Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ribes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
land. En decemberdag faller han i Wiens närhet i
dennes händer och föres såsom fånge till klippborgen
Dürrenstein. För penningar och län lemnade Leopold
snart R. i kejsar Henrik VI:s våld, och denne höll
honom öfver ett år i fångenskap, först i Mainz,
sedermera i Worms, till sist på slottet Trifels i
Tyrolen, der enligt en föga bestyrkt saga sångaren
Blondel fann honom. Den 4 Febr. 1194 återvann
R. friheten, men mot en lösepenning af 150,000 mark
och länsförpligtelse till kejsaren. Den 13 Mars 1194
stod R. åter på Englands jord. Folket förklarade
sig för honom, och han förlät sin broder. Hela
den återstående delen af R:s regering upptogs af
gagnlösa fejder med Frankrike, afslutade först i
Jan. 1199 genom ett stillestånd på fem år. Straxt
derefter, d. 28 Mars 1199, blef R. under strider
med en vasall utanför slottet Chalus i Limoges
dödligt sårad af Bertrand Gourdons pil; döden följde
d. 6 April s. å. Sitt binamn skall R., enligt en
gammal romans, hafva vunnit, då han en gång efter
segrande tvekamp med kejsarens son sönderslitit
ett mot honom hetsadt lejon. Den trollglans,
med hvilken riddarepoesien omgifver R:s namn,
försvinner inför historiens pröfvande kritik. Hon
ser i honom blott en tygellös våldsman, som trampade
en regents pligter under fötterna, och hos hvilken
endast sparsamma drag af romantiskt ädelmod eller
manlig tapperhet förekommo vid sidan af trolöshet,
snikenhet och vankelmod. Som en äkta medeltida riddare
sysslade R. äfven med poesi. Man har af honom tvänne
»sirventes» i behåll. »Chronicles and memorials of
R. I» äro utgifna af Stubbs (1864–65). Jfr Apton:
»Life and times of R. I» (1874). Kj.
2. R. II, Svarte prinsens son med Johanna af Kent och sonson
till konung Edvard III, föddes i Bordeaux d. 13 April
1366 och efterträdde d. 21 Juni 1377 sin farfader
på tronen. Det under farfadern påbörjade kriget
emot Frankrike fortsattes under R:s tidiga år af
förmyndarna, främst bland dem hans morbroder hertigen
af Gloucester. De ökade skatter kriget kräfde orsakade
Wat Tylers uppror 1381, hvarvid den unge konungen
visade prof på mod och sinnesnärvaro. Hans svaghet
för gunstlingar, främst kansleren Michael de la Pole,
väckte stormännens ovilja, och under Gloucesters
ledning lyckades de fullkomligt störta gunstlingarna
och rycka till sig makten. Men 1389 begagnade R. sig
af segervinnarnas oenighet för att taga väldet i egna
händer. Han regerade nu en tid bortåt med hofsamhet
och lycka. Trött på ett ärelöst krig, slöt han 1396
ett 28-årigt stillestånd med Frankrike och förlofvade
sig med konung Karl VI:s dotter Isabella (sedan hans
första gifte, med Anna af Böhmen, kejsar Karl IV:s
dotter, år 1394 blifvit upplöst genom hennes död). Nu
kände R. sig stark nog att upptaga striden med sina
mäktiga baroner. De »appellerande» lordernas förbund
sprängdes 1397; Gloucester dödades, Arundel flydde
ur landet. Parlamentet förklarade dem för förrädare,
gaf R. en ullskatt för hans lifstid och lemnade sin
makt åt en 18-mannakomité, som villigt lydde konungens vink. Sedan
R. så lyckats att skaffa sig absolut makt, visade
han en despots sinnelag. Han jagade t. ex. sin kusin
Henrik Bolingbroke, hertig af Hereford, i landsflykt
och beröfvade honom hans gods. Men då R. sorglös
drog i härnad mot Irland, landade Henrik med en
handfull män på Yorkshires kust i Juli 1399 och
fick inom kort 60,000 man kring sig. R. fann vid
återkomsten allt förloradt och gaf sig i Aug. åt
sin fiende, som under namnet Henrik IV besteg
tronen. Parlamentet tvang II. att underteckna en
afsägelseakt d. 29 Sept. Från Tower flyttades han
till slottet Pomfret, der han dog d. 14 Febr. 1400
af hunger (eller för mördarehand). R:s karakter,
en blandning af mod och obeslutsamhet, slapphet och
energi, stränghet och vekhet, är i många fall en gåta
för historien. Föga troligt är, att R. var den svage,
vacklande man, som Shakspeare skildrar i sitt sorgspel
»King Richard II». Kj.
3. R. III, yngste son till »protektorn» hertig Richard
af York och Cecily Neville, föddes d. 2 Okt. 1452. Vid
sin broder Edvard IV:s tronbestigning blef han hertig
af Gloucester, stod troget på broderns sida och bistod
honom med utmärkelse under inbördes kriget. 1482
vann han framgångar i Skotland. Men hemska rykten
började komma i svang: man påstod, att han hade haft
sin hand med i såväl konung Henrik VI:s som hans egen
broder hertigens af Clarence död. Vid Edvard IV:s
död, 1483, öfvertog R. regentskapet för dennes son,
den tolfårige Edvard V, fick honom och hans yngre
broder Richard af York i sitt våld och erhöll för
sig sjelf protektorstiteln. Genom att kasta skugga på
sin broder Edvards och sin moders heder framställde
han sig såsom ende äkta son af protektorn Richard
och legitim tronarfvinge. Buckingham hjelpte honom
att bearbeta London, och d. 6 Juli 1483 vardt han
krönt, hvarpå han genom mordet på sina brorsbarn
sökte trygga sin krona. Hans regering var i början
utmärkt af energi och rättvisa; men hans våldsamheter
vände folkets hjertan från honom. Ett uppror i
Nov. 1483 kostade Buckingham hufvudet, och Henrik
Tudor, earl of Richmond, deri delaktig, måste fly
till Frankrike. Men genom biskop Mortons skickliga
ledning förenades alla R:s motståndare kring Henrik
Tudor, och d. 22 Aug. 1485 förlorade R. mot honom
på fältet vid Bosworth, genom förräderi, slag, krona
och lif. R., huset Plantagenets siste ättling på
svärdssidan, förmälde sig 1474 med Anne Neville. Han
var utan tvifvel en man med lysande egenskaper,
men blodsgerningarna hafva ställt hans minne i en
förhatlig dager, som äfven färgat uppfattningen af
hans yttre person. Historien om hans vanskaplighet
är en dikt från Lancasterska lägret. Jfr Jesse:
»Memoirs of R. III» (1861), och Gairdner: »Life
and reign of R. III» (1878). Kj.
Richard [Eng. utt. ri’tjörd], hertig af York, engelsk
tronpretendent, protektor, f. omkr. 1410, var son till
grefve Richard af Cambridge, en sonson till konung
Edvard III, och Anna Mortimer, som härstammade från
samme konungs son Lionel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
