Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ridley ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lif, och mot slutet af medeltiden utvecklade den
sig särskildt i den s. k. spanska skolan. Denna
omhuldades i synnerhet uti Italien, der Grisoni och
Pignatelli i Neapel anlade de första ridskolorna, i
början af 16:de årh. Derifrån öfverfördes ridkonsten
till England och Frankrike. I Tyskland gick den snart
tillbaka och kom i flor först genom den utveckling,
som konung Fredrik II i midten af 18:de årh. gaf
sitt kavalleri. Sedermera har ridkonsten öfver
allt förts framåt i en alltmer praktisk riktning,
särskildt i England genom tätt återkommande
jagtridter och kapplöpningar. – Ridkonsten består
i hästens utbildning (dressyr) för ridningen och
i hans användande dertill. Med den förra afser man
att utveckla hästens kroppskrafter, att lära honom
lugnt bära ryttaren, att uppöfva hans gångarter
samt bibringa honom smidighet, lättrörlighet och
lydnad, så att han kan utföra allt, hvad ryttaren
rimligtvis begär af honom. Ridutbildningen bör
i första hand eftersträfva att gifva ryttaren en
säker sits utan stöd af tyglarna, hvarefter hästens
styrande med träns- och sedan med stångbetsel
inläres. Såväl för ryttarens som hästens utbildning
är skolridnirig af stort värde. Den utföres i
ridhuset, som har rektangulär form med vanligen
något mer än 30 m. långsida och 15 m. kortsida,
eller på den öppna ridbanan med samma form. Ryttaren
skall under skolridningen lära sig inse vigten af
riktig tyngdfördelning och bättre förstå samverkan
mellan hand och ben; hästen skall göras smidig i bål
och bogar och lära sig sätta bakbenen under sig. De
vanligast använda »skolorna» äro den öppna, då hästen
förer framdelen ett steg innanför bakdelen, och den
slutna, då bakdelen föres innanför. I båda fallen
flyttar hästen sig framåt medelst öfverträdande
steg af de inre eller yttre benen och med böjning
inåt. Då skolridningen drifves till konstmässighet,
uppstår den s. k. höga skolan, hvilken i sin högsta
fulländning urartar till rörelse på stället. Sedan
ryttare och häst på ridbanan blifvit tillräckligt
samarbetade, fulländas den praktiska ridutbildningen
under fältridning, hvilken slutligen bör utföras
äfven i af hinder uppfylld mark och når sin högsta
fulländning i jagtridningen. Kapplöpningen förutsätter
långvarig träning af både ryttare och häst.
C. O. N.
Ridley [ri’dle], Nicholas, den lärdaste, frommaste
och mest betydande bland Cranmers medhjelpare vid
genomförandet af reformationsverket i England. Såsom
biskop (först i Rochester 1547, sedan i London
från 1549) utarbetade han tillsammans med Cranmer
en trosbekännelse i 42 artiklar, hvilken uttalade
en reformert lärouppfattriing och uppställde
monarkens kyrkliga supremati såsom trossats. Af
denna trosbekännelse utgjorde de 39 trosartiklarna,
hvilka 1562 antogos till läronorm för den anglikanska
kyrkan, en bearbetning. R. deltog äfven i utarbetandet
af den mellan katolska och protestantiska kultformer
förmedlande bön- och ritualbok, som utgafs 1549 under
titeln The book of common prayer. Vid Marias
tronbestigning kastades R. i fängelse och blef
tillsammans med Latimer bränd på bål i Oxford d. 16
Okt. 1555. H. W. T.
Ridå (Fr. rideau, af rider, rynka, vecka), förhänge,
förlåt, teaterförhänge, som före pjesens början och
mellan akterna är nedfäldt, så att det döljer scenen
för salongen. Å fornromerska teatrar nyttjades ett
slags ridå (Grek. avlaia, Lat. aulaeum), som vid
styckets början rullades ned kring en under golfvet
befintlig cylinder och efter aktens slut drogs upp, så
att den täckte scenen. På Shakspeares tid bestod ridån
af skynken, som drogos åt sidorna. Teatereldsvådorna
hafva på senaste tiden föranledt uppfinnandet af
jernridåer, afsedda att vid behof fullständigt isolera
salongen från scenen.
Ried [rid], stad i Öfre Österrike, vid
Salzkammergutbanan. 4,544 innev. (1880). I R. afslöts
d. 8 Okt. 1813 mellan Österrike och Bajern ett
fördrag, genom hvilket Bajern slöt sig till de mot
Napoleon förbundna makterna.
Riedel [ridel]. 1. August Heinrich R., tysk målare,
f. 1799, d. 1883, studerade vid akademien i München,
men reste 1828 till Rom, der han tog en helt annan
riktning, än den åtnjutna undervisningen hade lärt
honom. Han började nämligen lägga hufvudvigten i
sin framställning på färgen och ljuset, särskildt i
den af solen belysta menniskokroppen, och målade på
detta sätt många bilder (oftast bestående af blott
en figur), som blefvo populära i Tyskland. Bland dem
märkas Neapolitansk fiskarefamilj, Judit och flere
porträtt (alla i nya pinakoteket), Badande flickor
och Två albanskor (i Berlins Nationalgalleri),
Bacchantinna, Sapfo, Herodias och Sakuntala (i
konungens af Würtemberg ego). – 2. Eduard von
R., tysk arkitekt, f. 1813, d. 1885, den föregåendes
broder, genomgick den lärda skolan och studerade sedan
i München vid tekniska högskolan, universitetet och
konstakademien, der han var Gärtners mest omtyckte
lärjunge. Han studerade i Italien 1839–40 och deltog
1841–50 i uppbyggandet af k. slottet i Athen. Efter
sin återkomst anställdes han i statens tjenst och
utförde i München och dess omnejd flere byggnader,
bland hvilka må nämnas det nya slottet Hohenschwangau
och Konstföreningsbyggnaden i München.
Riedel [ridel], Karl, tysk musiker, f. 1827,
d. 1888. arbetade som gesäll vid ett sidenfärgeri i
Zürich, då han plötsligt 1848 ändrade lefnadsbana
och begaf sig i och för musikstudier till Leipzig,
der han snart blef en af de anseddaste musikaliska
notabiliteter, sedan han 1854 grundat den berömda
»Riedelscher verein» för uppförande af företrädesvis
äldre kyrkliga sångverk. Han blef äfven president för
»Allgemeiner deutscher musikverein», grundläggare
af »Leipziger zweigverein», »vorsitzender»
i »Wagnerverein» samt (1883) hedersdoktor vid
universitetet. Hans kompositioner äro fåtaliga;
deremot utgaf han flere äldre verk och samlingar,
såsom Schütz’ passionsmusik och »Sieben worte»,
Eccards »Preussische festlieder», Prätorius’
»Weihnachtslieder», »Altböhmishe hussiten- und
weihnachtslieder» m. m. A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
