Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rom, D., T. o. Eng. rum (möjl. af malajiskt urspr.), bränvin, som hufvudsakligen i Vestindien beredes genom jäsning af sockermelass samt destillation - Rom (Lat. och Ital. Roma), nu konungariket Italiens, fordom det romerska verldsrikets hufvudstad - Rom. I. Det gamla R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handeln, är endast vanligt bränvin, som blifvit
uppblandadt med vissa eterarter och färgadt med
ekbarkextrakt eller brändt socker. P. T. C.
Rom (Lat. och Ital. Roma), nu konungariket Italiens,
fordom det romerska verldsrikets hufvudstad; derjämte
ofta benämning på såväl hela den fornromerska staten
(se Romerska riket) som påfvedömet, emedan påfven
residerar derstädes.
I. Det gamla R. låg i sydligaste delen af landskapet
Latium omkr. 25 km. från mynningen af Tiberfloden
(Lat. Tiberis, Ital. Tevere). Floden sammantränges
här mellan kullar (bergshöjder, Lat. montes) af olika
höjd, hvilka till följd af vulkaniska krafter höjt
sig öfver den latinska slätten, som ursprungligen
varit hafsbotten. Kullarna, som bestå af olika slags
tuff, äro följande: på högra (vestra) Tiberstranden:
Janiculum (l. Janiculus) högst 84 m. öfver hafvet med
ett nordligt, lägre utsprång (Mons) Vaticanus, 62 m.;
på venstra (östra) Tiberstranden: (Mons) Aventinus,
närmast floden, delad i två höjder, den ena, vid
kyrkan S. Saba, 37 m., den andra, vid S. Alessio, 46
m. Nordöst om Aventinus var en dal, Vallis Murcia,
som sedan upptogs af den stora kapplöpningsbanan,
Circus maximus. Norr om Circus vidtog en öppen och
slät strandremsa, som sträckte sig förbi (Mons)
Palatinus (l. Palatium), 52 m., och Capitolium
(Mons Capitolinus), 46–49 m. Denna strandremsa stod
i förbindelse med det stora gräsbevuxna Marsfältet,
Campus Martius, hvilket i v. begränsades af Tibern
och i ö. sträckte sig till (Mons) Pincius (jämte den
s. k. Trädgårdskullen) samt Quirinalis, 48–66
m. Ehuru denna höjd är högre än montes, eller de
förut uppräknade »bergen», har den i alla tider i
motsats till dem kallats för »kullen» (Lat. collis)
och under detta namn innefattades oftast äfven
Viminalis, 54 m., som genom en dalsänka var skild från
Quirinalis. Söder om dessa ligger den stora (Mons)
Esquilinus (l. Esquiliae), 46–67 m. Mellan Esquilinus
och »kullen» å ena sidan samt Capitolium och Palatinus
å den andra ligger en sänka, som är något högre åt ö.,
der den skjuter in mellan Viminalis och Esquilierna;
der kallas den Subura (äldre Sucusa). Något lägre
är sänkan i v., under Palatinus och Capitolium;
der låg Roms äldsta, torg- och församlingsplats,
Forum. I s. ö. begränsades Forum af en sedan delvis
bortschaktad ås, Velia, hvilken förband Palatinus
med Esquilinus. Den sistnämnda höjden var tvådelad:
Cespius i n., Oppius i s., med ett utsprång i n. v.,
Cazinae. I s. v. fortsattes den öppna plats, som
utgjorde Forum, af en insänkning mellan Capitolium
och Palatinus; denna sänka hette Velabrum. Söder
om Esquilinus finna vi ytterligare en höjd (Mons)
Caelius, 48 m. När man talar om »Roms sju kullar»,
räknar man bort Pincius och Janiculum. Möjligen
förskrifver sig uttrycket från allra äldsta tider,
och de sju kullarna äro att söka i Palatinus’ olika
höjningar.
