Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reflexionspoesi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
evangelisk kristendom. Dess egentliga genombrott
egde dock rum först genom disputationen i Zürich
(1523), i hvilken Zwingli försvarade 67 teser, som
väsentligen gingo ut på att menniskans frälsning
beror ej af hennes förhållande till kyrkan,
utan af hennes förhållande till Gud, samt att
Kristus är den enda vägen till salighet, och att
våra verk endast så tillvida äro goda, som de äro
Kristi verk i oss. Efter denna disputation var den
romerska kyrkans makt inom kantonen bruten. Redan
följande år skred rådet till bildernas bortförande
ur kyrkorna och mässans afskaffande. Skärtorsdagen
1525 utdelades der för första gången nattvarden
»under båda gestalterna». Men just i läran om
nattvarden yppade sig först skiljaktigheten mellan
den schweiziska och den tyska reformationen. Under
det att Luther strängt höll på bokstafsmeningen
af orden »detta är min lekamen», »detta är mitt
blod», menade Zwingli, att man icke så mycket hade
skäl att betona ordet »är», emedan det icke kunnat
vid sakramentets instiftande begagnas af Kristus,
hvilken talade hebreiskt (egentligen arameiskt) språk
och sålunda måst uttrycka sig: »detta min lekamen»
o. s. v. Religionssamtalet i Marburg, som var ämnadt
att bilägga striden, gjorde i stället brytningen
fullständig. Denna strid sammanhängde med en olikhet
i uppfattningen af Kristi person. Luther betonade,
att – genom föreningen mellan de båda naturerna –
Kristi menskliga natur blifvit delaktig af den
gudomliga naturens egenskaper, således äfven af
dess allestädes närvaro. Zwingli deremot betecknade
de härför åberopade uttrycken i Skriften såsom en
förvexling (alloiosis), d. v. s. att Skriften bildligt
begagnar om den ena naturen uttryck, som egentligen
tillkomma den andra. Denna skiljaktighet sammanhänger
åter med en annan: den skarpare motsats, i hvilken
den reformerta kyrkan ställer det andliga till det
naturliga, det gudomliga till det menskliga. Häraf ock
hennes ovilja för det sinliga elementet i kulten, för
bilder och ceremonier, hennes radikala brytning med
de tromerska kyrkoväsendet. Medan Luther här ville
afskaffa endast hvad som stod i strid med Skriften,
ville Zwingli och hans meningsfränder afskaffa
allt hvad som icke ur Skriften kunde bevisas. En
lika genomgripande reform skedde i fråga om kyrkans
författning. Den romerska hierarkiens byggnad nedbröts
fullständigt. En representativ kyrkoförfattning
(presbyterialförfattning) med synoder, sammansatta af
ett lika stort antal prester och lekmän, inrättades.
Sedan reformationen i den form hon erhållit
genom Zwingli utbredt sig äfven i Bern, Basel,
S:t Gallen, Glarus m. fl. kantoner, hämmades
hennes ytterligare utbredning i det tyska Schweiz
genom nederlaget vid Kappel (1531) i striden mot de
katolska kantonerna. Men snart vann hon insteg i de
fransktalande kantonerna Neufchåtel (1530), Genève
(1534) och Vaud (1536). Der nådde hon sin egentliga
afslutning genom fransmannen Calvin, den reformerta
kyrkans andre grundläggare. Genom honom blef Genève
(från 1536) den schweiziska
reformationens medelpunkt. Der utbildades den reformerta
kyrkans lära, författning och kult. En obevekligt
sträng kyrkotukt genomfördes med tillhjelp af den
verldsliga makten, som under Calvin helt och hållet
blef ett verktyg för den andliga. Från Genève
utgingo predikanter och lärare, som utbredde den
schweiziska reformationens grundsatser i olika delar
af Europa. Nattvardsläran utbildades af Calvin i en
något mindre skarp motsats till den lutherska än
Zwinglis. Han lärde nämligen ett Kristi lekamens
och blods andliga åtnjutande. Men genom Calvin fick
riu äfven den reformerta kyrkans andra kännetecknande
lära – predestinationsläran – sin fulla utbildning. Under det
att den lutherska läran mera betonade
den subjektiva sidan af menniskans frälsning och
saliggörande, dess förverkligande för individen
genom tron, framhöll den reformerta mera frälsningens
objektiva sida, den gudomliga nåden såsom dess
yttersta och enda grund. Med obeveklig konseqvens
fasthöll Calvin, att Gud på förhand genom ett
oåterkalleligt beslut bestämt hvilka skola blifva
saliga, och hvilka skola blifva fördömda.
»Menniskan faller», lärde han, »emedan Guds försyn
så bestämt; men hon faller genom sin egen
skuld». Äfven denna hennes skuld ingick nämligen
i det gudomliga rådslutet. Ehuru denna lära först
genom Calvin fick sin fulla och följdriktiga
utveckling, fanns hon dock redan hos Zwingli.
Calvins lära utbredde sig äfven i Frankrike,
der den fann anslutning hos ett betydande mindretal
af befolkningen, de s. k. hugenotterna, och – efter
fruktansvärda inbördes krig (hugenottkrigen) och
undertryckningsförsök från katolikernas sida
– slutligen erkändes såsom lika
berättigad med den katolska genom ediktet i Nantes
(1598). Genom detta edikts upphäfvande (1685)
blef den reformerta kyrkan i detta land
en undertryckt och rättslös kyrka, ända till
dess hon genom 1789 års revolution återvann
sin frihet. Vidare utbredde sig den
reformerta kyrkan i Nederländerna, i Skottland
och i åtskilliga delar af Tyskland. I England
trädde den rena calvinismen hos puritanerna i
kamp emot den anglikanska kyrkan, som till sin lära
är en modererad calvinism och till sin kult
går en medelväg mellan protestantism och
katolicism. – Den reformerta kyrkan har aldrig
haft några för alla de land, der hon existerar,
gemensamma bekännelseskrifter. Men de, hvilka
haft den största auktoriteten och varit allmännast
erkända, äro »Heidelberg-katekesen» och »Helvetiska
konfessionen».
Sedan först pietismen och sedan rationalismen brutit
den stela dogmatismen inom de båda protestantiska
kyrkorna, började motsatsen dem emellan att –
åtminstone delvis – förlora sin förra betydelse. Man
började betrakta dem såsom blott olika, hvar för sig
berättigade utvecklingar af protestantismens idé. Ett
närmande var sålunda möjliggjordt. Den evangeliska
unionen (se d. o.) mellan lutherska och reformerta
kyrkorna genomfördes i Preussen och andra tyska stater
(från 1817) väsentligen genom den liberala teologiens
inflytande. På den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
