Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reuterholm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sveriges historia erhållit före medlet af 17 årh. (i
nämnda akad:s handl. 1839). Hans förnämsta
vetenskapliga arbete är dock Svenska kyrkans
historia (4 dlr, 1838–66), som behandlar svenska
kyrkans historia t. o. m. år 1533. I detta arbete,
som icke är något historiskt konstverk, utan snarare
en väl ordnad, men kärf och torr sammanställning af
en omfattande och kritiskt (i vissa fall alltför
kritiskt) verkställd källforsknings resultat,
följer R. den grundsatsen att i en strängt objektiv
framställning låta endast rena fakta tala. Samma
grundliga allvar och flärdlösa enkelhet, men torra och
föga hänförande framställning, som karakteriserade
R:s författareskap, kännetecknade ock den genom sin
helgjutna personlighet vördnadsbjudande mannen såsom
föreläsare och predikant. Naturligt är, att R:s lärdom
och framstående ställning skulle tillskynda honom
utmärkelser af flere slag. Så kallades han bl. a. till
ledamot af Fysiografiska sällskapet i Lund (1823), af
Vitt. hist. o. ant. akademien (1838, hedersled. 1853),
Vet. soc. i Upsala (1843, hedersled. 1854),
Vetenskapsakademien (1848) och Svenska akademien,
der han 1852 höll sitt Inträdestal (»Sv. akad:s
handl. ifrån år 1796», 26:te del. 1853) öfver
ärkebiskop C. F. af Wingård. Jfr Genbergs mästerliga
minnesteckning af R. i »Sv. akad:s handl.» (47:de
del.) och A. N. Sundbergs förträffliga skildring af
honom i »Lefnadsteckningar öfver k. Sv. vet. akad:s
efter år 1854 aflidna ledamöter» (2:dra bandet
1878–85). I Lunds universitets bibliotek förvaras R:s äfven
för hans samtids historia intressanta sjelfbiografi.
H. W. T.
1. Reuterholm [röj-], Nils Esbjörnsson, friherre,
ämbetsman, född d. 16 Sept. 1676 på Fiholms
kungsladugård i Vestmanland, var son af landtbrukaren
Esbjörn Pedersson. Han studerade i Vesterås och
Upsala. 1697 anställdes han vid svenska ambassaden
i Holland samt blef 1700 sekreterare vid svenska
beskickningen i Hannover och 1704 vid svenska
ambassaden i Polen under Arvid Horn. R. utnämndes
1706 till k. hofsekreterare i fält och 1707 till
sekreterare i Krigskollegium, adlades 1708 (under
namnet von R.) och blef 1710 krigskommissarie, hvilken
syssla han förrättade ända till Karl XII:s död, ehuru
han 1715 upphöjts till krigsråd. I sistnämnda egenskap
öfvertog han 1719 styrelsen af Vadstena krigsmanshus,
hvilken inrättning genom honom vann en betydande
utveckling. 1732 förordnades han till landshöfding
öfver Stora Kopparbergs län, fick 1735 friherrlig
värdighet samt utnämndes 1739 till landshöfding
öfver Nerike och Värmland. Sedan han på sin ålderdom
blifvit blind, tog han i Nov. 1756 afsked ur statens
tjenst och dog i Örebro d. 4 Dec. s. å. R. var af
sin samtid högt aktad för redbarhet och duglighet
och egde en betydande lärdom. Han brefvexlade med
Leibniz och hade stora samlingar af handskrifter
rörande svenska justitie-, hushållnings- och
kyrkoväsendet. Vid Vetenskapsakademiens
stiftelse, 1739, blef han en af hennes ledamöter.
S. B.
2. Reuterholm [röj-], Esbjörn Kristian, friherre,
riksråd, den föregåendes son, föddes d. 12
Mars 1710. År 1728 blef han e. o. kanslist vid
Generalförrådskassakontoret i Krigskollegium samt
1729 i Justitierevisionen, men egnade sig derefter
ej vidare åt tjenstemannabanan, med undantag af
att han en kortare tid vikarierade såsom lagman i
Skåne samt biträdde sin fader i skötandet af dennes
landshöfdingssyssla. Deremot tjenstgjorde han vid
hofvet, från 1739 såsom kammarjunkare och från
1744 såsom kammarherre och erhöll vid sitt afsked
ur hoftjensten hofmarskalks titel. R. var en af
Frihetstidens märkligaste personligheter, en verklig
karakter, men af egendomlig beskaffenhet. Han var
arbetsam, ordningsälskande ända till pedanteri,
orädd, viljestark, ärlig i sin öfvertygelse
och rättrådig, såvida han ej förblindades af
partifanatism. Detta hände dock ej sällan, och då
blef han oresonlig, hänsynslös och hätsk. Han synes
hafva lemnat tjenstemannabanan för att egna sig åt
jordbruk, som han med ifver bedref, först på Tunbyholm
i Skåne och efter 1753 på Svidja (i Finland), der
han skall hafva lefvat 7 år i fullkomlig afskildhet
från verlden. Jämte jordbruket upptogo äfven literära
sysselsättningar hans tid. Han var en ifrig skribent,
ehuru hans stil var i hög grad omständlig och
tung. Sina från fadern ärfda handskriftssamlingar
ökade han med vidlyftiga egna, som han omsorgsfullt
registrerade, men som 1758 gingo förlorade genom
vådeld, och längre fram författade han en mängd
uppsatser i politiska frågor. Först vid 1760 års
riksdag började R. egna sig åt det politiska lifvet
och framträdde såsom en ifrig »mössa». »Hattarnas»
äfventyrliga krigspolitik, slöseri med statsmedel och
korruption funno i honom en skoningslös domare. Han
var en ifrig vän af Frihetstidens statsskick, och i
öfverensstämmelse med dettas anda var hans uppfattning
af friheten i hög grad aristokratiskt-byråkratisk. Men
om han åt ämbetsverken fordrade auktoritet, så
ställde han också stora anspråk på dem och var en
obeveklig ifrare mot byråkratiskt sjelfsvåld. Sedan
han i början af 1765 års riksdag väckt uppmärksamhet
genom den stränga granskning han såsom medlem af
bankodeputationen underkastade hattarnas hushållning
med banken, inkallades han, vid hattväldets
fall, d. 11 Sept. 1765, i rådet. Der befanns han
emellertid alltför sjelfständig för att helt kunna gå
i partidisciplinens ledband. Så t. ex. motsatte han
sig den förföljelse, som mössorna läto öfvergå den
för herrnhutism anklagade, men dittills af hattarna
skyddade presten Rutström, och ådrog sig derigenom
en skarp anmärkning af presterna och bönderna i
Stora deputationens lagutskott kort före slutet af
1765–66 års riksdag. Vid ett par tillfällen tog han
till och med konungens parti, när rådets pluralitet
syntes honom träda dennes rätt för nära, och hans
många anmärkningar mot ämbetsverken för försumlighet
och andra tjenstefel torde äfven bland mössorna
hafva väckt oro. Otvifvelaktigt var det R:s stränga
rättskänsla, som i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
