Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Refsundsjön ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regemente till att beteckna sjelfva den truppstyrka,
öfver hvilken öfversten hade »regemente». Regementet
var sålunda en uteslutande administrativ enhet,
och dess styrka vexlade från 100 till 5,000
man. Det delades alltefter sin styrka i ett större
eller mindre antal »fanor», senare i sqvadroner och
kompanier. Mot slutet af 16:de årh. gjorde sig en
sträfvan gällande att bestämma regementenas styrka,
och det österrikiska infanteriregementet skulle
efter 1594 utgöras af 10 »fanor» om 300 man. Under
de stora krigen var det dock omöjligt att bibehålla
regementena vid en viss styrka, och först mot slutet
af 17:de årh. fingo infanteriregementena en fast
indelning i 2 eller 3 bataljoner med ett visst antal
kompanier och kavalleriregementena i ett bestämdt
antal sqvadroner eller kompanier. – Det svenska
krigsfolket till fots indelades af Erik XIV i 3
regementen, af hvilka hvart och ett borde bestå af
12 fänickor om 500 man, till hvilka korn ytterligare
ett skepps-regemente. Denna indelning torde dock
aldrig blifvit fullständigt genomförd, och under den
närmaste tiden förenades ett större eller mindre
antal fänickor för kortare eller längre tid till
regementen. Sådana uppsattes äfven af värfvadt folk
utan hänsyn till deras styrka. Under Gustaf II Adolfs
tid bestämdes dock infanteriregementets normalstyrka
till 8 kompanier och 1,200 man, kavalleriregementets
till 8 kompanier och 1,000 man. På grund af 1634 års
riksdagsbeslut fick svenska armén år 1636 en fast
indelning i regementen med nyssnämnda styrka. Vid
slagordningens uppgörande fäste man ännu föga afseende
vid regementsindelningen. – Infanteriregementet
utgöres numera i de flesta arméer af 3, i ryska
och österrikiska af 4, i engelska och svenska
af 2 bataljoner (i engelska armén är regementet
endast en administrativ enhet). Kavalleriregementet
räknar i Tyskland och Frankrike 4 fältsqvadroner
och 1 depotsqvadron, i Österrike, Italien och
Ryssland 6 sqvadroner, i Sverige 5 eller 10
sqvadroner (troligen 4 eller 8 fältsqvadroner)
i taktiskt afseende förenade till 1 eller 2
bataljoner. Artilleriregementet (i Ryssland kalladt
brigad) motsvarar i allmänhet en infanteri-division
(fördelning) och räknar 6–10 batterier. I Sverige
öfverensstämmer artilleriorganisationen icke med
arméns sammansättning i öfrigt. I Tyskland är
fästningsartilleriet sammanfördt i regementen, i
Frankrike och Österrike ingeniörtrupperna; eljest
förekommer vid dessa truppslag icke högre enhet
än bataljonen. – När värfningen öfvergått från de
enskilde »fältöfverstarna» till staterna, upphörde
regementscheferna att betrakta regementena såsom
sin egendom och kommo småningom i den ställning de
ännu innehafva. Regementschefen, hvilken tillsättes
af K. M:t, är i regeln öfverste och ansvarig för
regementets tjenstbarhet och för skötseln af dess
ekonomi. I tyska och österrikiska arméerna hafva
många regementen furstliga personer eller högre,
särdeles framstående militärer såsom hederschefer
(i Österrike kallade regimentsinhaber). Regementena
benämndes under föregående århundraden vanligen efter
sina chefer; numera föra
de i alla arméer löpande nummer inom vapnet, hvartill
i de flesta fall kommer ett namn erinrande om den
landsdel, hvarifrån regementet erhåller sitt manskap,
eller om någon furstlig person. I Sverige hafva nästan
alla regementen provinsnamn. – Regementets betydelse
i taktiskt hänseende är störst vid kavalleriet,
der det samladt kan ledas af sin chef och på
en gång ingripa i striden. Vid de öfriga vapnen,
särskildt vid infanteriet, kan regementet visserligen
icke med rösten ledas i striden af sin chef, men
dess betydelse är dock stor äfven der, emedan
regementet är den mest sammanslutna moraliska
enheten. Inom regementet samlar sig allt arbetet;
för regementet, dess duglighet och anseende sträfva
alla dess medlemmar, och inom regementena fortlefva
de militära traditionerna. Försök att afskaffa
regementsindelningen, såsom i Frankrike under
revolutionen, i Danmark efter 1864, hafva också måst
öfvergifvas. C. O. N.
Regementsform är en i historisk literatur använd
benämning på den »ordinantia eller landsordning»,
som Gustaf I utfärdade från Lödöse d. 9 April 1540
och som närmast afsåg Vestergötland. Enligt denna
stadga öfverlämnades åt en kollegialt ordnad styrelse,
kallad Regemente och bestående af en ståthållare,
en underkansler och 4 bisittare (»regementsråd»),
högsta ledningen af provinsens angelägenheter i civil,
lagskipnings- och polisväg. Landsordningen tillämpades
endast ett par år.
Regementshistoria, historisk framställning af ett
regementes uppkomst, organisation och bedrifter. Efter
de senaste stora krigen har regementshistorien
blifvit mycket bearbetad i tyska armén, och
de flesta regementens traditioner bevaras der
i väl skrifna regementshistorier. En samling
svenska och norska regementens historia finnes
i »Historiska upplysningar om svenska och norska
arméernas regementer och kårer jemte flottorna. Under
ledning af H. K. H. Prins Oscar Fredrik författade af
H. O. Prytz» (1867–70). B. A. Ennes skref »Historiska
underrättelser om de gamla Indelta Regementerne»
(i tidskr. »Hermathene», 1822–23). Endast några
få regementen hafva sin historia upptecknad,
såsom Södermanlands (af F. V. Brannius m. fl.,
1786–94), Helsinge (af P. Ström. 1828), Svea lifgarde
(anteckningar af P. O. Liljevalch, 1856), Kronprinsens
husarregemente (anteckningar af G. A. F. V. von Essen,
1858), Jönköpings (anteckningar af L. G. Tidander,
1873). Lifgardet till häst (anteckningar af
C. M. Björnstjerna, 1873), Södra skånska (anteckningar
af L. G. Tidander, 1874), Dalregementet (bidrag af
E. L. Bosaeus, 1879), Uplands (af O. Bergström, 1882),
Elfsborgs (tiden 1680–1815, af O. Mannerfelt, 1887)
och Vestmanlands (af A. Fredenberg, i handskrift i
K. Krigsarkivet).
Regementsintendent. Se Intendentur och
Regementsstab.
Regementskommissarie. Se Regementsstab.
Regementskrigsrätt. Se Krigsrätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
