Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksgeograf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rikshofmästare (D. rigshovmester) var titeln på en
dansk riksämbetsman, den främste verldslige medlemmen
af riksrådet, i hvilken egenskap han på 1400-talet
efterträdde riksdrotset. Han skötte den inre
förvaltningen och hofhållningen samt hade uppsigten
öfver kronans gods och inkomster. Såsom den förnämste
medlemmen af rådet var rikshofmästaren en synnerligen
betydande man. Enligt Kristian III:s handfästning
(1536) fick rikshofmästaren jämte några andra
personer af rådet rätt att mottaga klagomål af dem,
som lidit någon orättvisa af konungen, och att förmana
honom att godtgöra sin oförrätt. Gjorde han ej det,
egde riksrådet att döma i tvisten. I samma försäkran
bestämdes uttryckligen, att ämbetet alltid skulle
vara besatt, och att det skulle beklädas med infödda
danska adelsmän. Konungen egde först att efter behag
utse hvem han ville, men i Fredrik III:s handfästning
(1648) bestämdes, att vid inträffande ledighet
rådet skulle sätta 3 på förslag till konungens
utnämnande. Rikshofmästaren var oafsättlig och ej
ansvarig för någon annan myndighet än rådet. Genom
en förordning af 1651 var han sjelfskrifven medlem i
förmyndareregering. Efter enväldets införande (1660)
upphäfdes ämbetet.
Från Danmark infördes ämbetet till Sverige. Det
omnämnes för första gången i unionsförslaget af
1436, der det säges, att konungen i hvart och ett
af sina riken skall hafva utom drots och marsk
m. fl. äfven en hofmästare, som »regerar konungens
gård», d. v. s. sköter rikets finanser. På 1440-talet
synes hofmästaren i viss mån hafva trädt i stället
för drotset såsom rikets förnämste ämbetsman. Den
förste, som beklädde ämbetet, var Bengt Jönsson
(Oxenstierna), som efter Kristofers död (1448)
blef en af riksföreståndarna. Under den följande
tiden fanns ej något drots, men deremot några, som
förde titeln rikshofmästare, såsom Erik Eriksson
(Gyllenstierna) under Karl Knutssons regering och
Erik Axelsson (Tott), som utsågs 1457 af Kristian I
vid dennes hyllning. Vid konung Hans’ kröning (1497)
utsågs Sten Sture d. ä. till rikshofmästare. Sedermera
var ej ämbetet tillsatt, förrän Gustaf I efter sitt
val till konung (1523) utsåg Ture Jönsson (Tre rosor)
till innehafvare deraf. Vid Erik XIV:s kröning (1561)
utnämndes Per Brahe d. ä. till rikshofmästare, den
siste i Sverige. Sedan han 1569 beklädts med det
återupplifvade riksdrotsämbetet, utsågs nämligen ej
vidare någon rikshofmästare. De med ämbetet förenade
åligganden öfvergingo sedermera till riksmarskalken. –
Äfven i Norge funnos under medeltiden stundom
rikshofmästare. – Om de mäktige rikshofmästarna
i det gamla frankiska riket se Major domus.
K. B-n.
Rikshofrådet (T. reichshofrath), den omedelbart under
kejsaren ställda, 1501 inrättade högsta domstolen
i det forna Tyska riket, hvilken konkurrerade
med rikskammarrätten (se d. o.) och i Westfaliska
freden erkändes såsom fullt likställd med denna
domstol. Rikshofrådet, som hade sitt säte i
Wien, bestod af 1 president, 1
vice president och 18 råd, som alla tillsattes och
aflönades af kejsaren. Sex af råden skulle alltid
tillhöra den evangeliska läran, och dessa kunde,
om de voro eniga, icke öfverröstas. Rikshofrådet
var utom högsta domstol äfven rikets egentliga
regeringskollegium. Vid kejsarens död upplöstes
rikshofrådet och tillsattes å nyo af hans
efterträdare. Under tronledigheten fungerade
»Vikariatshofgerichte». Med Tyskrikets upplösning
(1806) upphörde äfven rikshofrådet.
Rikshufvudbok, förv., den i Riksbokslutsbyrån
årligen upprättade hufvudboken öfver statens
ställning, dess tillgångar, skulder, inkomster och
utgifter. Denna hufvudbok skall färdig framläggas
för statsrevisorerna d. 1 Okt. året efter det år,
som redovisningen afser. Ett tryckt kapitalkonto
med fondredogörelser och tablåer öfver statens
jernvägar samt specifikation af statsregleringen
tryckes årligen. Redan 1622 ordnade holländaren
Abr. Cabeliau bokslutsverket, och i senare hälften
af 1623 uppgjorde han den första rikshufvudboken,
utvisande statens finansiella ställning. Från 1624
fanns i Räkningekammaren en generalbokhållare, likasom
den nuvarande Förste revisorn i Statskontoret, afsedd
för bokslutsverket. Kbg.
Rikshärold (se Härold), en vid K. M:ts orden anställd
ämbetsman (officiant), hvars åliggande är att föra
Serafimerordens stambok (matrikel), att ombesörja
förfärdigandet af serafimerriddarnas vapensköldar
samt att, då en riddare dör, låta ringa för honom
i Riddarholmskyrkan samt uppsätta hans vapensköld
i nämnda kyrka. Han deltager äfven vid kröningar
(hvarvid honom bl. a. åligger att utropa, att konungen
blifvit krönt), vid furstliga barndop, samt vid
riksdags öppnande och afslutande. Rikshärolden,
hvilken enl. k. förordn. d. 26 Nov. 1798 måste
vara af adlig börd, har såsom utmärkelsetecken,
då han officierar, ett bredt sammetsbantler,
hvarå initialerna till ordens härskri, I. H. S.,
äro insydda, samt en kort sammetsklädd staf.
Rikshöfvitsman var under medeltiden i Sverige
egentligen detsamma som riksföreståndare, och bägge
titlarna brukade tilläggas samma person. Några hafva
dock burit rikshöfvitsmanstiteln ensam. Så utsågs
Matts Kettilmundsson på en herredag i Skara 1318 till
drots och »rikets höfvitsman». Under resningen
mot konung Erik af Pommern utsågs Engelbrekt,
på ett allmänt riksmöte i Arboga, till rikets
höfvitsman. Hans ämbete torde väl närmast hafva
innefattat befogenheten att leda upproret mot
konungen, men han var dock sysselsatt med andra
ärenden, t. ex. med en plan att anlägga en kanal
mellan Mälaren och Östersjön. På riksdagen i Arboga
1436, der man uppsade Erik tro och lydnad, utsågs
marsken Karl Knutsson till rikshöfvitsman, hvilken
till följd af böndernas förbittring öfver valet
emellertid nödgades dela makten med Engelbrekt. Efter
dennes mord skötte Karl Knutsson ensam regeringen
under namn af rikshöfvitsman till 1438, då han
utsågs till riksföreståndare. Af de följande
riksföreståndarna kallades flere (t. ex. Kettil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
