Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska bad, benämning på särskilda slags varmluftsbad och lokalerna för desamma - Romerska kampagnan. Se Campagna di Roma - Romerska literaturen. Se Latinska literaturen - Romerska mynt. Se Mynt, sp. 584 - Romerska mytologien. Se Mytologi, sp. 642 - Romerska priset (Fr. Grand prix de Rome), konstnärsstipendium, hvilket franska staten utdelar åt hvar och en, som vinner stora priset vid de årliga täflingarna inför Académie des beaux-arts i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
termernas hufvudsal (tepidariet) förvandlades af
Michelangelo till en härlig kristen kyrka (S. Maria
degli Angeli), och i nordvestra hörnet skapades
1598 af en annan del af badhuset en annan mindre
kyrka (S. Bernardo). Dessa termer hade under
sin blomstringsperiod dubbelt flere badceller
än Caracallas termer. Andra termer hafva blifvit
förvandlade till palats, såsom Konstantius’ termer,
hvilkas hufvudbyggnad nu upptages af det för sina
konstskatter kända Palazzo Rospigliosi. För att om
möjligt utplåna minnet af den grymme Nero byggde
Titus termer på grundmurarna till Neros »Gyllene hus»
mellan Forum roinanum och Coliseum. Öfriga lemningar
af termer i Rom äro af mindre betydenhet, såsom Neros,
Trajanus’ och Sallustius’.
Den metodiska badform, som infördes af grekerna och
adopterades af romarna, har sedan blifvit tillämpad
i alla civiliserade land samt återfinnes i sina
hufvuddrag i de s. k. bysantinska, orientaliska,
turkiska, iriska och finska baden. – Det
fullständiga romerska badet, eller svettbadet,
är en invecklad process, som består i följande 4
akter, hvilka genomgås i den ordning de här nämnas:
1) uppvärmning och svettdrifning, 2) gnidning och
knådning (frottering och massering), 3) intvålning och
tvagning, 4) afkylning. Uppvärmningen sker antingen
genom torr varmluft eller fuktig varmluft eller varm
vattenånga. Det torra varmluftsbadet håller vanligen
en temperatur af 55° till 80° C. Värmen stegras
småningom, antingen genom att man i samma rum flyttar
sig från lägre till högre upp mot taket placerade
»lafvar» (liggbänkar) eller genom förflyttning från
ett måttligt varmt rum (tepidarium) till ett hett rum
(caldarium). Luftens relativa fuktighet vexlar mellan
60 och 10 proc., minskad i samma mån temperaturen
stegras. Luftens mättningsgrad, eller »daggpunkt»,
bör ligga mellan 37 och 25 grader, då hudutdunstningen
går lättast. Lokalerna böra vara rymliga och väl
ventilerade, så att fuktigheten icke märkbart ökas
genom afdunstad svett. Den första känslan af hetta
går snart öfver, i synnerhet genom frotteringen,
så att svettningen kommer i gång. Genom blodkärlens
utvidgning i huden underlättas blodcirkulationen i
kroppens periferiska delar och häfvas kongestioner
till inre organ. Puls och temperatur ökas småningom
utan obehagliga känslor. Afdunstningen från huden
ökas betydligt, först omärkligt, emedan den torra
luften begärligt tager till sig fuktigheten, sedan i
form af ymnig svettning, så att vigtförlusten genom
hud- och lungutdunstning kan på en half timma uppgå
till 1/2–1 kg. Härigenom minskas afsöndringen från
körtlar och slemhinnor och uppsugas sjukliga exsudat
och vattensamlingar i kroppen. Äfven urinafsöndringen
minskas. Efter några minuters vistelse i tepidariet
öfvergår man till kaldariet, som är upphettadt till
65–70° C. med 20–15 proc. fuktighet och daggpunkten
fortfarande vid 33°. Pulsen blir då ännu hastigare
(120), respirationen påskyndad och kroppstemperaturen
stegrad (38,5° under tungan). Känner man stark
beklämning, yrsel, oro och liten puls, är det tid
att genast öfvergå till afkylningen. – Det fuktiga
varmluftsbadet närmar sig mer det heta vattenbadet
genom luftens höga fuktighet (75–50 proc.) och dess
intensivt värmande förmåga, så att ett sådant bad
är outhärdligt redan vid 45–50°, om luften är fullt
mättad med fuktighet. Andra former för dessa bad äro
badstugubad, varmluftskåp eller ångskåp. – Den andra
akten i det romerska badet är masseringen, med
sina 4 olika slag af manipulationer (se Massage). –
Den tredje akten, tvågningen och tvålningen,
sker derpå i ett svalare rum (lavacrum), der de
genom föregående processer lossade öfverhudsfjällen
och den utpressade hudsmörjan aflägsnas genom ymnig
begjutning med 35–40° varmt vatten och inlöddring
med tvål eller såpa. Härunder afkyles kroppsytan
något; pulsen går ned, och välbehag genomströmmar hela
kroppen. – Den fjerde och sista akten, afkylningen
(i frigidariet), kan verkställas på många olika
sätt. Vigtigt är, att den hvarken blir för hastig och
kort, då en stark reaktion med ymnig eftersvettning
och obehaglig hetta inträder, ej häller alltför lång
och stark, då den naturliga reaktionen minskas och
fördröjes och i stället fross-skakning, hufvudvärk och
bröstbeklämning infinna sig. Den senare öfverdriften
är farligare än den förra. I det moderna romerska
badet sker derför afkylningen på dubbelt sätt: först
genom småningom afsvalnande duscher eller fullbad,
bassäng och derefter i hvil- och afsvalningsrummet,
der man, tunnt betäckt, på en bädd af spänd segelduk
utsätter den våta, varma huden för den friska
luftens inverkan, hvarigenom nerverna och huden
härdas och förkylning efter badet bäst förekommes. Det
romerska badet är icke blott ett hygieniskt reningsbad
och i allmänhet stärkande och upplifvande muskel-
och nervsystemet samt äfven befordrande matsmältning
och afsöndringar, utan, rätt användt, äfven ett
kraftigt läkemedel mot reumatism, nervsmärtor,
lamhet, kongestioner till inre organ, exsudat,
vattsot, hudutslag, skrofler, katarrer m. m. Jfr
C. Curman: »Om romerska bad och finska badstugor»
(1871). F. B.
Romerska kampagnan. Se Campagna di Roma.
Romerska literaturen. Se Latinska literaturen.
Romerska mynt. Se Mynt, sp. 584.
Romerska mytologien. Se Mytologi, sp. 642.
Romerska priset (Fr. Grand prix de Rome),
konstnärsstipendium, hvilket franska staten utdelar
åt hvar och en, som vinner stora priset vid de årliga
täflingarna inför Académie des beaux-arts i Paris. Det
utdelas för historiemålning, landskapsmålning,
skulptur, arkitektur, kopparstick, medaljgravyr
och musik samt gäller för fem år, under hvilka
prisvinnaren underhålles på statens bekostnad vid
Académie de France i Rom (se Konstakademi). Ända
sedan 1666, då nämnda filial-akademi i Rom inrättades
på Colberts tillskyndan, har Frankrike derstädes
underhållit en koloni konstnärer för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
