Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religionsbrott ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1848 års revolution uppkallade rörelser, som
utsträckt religionsfriheten till hvad den till
sitt innehåll bör vara och upphäft skilnaden i
rättigheter mellan en stats olika trosbekännare. I
de tyska staterna blef, i öfverensstämmelse med
art. 16 af de i Frankfurt antagna Grundrechte,
tillförsäkrad ej allenast åt de tre kyrkornas
bekännare, utan äfven åt andra trosbekännare
rätt till religionsöfning och likställighet i
rättigheter, dock att religionsfriheten ej må
åberopas såsom förevändning för någon att undandraga
sig medborgerliga pligter, hvarjämte den grundsats
tillämpats att för de statsinrättningar, som ega
samband med religionsöfningen, såsom särskildt är
fallet med folkundervisningen, den kristna religionen
skall läggas till grund. I Österrikes författningslag
af d. 21 Dec. 1867 angående de medborgerliga
rättigheterna (§ 14) garanteras tros-, samvets- och
bekännelsefrihet, utan inskränkning i medborgerliga
och politiska rättigheter för bekännelsens skull, mot
uppfyllande af medborgerliga pligter. Rätt att bilda
församlingar med dertill hörande offentlig gudstjenst
medgifves inom lags och sedlighets gränser. Belgiens
grundlag af d. 7 Febr. 1831 erkände religionsfrihetens
grundsats med förbud för staten att inblanda sig i
tillsättningen af religionstjenare eller hvad rör
dessas ställning till sina öfverordnade. Nederländerna
upptog efter skilsmessan från Belgien i 1848 års
grundlag först gällande bestämmelser. I Italien,
hvars grundlag utgöres af Sardiniens fundamentalstatut
af d. 4 JMars 1848, förklaras katolska religionen
såsom statens enda religion, dock skola andra
kulter tolereras i öfverensstämmelse med lagarna,
med tillägg i lagen af d. 19 Juni 1848 att afvikande
trosbekännelse ej må utesluta från åtnjutande af
medborgerliga och politiska rättigheter, lika litet
som den fritager från medborgerliga och politiska
skyldigheter. I Spanien har man i afseende på
religionsfrihet ej hunnit längre i nu gällande
konstitution (af d. 30 Juni 1876), än att katolska
religionen är statsreligion med förpligtelse för
nationen att underhålla dess kult och tjenare. Dock
tillägges, att ingen må på spanskt område tillfogas
något lidande för sin bekännelse eller utöfningen af
sin kult, då skyldig aktning för den kristna moralen
iakttages. Emellertid äro alla andra offentliga
gudstjenstöfningar än statens förbjudna. I Portugals
författning af d. 29 April 1826 likasom i Brasiliens
af d. 25 Mars 1824 är den katolska religionen
förklarad för statsreligion med tillåtelse för
främlingar att bekänna annan religion samt rätt till
husandakt och gemensam enskild gudstjenst i bönehus,
som ej få hafva yttre form af kyrkor. Greklands
konstitution af d. 28 Nov. 1864 stadgar, att
grekisk-katolska religionen skall vara den herskande,
men tolererar hvarje annan religion och skyddar den
fria utöfningen af dess kult, under förbehåll att man
afhåller sig från proselytmakeri och hvarje annat
företag till förfång för den herskande religionen. I
Ryssland, hvarest den grekisk-katolska kyrkan herskar,
har sedan 1702 rätt till utöfning af annan religion
tillhört utländingen, och innebyggare i inkorporerade
land tillförsäkrats bibehållande af deras religion. Denna rätt
till religionsutöfning tillhör ej allenast kristna,
utan äfven judar, muhammedaner och hedningar,
men öfvergång från grekiska trosbekännelsen till
annan kristen trosbekännelse, som förr var belagd
med särskildt borgerligt straff, medför rätt
för offentlig myndighet att skydda barnen mot
omvändelseförsök, och derest den, som öfvergått,
eger jordegendom med grekisk-katolsk befolkning,
skall egendomen sättas, under särskildt kuratel och
han vara förbjuden att der uppehålla sig. Den, som
öfvergår från kristen tro till icke-kristen religion,
är derjämte förlustig sina ståndsrättigheter. I
Turkiet fingo genom förordningen af d. 18 Febr. 1856
de kristne sig tillerkända fullständig religionsfrihet
och likställighet med muhammedanerna i politiska och
borgerliga rättigheter, och genom Berlintraktaten
1878 ålades Porten att fullgöra de förpligtelser,
som motsvaras af denna rättighet. Till och med i de
båda europeiska republikerna, Schweiz och Frankrike
har det statskyrkliga systemet utöfvat ett visst
inflytande. I Schweiz var ännu enligt 1848 års
författning den fria utöfningen af gudstjenst blott
de erkända kristna trosbekännelserna medgifven,
men i nu gällande grundlag af d. 29 Maj 1874 är
fullständig religionsfrihet garanterad äfvensom fri
religionsöfning inom de gränser, som sedlighet och
allmän ordning angifva. Dock är såväl Förbundet som
den särskilda kantonen medgifvet att till bevarande
af lugn och allmän ordning vidtaga, lämpliga
åtgärder i hvad rör förhållandet mellan olika
religionssamfund äfvensom mot ingrepp af kyrklig
myndighet i medborgares och stats rättigheter. De
särskilda kantonerna kunna under viss kontroll af
förbundsregeringen inrätta biskopsdömen och afsluta
konkordat med den påfliga stolen. Jesuiter få icke
vistas i Schweiz, eller taga befattning med kyrka
och skola, hvilket förbud kan utsträckas till andra
ordnar, hvarjämte inrättande eller återställande af
kloster och ordnar är förbjudet. Sedan i Frankrike
under revolutionstidehvarfvet religionsfrihetens
grundsats i sin tillämpning fört till religionslöshet
och kristendomshat, blef med ordningens återställande
i det med påfven d. 15 Juli 1801 afslutade konkordatet
den ursprungligen i 1791 års konstitution uttalade
grundsats om religionsfrihet garanterad i förening
med den bestämmelsen att ingen kyrka skulle förklaras
såsom den herskande, utan statens oafhängighet
af kyrkan och dess kyrkohöghet skulle utgöra
kyrkoförfattningens grundval. Detta modifierades
i 1814, 1830 och 1848 års författningar, så att
de kristna kyrkorna blefvo likställda (om ock den
katolska kyrkans egenskap af folkreligion framhölls),
i det att likasom den katolska kyrkans tjenare äfven
de båda protestantiska kyrkornas skulle erhålla lön
af staten, hvilket genom lag af 1831 utsträcktes äfven
till judarnas rabbiner. Detta skydd och dessa förmåner
fortfara ännu. Men de religiösa samfunden äro ej,
såsom i Amerika, oafhängiga, af staten, utan denne
har oinskränkt makt att bestämma öfver dem, der ej
konkordat derför lägga hinder i vägen. Härtill kommer,
att all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
