Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sekretessen blomstra lika mycket som under det
föregående tidehvarfvet. Ständernas förut så
stora makt blef väsentligen minskad. Konungen
återfick sin ekonomiska lagstiftningsrätt (dit nu
återigen bestämmandet af tullarna räknades)
samt delade den allmänna med riksdagen. Nya
gärder fick han ej pålägga (utom i den
händelse att riket anfölles med krig), men han
bestämde sjelf om statsinkomsternas användning.
Icke häller synes det hafva tillkommit ständerna
att bestämma tiden för bevillningarnas utgående,
alldenstund konungen ensam bestämde, när
riksdag skulle hållas. Deremot behöllo de
rätten att kontrollera finansförvaltningen så till
vida, som regeringsformen föreskref, att
statsverkets ställning skulle uppvisas för ett
ständernas utskott. Ständerna förlorade
statsregleringsrätten och likaså rätten att deltaga i
penningförvaltningen med undantag af banken.
Skötandet af utrikespolitiken blef nu konungens
ensak; dock band han sina händer så till vida,
som han ej utan ständernas samtycke fick
anfalla någon främmande makt med krig. All
granskningsrätt öfver rådet och de förvaltande
verken gick för ständerna förlorad, likaså
rätten att inblanda sig i ämbetsmäns tillsättning.
Enskilda fingo ej längre besvära sig hos
ständerna öfver styrelsens åtgärder, och de för
rättssäkerheten så farliga dömande
kommissionerna förbjödos uttryckligen. Till och med
den politiska domsrätten förlorade ständerna, ty
den öfverlemnades åt en riksrätt med en gång
för alla bestämda domare. Genom 1772 års
regeringsform minskades alltför mycket
ständernas inflytande, i synnerhet derigenom att
bestämmelserna voro sväfvande och obestämda.
Häri låg en fara, ty det kunde gifva
upphofvet till förvecklingar mellan konung och folk.
Sådana uteblefvo ej häller. Redan på 1778
års riksdag visade sig spår af en opposition på
riddarhuset, och 1786 hade konungens
motståndare majoritet inom alla stånden. Särskildt
utmärkte sig oppositionen på riddarhuset för
sin hätskhet. Sedan oviljan mot konungen gått
så långt, att de adlige officerarna under kriget
mot Ryssland sveko sin pligt och ingingo i
underhandlingar med Ryssland, drefs Gustaf III
derigenom till sin egen och landets olycka att
alltför mycket utvidga sin makt. Stödd på de
ofrälse stånden, som lifligt harmades öfver adelns
äreförgätna beteende, lyckades han på riksdagen
1789 med deras hjelp genomdrifva den s. k.
Förenings- och säkerhetsakten (se d. o.). Genom
denna miste ständerna sin rätt att besluta om
anfallskrig samt att framställa lagförslag.
Uttrycket att »svenska folket» eger med konungen
rådslå och öfverenskomma om skatterna,
öppnade en möjlighet att gå riksdagen förbi och
att (såsom redan skett 1787) vända sig direkt
till sockenmenigheterna, till utskott af ständerna
eller provinsialmöten. Å andra sidan fingo
ständerna nu öfvertaga och genom egna
fullmäktige förvalta riksskulden. Den till envälde
gränsande makt, som konungen fick genom
Förenings- och säkerhetsakten, bragte Sverige
under Gustaf IV Adolf nära sin undergång, och
endast 1809 års statshvälfning räddade det från
fall. Kastningarna mellan de motsatta
ytterligheterna i samhällsskicket, från konungens
envälde till ständernas och derifrån åter till en
alltför stark konungamakt, hade emellertid
utvecklat en rik politisk erfarenhet, som gjorde
det möjligt att i 1809 års författning förena
en stark konungamakt med ett kraftigt
inflytande på regeringen från ständernas sida. I
det stora hela gjorde man inga stora
förändringar i 1772 års regeringsform, utan behöll i
hufvudsak oförändrade de i denna utstakade
gränserna de bägge statsmakterna emellan.
Vissa olikheter finnas dock. Ständerna få i 1809
års grundlag rätt att samlas hvart 5:te år
(sedan 1844–45 hvart 3:dje), de få åter initiativ,
de allena äro i besittning af beskattningsrätten,
som nu ej blott består i att gifva nya skatter,
utan ock att bestämma öfver statens utgifter.
Riksdagsärendena förberedas af 6 ordinarie
utskott, nämligen konstitutions-, stats-,
bevillnings-, banko-, lag- samt allmänna besvärs och
ekonomiutskottet. Riksdagen eger utöfva
kontroll öfver statsråden och deras förvaltning
genom konstitutionsutskottet, som granskar
statsrådets protokoll och eger att ställa statsråd
under åtal inför riksrätt, öfver domare och
ämbetsmän genom den af ständerna för hvarje
riksdag förordnade justitieombudsmannen, öfver
penningförvaltningen genom särskildt härför
valda revisorer. Ständernas frihet och
sjelfständighet tryggas genom förbudet att
öfverlägga i konungens närvaro samt genom
bestämmelsen att hemliga utskottet ej eger makt att
fatta beslut, utan endast att afgifva yttranden
öfver dit remitterade ärenden.
Riksdagsordningen af 1810, som öfver dessa frågor lemnar
utförligare stadganden, bestämmer ock huru ett
ständernas beslut skall åstadkommas. I
allmänhet erfordras 3 stånds beslut, dock fordras
för stiftande, ändring och upphäfvande af
grundlag (i dylika fall kräfves dessutom två
riksdagars samtycke), ändring af ståndsprivilegier
och för beslut i frågor om bevillning alla 4
ståndens bifall. Stanna 2 mot 2, faller frågan,
utom då den gäller statsreglering eller
bevillning, ty då afgöres den i s. k. förstärkt utskott
(120 personer, 30 från hvart stånd).
Omröstningen i utskotten skedde i början ståndsvis,
men från och med 1823 per capita. I
riksdagens sammansättning gjorde 1809 och 1810
års grundlagar inga väsentliga ändringar.
Under nämnda års riksdag hade man visserligen
ganska kraftigt påyrkat ståndsindelningens
upphäfvande och äfven framställt förslag derom,
men utan att vinna något resultat. Emellertid
hade flere samhällsklasser uppstått, hvilka ej
hade representationsrätt, men dock på grund af
sin betydelse och bildning kunde ega anspråk
att få göra sin röst gällande vid afgörandet af
statens angelägenheter. Frågan om
representationens ombildning var derför den
vigtigaste frågan, ända till dess den slutligen
löstes vid 1865–66 års riksdag. Till en
början sökte man nå målet genom att
inrymma de orepresenterade samhällsklasserna
i de fyra riksstånden. Så erhöllo 1823
universiteten och Vetenskapsakademien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
