Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksregistraturet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
traktater, vid utöfvande af högsta domsrätten, vid
gifvande och återtagande af förläningar (medeltidens
vigtigaste regeringshandlingar) m. m. Höjdpunkten af
rådets makt gent emot konungen betecknas af Kalmar
recess (1483), der det stadgas, att om någon ville
klaga öfver konungen, skulle han göra det hos rådet,
och att det riksråd skulle med blygd förvisas ur
rådet, som söndrade sig från sina medbröder. Kring
rådet såsom medelpunkt utbildade sig redan under
medeltiden herredagen och riksdagen. Genom Kristian
II:s våldsamma framfart mot aristokratien minskades
naturligtvis också rådets betydelse. Sedan Vasaätten
kommit på tronen (1523), tillsattes rådet af konungen
ensam och förlorade genom prelaternas uteslutande
(till följd af reformationen) sitt kunskapsrikaste
och mest bildade element. Fortfarande var det ett
slags herredag, som för vigtiga fall samlades och
skriftligen, i s. k. rådslag, besvarade konungens
propositioner. Fåfänga voro de försök, som gjordes
att bilda en fast rådkammare. Dess råd inhemtades
i ungefär samma ärenden som förut, med undantag
af förläningars bortgifvande, men konungens
inflytande var nu det starkare. Under Johan III och
Sigismund växte emellertid aristokratiens makt så,
att den såsom under medeltiden blef farlig för
konungens myndighet. Aristokratien sökte utvidga
rådets inflytande och hoppades på återställandet af
unionstidens samhällsskick under en i Polen boende
konung (jfr t. ex. Postulata nobilium), men blef
af hertig Karl besegrad och med blodig stränghet
bestraffad, hvarefter denne 1602 rekonstruerade
det under de borgerliga striderna upplösta rådet. I
öfverensstämmelse med landslagens stadganden skulle
rådet nu endast gifva konungen råd, men ej jämte
honom regera. Under Gustaf II Adolf ombildades rådet
till en ständig rådkammare med säte i hufvudstaden,
derigenom att rådet fördelades på de kollegiala
ämbetsverken och under konungens frånvaro i fält
måste sköta regeringen. Dess medlemmar kunde under
sådana förhållanden ej hafva sin bostad annat än i
Stockholm. Vid denna tid började vid rådssammanträdena
föras protokoll (de äldsta rådsprotokollen äro från
1621). I lag framträder rådets förvandling från
en på särskild kallelse sammanträdande herredag
till en i hufvudstaden vanligen samlad konselj,
som utgjorde förvaltningens medelpunkt, genom 1634
års regeringsform. Den förändrade karakter, som
det derigenom erhållit, blef bestämmande äfven med
afseende på dess ställning till riksdagen. Med dess
egenskap att vara administrationens centralorgan
kunde det ej öfverensstämma, att det fortfarande
skulle utgöra kärnan i riksdagen, hvarför ock 1626
års riddarhusordning stadgade, att riksens råd väl
skulle hafva säte på riddarhuset, när de å konungens
vägnar hade något att förhandla med adeln, men att
de ej egde någon rösträtt. Minnet af rådets gamla
ställning till riksdagen qvarstod emellertid ända till
1789 genom seden att riksdagsbeslutet undertecknades
af såväl rådet som ständerna. I afseende på
sammansättningen undergick rådet ej några betydande
förändringar. I 1634 års regeringsform bestämdes dess
antal till 25 ordinarie, de 5 höge riksämbetsmännen
inberäknade, och enligt 1660 års additament kunde
antalet ökas till högst 40. I sistnämnda urkund
stadgades äfven, att ej flere än tre af samma slägt
på samma gång fingo sitta i rådet. På grund af adelns,
särskildt den högre aristokratiens, växande inflytande
under denna period ökades också riksrådets makt, och
de bägge långa förmyndarestyrelserna för Kristina och
Karl XI gjorde dess styrka ännu betydligare. 1660
års additament till regeringsformen bestämde, att
medlemmarna i rådet skulle utses med dettas vetskap
och samtycke, och att, om regeringen i någon fråga
ginge rådet förbi, egde hvilken rådsherre som hälst
att af drottningen eller kanslerea begära rådets
sammankallande. Det dåliga sätt, hvarpå regeringen
under Karl XI:s omyndighet sköttes, samt särskildt
den vacklande och ofosterländska utrikespolitiken
bragte rådet på fall. Sedan Karl XI, vorden myndig,
endast med största svårighet räddat Sverige från
undergång, var han besluten att krossa rådets makt. På
1680 års riksdag lät han ständerna förklara, att
konungen behöfde fråga rådet endast »när han så
fann för godt», hvarigenom dess medlemmars rätt
att sjelfkrafda yttra sin mening försvann, samt
att konungen ensam egde att fatta besluten. Då
han tillika löstes från beroendet af 1634 och
1660 års regeringsformer, fick han fria händer att
ordna förvaltningen efter behag. Han begagnade sig
af denna rätt på det sätt, att han uteslöt rådet
nästan helt och hållet från förvaltningen och
inskränkte dess befogenhet till att vara landets
högsta domstol. Det var då ej längre lämpligt, att
lagmännen hade plats i rådkammaren. De uteslötos
derför efter 1680. Enligt 1660 års regeringsform var
förmyndareregeringen ansvarig inför ständerna. Till
följd häraf kunde rådet 1680 kallas till ansvar inför
en särskild ständernas kommission, och dess medlemmar
dömdes af denna till dryga ersättningssummor. Då
rådsherreslägterna dessutom också hårdt drabbades af
reduktionen, nedbröts sjelfva grunden för rådets makt,
den stora jordrikedomen. Dess obetydlighet visade
sig äfven, till namnet; dess medlemmar kallades ej
längre riksråd, utan kungliga råd. Under Karl XII:s
frånvaro från riket skötte enligt hans befallning
kollegierna rikets styrelse. Småningom kom likväl
regeringen i rådets händer, men vid sin återkomst
öfverlemnade Karl 1716 en stor del af förvaltningen
åt nya ämbetsverk: Upphandlingsdeputationen och
Kontributionsränteriet, och rådet fick endast
domsrätt. – Med enväldets fall inträdde äfven i rådets
historia ett nytt tidskifte. Genast efter Karl XII:s
död sökte aristokratien att återställa det gamla
rådsväldet, men hvarje sådant försök måste stranda på
omöjligheten att rubba reduktionen. Ständernas makt
blef i stället den öfverlägsna. Rådens antal bestämdes
1719 till 24, presidenterna i kollegierna inberäknade,
och 1720 till 16, till hvilka icke hörde presidenterna
(kanslipresidenten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