I en förhistorisk tid voro dessa kullar till stor
del skogbevuxna öar bland den då oerhördt vattenrika
Tiberns skummande böljor. Skogen förstördes genom
nya utbrott af de vulkaniska
krafter, som en gång förvandlat Latium från hafsbotten
till fastland. Här och der i tuffen synas ännu
förkolnade trädgrenar. Vattnet hade dock sjunkit
undan, efterlemnande sumpmarker, redan på den tid,
då Rom grundlades, enligt senare beräkningar d. 21
April 753 f. Kr. (jfr Pales). Den första staden, af
sin fyrkantiga gestalt kallad Roma quadrata, låg på
Palatinus, omgifven af murar, af hvilka ännu finnas
block, sammanfogade utan murbruk. I deras mjuka tuff
synas bokstafsliknande stenhuggaremärken. Af dess
antagligen fyra portar har en, Porta Mugionia,
qvarlemnat spår. Utanför muren gick pomaerium,
fästningsglacisen. Redan stadens grundläggare, sagans
Romulus, säges här, efter en med knapp nöd vunnen
seger, hafva byggt ett tempel åt Jupiter Stator
(»J. flykthejdaren»). På Palatinus, visades till
romarerikets senaste tider åtskilliga helgedomar,
såsom Romulus’ hydda, den ammande varginnans håla, det
heliga fikonträdet m. fl. Mot slutet af republiken
blef Palatinus, i synnerhet dess norra rand mot
Forum och Velabrum, den s. k. Clivus Victoriae
(»segertempelbrinken»), stadens elegantaste qvarter,
der dess stormän uppförde dyrbara och praktfulla
byggnader. Augustus byggde på vestra randen,
öfver Circus maximus, ett smakfullt, men dock i
jämförelse med senare tiders prakt blygsamt palats
och derinnanför ett präktigt tempel åt Apollo. Öfver
Clivus Victoriae reste sig Tiberius’ slott, hvars
grundvalar ännu betäckas af trädgårdar. Vester
derom har man uppgräft ett väl bevaradt, litet, men
med smakfull elegans utstyrdt hus med de skönaste
freskomålningar, som bevarats från antiken; man
har kallat bygnaden Livias’ eller Germanicus’
hus. Derifrån leder, förbi Tiberiuspalatset, en
ännu qvarvarande betäckt gång (Cryptoporticus)
till de väldiga grundmurar, som öfver Forum qvarstå
af »Caligulas slott»; i denna gång föll tyrannen för
Chaereas hämnande svärd. Det s. k. Caligulapalatset
upptager en god del af östra randen, ja dess
grundvalar sträcka sig åtskilligt deröfver. Ingen
af dessa boningar hade emellertid så stora rum, att
der kunde utvecklas den alltmera på österländskt
sätt uppfattade kejsaremaktens ståt. Derför byggde
Domitianus ungefär midt emellan östra och vestra
kanterna af Palatinus ett väldigt statspalats med
rikssal, domsal (basilica), bankettsal och flere
andra rum. Detta slott, i hvilket ännu kejsar
Herakleios kröntes (610), fick småningom bergets
ursprungliga namn, Palatium. Straxt s. derom
byggdes under tidrymden från Domitianus till
Hadrianus ett stadium. Ännu längre åt s. reste sig
sistnämnde kejsares herskareboning, sedan till-
och ombyggd af Septimius Severus och Severus
Alexander. Berget hade ej vidare utrymme för detta
nya, af all verldens dyrbaraste stenarter glänsande
palats, utan både åt ö. och åt s. kastades oerhörda
grundmurar af beton (gjutmassa) utom dess rand. Något
utanför berget åt s. stod en af Septimius uppförd
portikbyggnad, Septizonium, i tre (ej i sju)
våningar. Ännu konung Teoderik (d. 526) byggde och
reparerade på Palatinus. – Enligt föga trovärdiga
berättelser skulle olika konungar efter hvarandra
bebyggt och bebott olika höjder. Sannolikt funnos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
