v. s. Hans höghet l. helighet), i
sjelfva verket stödde sig på hären, hvars imperator
(högst kommenderande) han var, lät han till det
yttre de republikanska formerna bestå. Han sörjde
blott för, att alla de republikanska ämbetenas
befogenheter hopades och stegrades hos honom. Deraf
kom det, att ända till Diocletianus och Konstantin
I all makt rättsligt låg hos folket. Komitierna
fortforo att sammankallas ända in i 3:dje och 4:de
årh. e. Kr., men deras sammankallande var endast en
tom formalitet. Både valrätt, domsrätt och medverkan
vid lagstiftningen öfverflyttades till senaten,
som hvars främste man (princeps) kejsaren under
nära tre århundraden ville anses. Senaten delade
med kejsaren styrelsen af provinserna, ehuruväl
visserligen monarken på grund af sin »prokonsulariska
makt» förbehållit sig sådana, der större krigshärar
stodo. Dessutom sköttes åtskilliga regeringsärenden
af kejsarens enskilda förtroendemän. Hvarje
ämbetsbefogenhet kunde för längre eller kortare tid
öfverflyttas på sådana. Augustus’ åtgöranden gingo
för öfrigt alla ut på att efter
medborgarekrigens stormar skaffa lugn genom
en ordnad och fast centralförvaltning; oaktadt
hans statsförfattning teoretiskt var en »diarki»
(delning af makten mellan kejsaren och senaten),
var han dock faktiskt enväldig, så ofta och så
långt han behagade. Att han använde sin makt
till upprätthållande af lugn och fred gjorde, att
hans envälde helsades med tillfredsställelse från
alla sidor, allra mest af de förut misshandlade
provinserna. Dem skyddade han både mot ståthållarnas
och fiendernas plundringar. I Spanien underkufvades
(27–19 f. Kr.) asturer och kantabrer, som oroade de
romerska besittningarna. Alpfolken bragtes till lydnad
af Augustus’ styfsöner, Tiberius och Drusus. Rätien,
Vindelicien och Noricum blefvo provinser; härmed var
Italien skyddadt mot norr. Äfven vid nedre Donau
tryggades riksgränsen: besittningarna i Illyrien
förstorades. Pannonien och Mesien införlifvades
med riket. Donaulinien skyddades med starka
fästningar. Äfven Rhengränsen gjordes säker: under
upprepade fälttåg åren 12–9 trängde Drusus djupt in
i Germanien, vann bataverna och friserna för sig
och byggde mer än 50 fästen på båda sidor om Rhen,
bland dem Mogontiacum (Mainz). Han underkufvade
svever och kelter samt var stadd på marsch mot Elbe,
då han träffades af döden. Tiberius fortsatte kriget
i förening med Lucius Domitius. Markomannerna,
en gren af sveviska stammen, bildade ett stort
folkförbund. Genom skickliga underhandlingar vanns
markomanniske konungen Marbod för romarna. Vid
tiden för Kristi födelse kunde romarna betrakta
landet mellan Rhen och Elbe som sitt. I Pannonien
vunno Tiberius och hans brorson Germanicus lysande
segrar öfver upproriska folk. Men år 9 e. Kr. blef
den gi-rige och våldsamme ståthållaren Quintilius
Varus af den cheruskiske fursten Arminius slagen i
en väldig drabbning i Teutoburgskogen. Efter slaget
vid Actium hade Egypten gjorts till provins eller,
rättare sagdt, såsom riksland stälts under kejsarens
omedelbara förvaltning, ty detta rika sädesland,
af hvars skördar den romerska befolkningen berodde,
kunde herskaren ej släppa ur sina händer, För att
skydda dess södra gräns företogs ett fälttåg till
Etiopien; ett annat riktades mot Arabien. Högre
än all krigisk ära skattade samtiden, att partiske
konungen Fraates IV, som ansattes af en tronkräfvare
och en romersk här, år 23 f. Kr. köpte sig fred
genom återlemnande af de fångar och fälttecken, som
fråntagits romarna under det olyckliga kriget 53–36
f. Kr. För många af sina framgångar, i synnerhet i
fredliga värf, hade Augustus att tacka sitt af ett
skönt utseende underlättade älskvärda och förbindliga
sätt. Omkring honom och hans minister Maecenas
flockade sig skalder och andra författare, hvilkas
arbeten gjort Augustus’ tidsålder till en i literärt
hänseende »gyllene». Mätt på år och ära, öfverallt i
riket utom i Rom dyrkad såsom gud, dog kejsaren d. 19
Aug. år 14 e. Kr. Hans närmaste anförvandter hade
gått bort före honom. Nu följde honom hans hustru
Livias son i första giftet. Tiberius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
