Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ratin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den föregåendes son, f. 1800, d. 1856,
var äfvenledes, 1843–52, direktor för de
preussiska statsarkiven. Han utgaf bl. a.
åtskilliga arbeten rörande Brandenburgs
historia. – 3. Karl Otto von R.,
den föregåendes kusin, f. 1805, d. 1859, var
1850–58 preussisk kultusminister och gjorde
sig känd för sina konservativa tänkesätt. – 4.
Friedrich Ludwig Georg von R., kusin till de
bägge närmast föregående, historieskrifvare,
född i Wörlitz vid Dessau d.
14 Maj 1781, studerade i Halle och
Göttingen (1798–1801) och egnade sig
derefter i preussisk tjenst åt den civila
ämbetsmannabanan, på hvilken han avancerade
till råd i finansministeriet (1810). Samtidigt
sysslade han med historiska studier, hvarvid
han mottog impulser af J. von Müller under
personligt umgänge med denne, samt, uppmuntrad af
denne, t. o. m. uppträdde såsom författare. Anonymt
utgaf R. 1805 Sechs gespräche über krieg und handel,
i hvilket arbete han bröt en lans för frihandeln.
Hans i »Heidelberger jahrbücher» 1810 införda
»Kritik der Lombardischen denkwürdigkeiten» ådrog
sig statskansleren v. Hardenbergs uppmärksamhet,
och på dennes förord utnämndes R. 1811 till
professor i statsvetenskap vid Breslaus universitet.
1819 kallades han till professor i samma
ämne och i historia vid Berlins universitet.
Såsom lärare var R. föga framstående, icke minst
derför att han saknade talarens förmåga.
1827 valdes han till ledamot af Vetenskapsakademien
i Berlin och blef äfven hennes sekreterare, men då
det tal han der höll vid minnesfesten d. 28 Jan.
1847 öfver Fredrik II väckte anstöt på högsta
ort och föranledde akademien till ursäkter,
lemnade han både sekretariat och akademi. Uppträdet
bidrog endast att öka den popularitet R.
förut åtnjöt. Han valdes 1848 till ledamot af
Frankfurtparlamentet, och under senare hälften
af samma år var han tyska centralregeringens
sändebud i Paris. I Maj 1849 lemnade han
med större delen af de preussiska ombuden
Frankfurtförsamlingen, och s. å. invaldes han i
preussiska landtdagens första kammare. Hvarken som
parlamentsledamot eller diplomat skar R. några lagrar.
Den tid, som hans tjenst och författareskap lemnade
öfrig, använde han i synnerhet till vidsträckta
resor, bl. a. till Skandinavien, hvilka
gåfvo anledning till flere skildringar. (Dock
företogs den 1852 skildrade Reise nach Südamerika
endast på papperet.) 1859 lemnade R. sin professur,
men höll ända till 1869 då och då offentliga
föreläsningar. Han afled d. 14 Juni 1873. –
R. utöfvade en utomordentlig författareverksamhet.
Främst bland hans arbeten står hans Geschichte
der Hohenstaufen und ihrer zeit (6 bd, 1823–25;
5:te uppl. 1878), som väckte formlig sensation
genom den behagliga stil och den förträffliga
komposition, hvarunder det grundligt behandlade
patriotiska ämnet framställdes. Bland hans
öfriga skrifter må nämnas Untersuchungen über
die geschichtliche entwicklung der begriffe von
recht, staat und politik (1826; 3:dje uppl.
1861), Geschichte
Europa’s seit dem ende des 15. jahrhunderts
(8 bd, 1832–50), Beiträge zur neueren
geschichte Europa’s aus dem britischen museum und
reichsarchiv (5 bd, 1836–39) och
Lebenserinnerungen und briefwechsel (2 bd, 1861).
1830 började R. utgifva »Historisches taschenbuch»,
hvaraf han redigerade 37 årgångar. – 5.
Karl Georg von R., geolog och geograf,
den förres broder, f. 1783, blef 1811
bergsråd i Breslau och professor i mineralogi
vid dervarande universitet, erhöll 1819 samma
befattningar i Halle, tog 1823 afsked, men kallades
1827 till professor i allmän naturalhistoria och
mineralogi vid univ. i Erlangen. Död derst.
1865. Han utgaf några mineralogiska och
geognostiska skrifter, men blef mest bekant
genom sina geografiska arbeten Lehrbuch der
allgemeinen geographie (1832; 3:dje uppl. 1848)
och Palästina (1835; 4:de uppl. 1860) samt
genom sin förträffliga Geschichte der pädagogik
(1843-51; 5:te uppl. 1878–80, 4 bd). – 6.
Rudolf Heinrich Georg von R., språkforskare, den
föregåendes son, f. 1815, blef 1839 filos.
doktor i Erlangen, 1840 docent derstädes i germanska
språk och historia, 1846 e. o. professor och
1852 ord. professor i tyska språket och literaturen.
Död 1876. R. dref språkhistoria i
kulturhistoriskt syfte. Medelpunkten för hans
intresse var tyska folkets inre historiska utveckling.
Till hans goda förstlingsarbete Die aspiration und
die lautverschiebung (1837), ett försök att förklara
den af J. Grimm formulerade ljudskridningen, sluta
sig senare åtskilliga afhandlingar af fonetiskt
innehåll: Die sprachgeschichtliche umwandlung
und die naturgeschichtliche bestimmung der laute
(1858), Weitere erörterungen über das wesen der
aspiraten (1859), Die geschichtliche entwicklung der
laute (1861), Über den unterschied der harten und
weichen laute (1863), de två förra med anknytning
till Brücke, de senare till Rumpelt. I motsats
till J. Grimm skiljer R. säkert och konseqvent mellan
ljud och tecken och tager fysiologien i den historiska
grammatikens tjenst. Med denna mera rationella
uppfattning af språklifvet sammanhänger R:s ståndpunkt
i rättstafningsfrågan. Medan Grimm och Weinhold vilja
taga medelhögtyskan till rättesnöre för den
nyhögtyska skriften (historisk ortografi), häfdar
R. med insigt och framgång den fonetiska
grundsatsen, utan att derför yrka på brådstörtade
förändringar (Über deutsche rechtschreibung, 1855;
Die consequenzen der neuhist. rechtschreibung und
das historisch-phonetische princip, 1856; Weitere
beiträge zur deutschen rechtschreibung, 1857).
R:s ortografiska ståndpunkt fick ett vackert
erkännande, då åt honom, på förslag af preussiske
kultusministcrn Falk, uppdrogs att utarbeta ett
förslag till reglering af det tyska stafsättet.
Hans betänkande, Regeln und wörterverzeichniss
für die deutsche ortographie, jämte motivering
bildar grundvalen för den nu lagstadgade tyska
riksortografien, ehuru R:s förslag i de
olika instanserna blifvit mycket förfuskadt.
Mindre erkännande fick R. röna för sitt försök
att ådagalägga de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
