Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rolandsbreschen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon är en af den franska revolutionens mest sympatiska
personligheter, kanske den förnämsta representanten
för den ideala hänförelse, som – ett resultat af den
rousseauska samhällslärans optimism och det rådande
antiksvärmeriet – utgjorde en så väsentlig orsak
till revolutionens både storhet och olyckor. Vetgirig
och entusiastisk, hängaf hon sig redan såsom ung åt
läsning af Rousseaus och andra upplysningsfilosofers
skrifter samt af öfversättningar från antiken och
bragtes derigenom till att anse de flesta bestående
samhällsinstitutionerna såsom verk af fördomar
eller såsom onödiga skrankor, hvilka blott behöfde
bortskaffas, för att mensklighetens medfödda godhet
skulle kunna göra sig gällande och ett tillstånd af
lycka uppstå. Medlet härtill skulle, enligt hennes
åsigt, revolutionen blifva, men den finge ej stanna
vid 1791 års konstitutionelt monarkiska författning,
utan borde vida fullständigare, än denna gjort,
bortskaffa lemningarna af det gamla samhällsskicket,
bland hvilka konungadömet sjelf var den mest i ögonen
fallande. Sedan hennes mans hus, i synnerhet genom
hennes tjusningskraft, blifvit samlingsplatsen för de
förnämste girondisterna (se ofvan), inspirerade hon
för sina idéer dessa sina vänner, hvilkas uppfattning
redan förut gick i samma riktning. Men hon ingaf
dem äfven den benägenhet att i det politiska lifvet
låta leda sig af personliga sympatier och antipatier,
som utgör en af svagheterna i hennes karakter. Hvad
hon deremot ej i tillräcklig grad kunde meddela dem
var den beslutsamhet, hvaraf hon var mäktig. Denna
beslutsamhet visade hon i synnerhet under konventet,
då girondisterna hade att bekämpa de brutala krafter,
hvilkas lösgörande blifvit följden af konungadömets
störtande, som gironden trott skola medföra så
lyckobringande resultat, och härvid stod hon modigt
och trofast vid sin makes sida. Hennes äktenskap,
som ingåtts 1780, var och blef dock aldrig,
åtminstone å hennes sida, grundadt på kärlek,
utan blott på aktning. Deremot uppstod ett ömmare
förhållande mellan henne och den unge entusiastiske
girondisten Buzot, men både hon och han voro alltför
ädla personligheter för att låta det blifva egentligen
brottsligt. Hennes kraftfulla väsende gjorde henne
nästan i högre grad än någon annan till föremål för
anarkisternas och skräckmännens såväl fruktan som
hat. Ett desses försök (hösten 1792) att störta
henne genom falska angifvelser ledde dock blott
till, att hon af konventet, der hon d. 7 Dec. sjelf
infann sig, fick mottaga en storartad hyllning,
men de pöbelupplopp, d. 31 Maj och d. 2 Juni 1793,
genom hvilka Gironden störtades, öppnade slutligen
vägen för deras hämd. Sedan hon hjelpt sin man att
fly, fängslades hon d. 1 Juni s. å. I fängelset
skref hon sina memoarer och ådagalade ett mod och
en högsinthet, värdiga hennes antika ideal. Den 8
Nov. s. å. sände henne revolutionstribunalet till
afrättsplatsen, der hon, helsande frihetsgudinnans
bild med utropet »O Frihet, huru många brott begår
man ej i ditt namn!» lugnt mottog dödshugget. Fru
R:s memoarer utgåfvos 1795, i stympadt skick. Dauban utgaf
dem 1864 fullständigt och 1867 hennes bref.
S. B.
Rolandsbreschen. Se Mont Perdu.
Rolandseck, by i preussiska regeringsomr. Koblenz,
på venstra stranden af Rhen, mellan Bonn och Remagen,
är en af de vackraste och mest besökta platserna vid
Rhen, med en mängd sommarställen och trädgårdar,
tillhöriga rika köpmän vid nedre Rhen. Af den forna
borgen R., hvars grundläggning sagan tillskrifver
riddaren Roland, återstår endast en fönsterbåge,
hvarifrån turister taga den vackra omgifningen i
betraktande. En mera vidsträckt utsigt har man från
ett högre liggande modernt utsigtstorn. Nedanför
ligger holmen Nonnenwerth, som fordom (till 1802) hade
ett nunnekloster af benediktinorden, nu en af nunnor
ledd qvinlig uppfostringsanstalt, och något längre
ned på andra sidan floden borgruinen Drachenfels
(se d. o.).
Rolandssagan, ett till den Karolingiska sagokretsen
(se d. o.) hörande ämne, som i många lands literatur
varit föremål för poetisk behandling, och hvars
medelpunkt utgöres af Roland (se denne), Karl den
stores frände och förnämste paladin. Kärnpunkten
af Rolandssagans innehåll är Rolands stordåd och
slutliga fall i slaget vid Roncesvals (Roncevaux). På
den förrädiske Ganelons (Rolands styffaders) råd hade
kejsar Karl vid återtåget från Spanien qvarlemnat en
liten trupp, och i denna Roland, till bevakande och
fortsättande af den gjorda eröfringen. Denna tappra
skara angreps af en öfverlägsen sarasenstyrka under
konung Marsilie, och en blodig strid uppstod. Roland
gör under af tapperhet, men faller slutligen för
fiendens öfvermakt. Dessförinnan söker han förgäfves
krossa sitt präktiga svärd, Durandal, för att det ej
må falla i hedningarnas händer, och när slutligen allt
hopp är ute, blåser den trotsige i sitt elfenbenshorn
(Fr. oliphant, som orätt gjorts till nomen proprium
och antagits vara hornets namn). Dess toner hinna
kejsarens öra, men för sent. Vid Karls ankomst är
Roland redan dödligt sårad, men kejsaren tager en
gruflig hämd på de otrogne (något, som emellertid
historien ej känner till).
Rolandssagan blef tidigt i Frankrike föremål för
poetisk behandling, i s. k. kantilenor. Redan i slaget
vid Hastings (1066) sjöng trouvèren Taillefer en
Rolandssång för Vilhelm Eröfrarens normandiska krigare
(det äldsta kända beviset för Rolandssagans användning
såsom poetiskt motiv). I dylika folkvisor om Roland
och hans bedrifter har man att söka källan till den
i 11:te och 12:te årh. af flere personer författade
Turpins krönika (se d. o.), och likaledes tjenade
de till material för det i senare hälften af 11:te
årh. (troligen i Normandie) diktade franska folkepos
La chanson de Roland, »Rolandssången». (Man har länge
med orätt antagit, att »Chanson de Roland» haft sin
källa i Turpins krönika, en åsigt, som numera är
öfvergifven.) Den ursprungliga dikten omarbetades
och utvidgades af trouvèrer och jonglörer under 12:te
och 13:de årh., en naturlig sak, om man besinnar, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
