Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksstallmästare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvaltning kallas det statsspråk eller landets
officiella språk; som organ för literaturen kallas
det literatur- eller skriftspråk. Det svenska
riksspråket kallas äfven högsvenska, liksom det tyska
kallas högtyska (man talar äfven om högfranska
o. s. v.). I ett rike kunna finnas två eller flere
riksspråk (t. ex. i Finland svenska och finska,
i Belgien franska och flamländska), Österrike har
en hel mängd officiella språk (tyska, tsjechiska,
polska, ruteniska, ungerska, kroatiska). Uppkomsten af
egentliga riksspråk tillhör nyare tidens historia,
ehuru de visserligen på många håll redan förut
voro mer eller mindre förberedda. I allmänhet blef
folkspråket i den landsände, som varit utgångspunkt
och medelpunkt för rikets politiska samling till ett
helt, riksspråk. Folkmålen äro således icke
– såsom väl ännu en och annan föreställer sig
– uppkomna genom vanvård eller förvridning af
riksspråket, utan riksspråket är ett folkmål,
som genom omständigheternas makt kommit i
åtnjutande af en högre, mera mångsidig odling. Det
svenska riksspråket har förmodligen sitt ursprung
i Mälareprovinsernas folkspråk, det danska
är ursprungligen själländska, det högtyska
literaturspråket är formadt i kejserliga och
sachsiska kanslien på gränsen mellan sydtyska och
medeltyska mål, franskan går tillbaka till dialekten
i hertigdömet Isle de France, spanskan är kastiliska
(som den också kallas), italienskan toskanska,
ryskan Moskvas dialekt o. s. v. Men efter att
folkmålet lyftes till riksspråk, hafva både målet
och riksspråket haft hvart sin utveckling, så att
numera riksspråket ingenstädes är identiskt med
folkspråket i den landsdel, hvarifrån det utgått.
Svenska riksspråket t. ex. liknar f. n. mest en
hyfsad småländska. Riksspråket är visserligen,
i motsats till folkmålen, ett för hela folket
gemensamt, likformigt språk; men likformigheten
finnes endast i grofva, allmänna drag. De bildades
samtalsspråk, d. v. s. riksspråket såsom taladt,
står i nära beroende af de lokala folkmålen,
så att inom riksspråket finnes en mängd mer eller
mindre olika skiftningar. Så talas t. ex. svenska
tämligen olika af bildade skåningar, värmländingar,
östgötar, norrländingar o. s. v., och det finnes
intet rationelt skäl att anse den enes tal
mera representativt för riksspråket än den
andres. Deremot ger visserligen den allmänna
opinionen ofta företräde åt en nyans, ogillar
t. ex. den skånska eller värmländska formen, medan
t. ex. sörmländskan anses »vacker». Ett dylikt
företräde tillerkännes i Tyskland Hannovers, eller,
numera, Berlins bildade talspråk, för engelska det
sydengelska uttalet framför skotsk eller amerikansk
engelska, i fråga om franska Parisdialekten
framför schweizisk franska, i Ryssland Moskvas
språkform. Ett »fullständigt rent högsvenskt»
o. s. v. språk i betydelsen af en norm, som för alla
vore giltig, finnes ej och kan icke finnas. Mera
enhälligt och likformigt ter sig riksspråket i
skrift (förutsatt att språket har en fast och
allmänt bruklig ortografi, såsom t. ex. franska och
ryska kunna sägas hafva): olikheterna i ordförråd,
betydelser och konstruktioner falla mindre lätt
i ögonen. Men så snart det skrifna
läses högt, läser hvar och en med sitt egendomliga,
för riksspråket i hans landsänder egendomliga
uttal. Under sådana förhållanden kan det förefalla,
som om uttalet vore för riksspråket något oväsentligt,
och som om det konstitutiva vore orden i deras
betydelse och böjning. Ingenting kan vara mera
falskt, ty språket är till sitt väsende tal,
och på uttalet, d. v. s. på ljudsystemet, beror
hela formbyggnaden. Riksspråkets för en viss tid
giltiga lagar finnas – mer eller mindre riktigt –
framställda i grammatikor för språket. För den
materiella sidan redogör ordboken. Om uttalet finnas
för de vigtigare språken många specialarbeten,
ofta fotade på vetenskapligt ohållbara principer
Lll.
Riksstallmästare, Se Riksämbetsmän.
Riksstat kallas den uppgjorda hushållningsplan, hvari
statsinkomsternas användning och fördelning på
förhand bestämmas för en kommande tid, vanligen för
nästa år. Det dröjde länge, innan man uppfattade
nödvändigheten af att ega en sådan finansplan till
rättesnöre. Först Gustaf II Adolf insåg detta, och
den första egentliga staten är den, som han antog
d. 27 Juni 1625 att gälla till d. 1 Sept. 1626. Den
är dock blott en oordnad sammanfattning af
specialstaterna. Den första mer omfattande och
fullständiga samt systematiska riksstaten uppgjordes
i Nov. 1636 af en rådskommission, bestående
af riksmarsken Jak. De la Gardie, rikskansleren
Oxenstierna, Skytte och Fleming. Sedermera uppgjordes
staterna under 1600-talet af Kammarkollegium och
godkändes af rådet, så att riksdagen icke hade
något att skaffa dermed. Sedan Statskontoret
inrättats (1680), brukade detta uppgöra förslag
till riksstat. Bland 1600-talets riksstater äro 2
af särdeles stor betydelse. Den ena var 1662 års
stat, som uppgjorts af riksskattmästaren G. Bonde
och var grundad på sparsamhetsprinciper, hvilka
förmyndarestyrelsen sedermera icke följde. När derför
räfsten med förmyndarna och rådet kom vid riksdagen
1680, lades denna stat till grund; de utgifter, som ej
funnos der upptagna, fingo de anklagade återbetala. Den
andra märkligare staten är 1696 års stat. Det
var nämligen den första stat, som »bar sig»,
d. v. s. den första, i hvilken inkomsterna öfverstego
utgifterna. Han kan betraktas såsom slutresultatet
af Karl XI:s finansförvaltning. Med rätta betraktades
den sedan såsom en idealstat, och genom 1719 och 1720
års regeringsformer bestämdes den till normalstat,
hvilken skulle »till grund och rättelse tagas» och
ej få öfverskridas »utan högsta nödvändigheten»
(1719 års R. F. § 25) eller »med mindre K. Maj:ts
tjänst sådant oundgängeligen fordrar» (1720
års R. F. § 31). Riksstatens uppgörande tillhörde
nu en statskommission (se d. o.). Den sålunda
uppgjorda staten skulle underställas riksens ständers
afslutande, så framt de samlades antingen i slutet
af det år, då staten uppgjordes – hvilket skulle
ske i Nov. månad – eller i början af nästa år. Men
eljest förblef det vid hvad statskommissionen
föreslagit. Denna stat skulle vara en fast och
orygglig grund och rättesnöre, hvari ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
