Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rizos-Nerulos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fransk prins, sonson af konung Ludvig Filip, är
son af kronprins Ferdinand af Orléans och Helena
af Mecklenburg-Schwerin samt yngre broder till
tronpretendenten grefven af Paris. R. föddes i
Paris d. 9 Nov. 1840. Han drabbades af 1848 och 1852
års dekret, hvarigenom familjen Orléans utvisades
ur Frankrike och dess gods konfiskerades. Under
landsflykten ingick han d. 11 Juni 1863 i England
äktenskap med sin kusin Françoise d’Orléans, född
d. 14 Aug. 1844, dotter af prinsen af Joinville. Efter
1870 års händelser återkom han till Frankrike,
men 1883 aflägsnades han från den generalsplats
han innehade, och efter dekretet af d. 23 Juni 1886
måste han åter gå i landsflykt. R. har två söner,
Henri (f. 1867) och Jean (f. 1874) samt två döttrar,
Marie (född d. 13 Jan. 1865, förmäld 1885 med prins
Valdemar af Danmark) och Marguerite (f. 1869).
Robert [franskt utt. råbär], hertigar af
Normandie. 1. R. I. hertig 911–931. Se Gånge-Rolf. –
2. R. II Djefvulen (Fr. le Diable), yngre son till
hertig Richard II och Judit, efterträdde 1028 sin
broder Richard III. R. var en krigisk och hård
natur, misstänkt för illbragder, som förklara hans
tillnamn. Med stark hand tuktade han sina upproriska
vasaller; derpå understödde han grefven af Flandern
emot dennes son och konung Henrik I af Frankrike emot
dennes moder Constantia (hvarvid R. vann landskapet
Vexin). Icke nöjd dermed, tog han sedermera parti
för sina kusiner, de engelske konungarna Alfred och
Edvard, emot Knut den store (hvars syster Estrid
han skall hafva bortfört) och räddade åt dem hälften
af deras arfland, 1034. Hans ungdomssynder kräfde
till försoning en pilgrimsfärd. Med stor ståt for
han åstad genom Rom till Bysans och Jerusalem och
hade på återfärden hunnit till Nicaea, då döden
öfverraskade honom, 1035. R. hade med en borgareqvinna
(Harletta eller Herleva) sonen Vilhelm, den bekante
Eröfraren, som efterträdde honom. Meyerbeer har
på en medeltida legend om R. byggt en opera. –
3. R. III, kallad Courte-cuisse (kortlår) eller
Courte-heuse (kortsko), den föregåendes sonson,
Vilhelm Eröfrarens äldste son med Matilda af
Flandern, föddes omkr. 1060 och efterträdde 1087
fadern i hertigdömet, medan deremot hans yngre broder
Vilhelm II tog det af fadern eröfrade Englands krona
i besittning och försvarade henne med framgång
mot R. Sedermera förpantade R. hela sitt land åt
Vilhelm och drog 1096 i spetsen för en lysande
riddarehär ut i första korståget, hvarunder han
vid Antiochia och Jerusalem vann hjeltenamn. Efter
den heliga grafvens eröfring (1099) vände han
tillbaka, försakande Jerusalems krona. Emellertid
hade hans broder Henrik bemäktigat sig Englands krona
vid Vilhelms död. R. seglade med en här öfver till
England, men afstod (1101) sina anspråk på tronen
emot en penningsumma. Striden flyttades omsider till
Normandie, hvars presterskap och städer gåfvo Henrik
sitt bistånd. Henrik slog och tillfångatog R. vid
Tinchebray d. 27 Sept. 1106, lät utstinga hans ögon
och inspärra honom å slottet Cardiff (vid
Walesiska gränsen), der han dog 1134. I sitt gifte
med Sibylla de Conversano hade R. sonen Vilhelm,
som af franske konungen fick apanaget Vexin.
Kj.
Robert, Ernst Friedrich Ludwig, tysk författare,
född af judiska föräldrar i Berlin 1778, död i
Baden-Baden 1832, broder till den berömda Rahel (se
Varnhagen von Ense), visade diktarebegåfning i det
borgerliga sorgspelet Die macht der verhältnisse
(1819) samt diktsamlingarna Kämpfe der zeit (1817)
och Gedichte (utg. i 2 bd, 1838).
Robert [råbär], Léopold, fransk målare, f. i
Schweiz 1794, d. genom sjelfmord 1835, fick 1810
följa Ch. Girardet till Paris för att under honom
utbilda sig till kopparstickare. I Paris arbetade
han derjämte i Davids atelier. År 1818 reste han
till Rom, och der egnade han sig slutligen helt och
hållet åt måleriet. Från Davids skola tog han under
sina nya studier intet annat med än grundsatsen att
oaflåtligt hålla sig till naturen. Han började med
interiörer af ruiner och kyrkor, men vände sig snart
till den art af framställning, som skulle blifva
hans egen: skildringen af det italienska folkets
lif. Vid den tiden hade röfvareväsendet tagit så
öfverhand i Kyrkostaten, att ett formligt härtåg
mot briganterna blef nödigt, och hela skaror af
dem fördes fångna till Rom, der R. hade tillfälle
att lära känna och beundra denna vilda och på visst
sätt hjeltemodiga ras af obändiga naturmenniskor i
de romerska fängelserna. Frukten häraf blef en följd
af bilder ur röfvarelifvet, som mottogos med stort
bifall, i synnerhet som R. var den förste i denna
nya genre. Derjämte började han äfven måla romerskt
landtfolk eller neapolitaner i enkla situationer (En
herde och hans dotter, insomnade vid en madonnabild,
Gumma, som spår en ung flicka, o. s. v.). Den
första större målning han derefter utförde var en
Neapolitansk improvisatör, som utställdes i Paris
1822 och var hans första framgång i hemlandet. Dermed
hade han också skapat den första stora genrebilden
ur italienskt folklif (förstörd under revolutionen
1848; känd genom stick och litografi). Derefter föll
han på den tanken att i fyra taflor karakterisera
Italiens förnämsta folkstammar och på samma gång
årstiderna. Pilgrimernas återkomst från Madonna dell’
Arco skulle representera Neapel och våren. Skördefolk
i Pontinska träsken Rom och sommaren. »Drufplockning
i Toscana» skulle symbolisera Florens och hösten
samt »Karnevalen» Venezia och vintern. Af denna
följd utförde han endast de två förstnämnda
(1827, 1830, bägge i Louvre), båda utmärkta för
en viss plastisk adel i linier och gruppering,
men något torra och hårda i färgen. Den tredje
bilden blef aldrig utförd. Döden kom emellan,
en följd af djupt själslidande och förtviflan,
sedan han under oändlig möda utfört sin sista tafla,
den venezianska, i hvilken dock ämnet utbyttes mot
Fiskare från Chioggia. R. var, oaktadt sina brister,
en stor konstnär, hvars berömmelse är att hafva
grundlagt det moderna etnografiska, folkskildrande
måleriet, hos honom ännu fyldt af ideal lyftning.
C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
