Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Raimundus Lullus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfversättningar). I detta om mycken lärdom och stort skarpsinne
vittnande verk söker R. systematiskt sammanknyta den
naturliga erfarenheten med den bibliska uppenbarelsen
samt bevisa den senares sanning genom den förra. För
detta ändamål utgår han från skilnaden mellan de
bägge kunskapskällorna, naturens eller de skapade
tingens bok och bibeln, af hvilka den förra är den
allmänna och omedelbara, under det att den senare
har till syfte att dels lära oss bättre förstå den
förra, dels meddela oss nya sanningar, hvilka icke
stå att hemta ur naturens bok, som efter syndafallet
i mycket blifvit oss obegriplig. Bibeln befinner
sig emellertid icke i någon motsägelse med naturens
bok, men är för menniskan oundgängligen af nöden,
för att hon må kunna fatta såväl det förnuftsenliga
i kyrkans lära som äfven de yttre tingens och vårt
eget jags natur. Liksom nämligen allt i naturen
är till för menniskans skull, så har äfven allt i
bibeln menniskans frälsning till syfte. Teologien
är derför enligt R. den praktiska vetenskap, som
lär oss huru vi till vår frälsning skola tänka
och handla. Menniskan och hennes slutliga mål är
teologiens objekt. Utgående från de fyra trappstegen
af blotta tillvaron, af blotta lifvet, af det kännande
och slutligen det sjelfmedvetna lifvet (esse, vivere,
sentire, intelligere), afslutar också naturen sin
skala med menniskan, hvilken utgör spetsen och i viss
mån äfven enheten af allt skapadt. Menniskans högsta
värdighet ligger dock ej deri att hon är »mikrokosmos»
och »compendium universi», utan framförallt deri
att hon i sin fullständiga viljefrihet är Guds
afbild. Och ur medvetandet om denna menniskans höga
värdighet härflyter ock med nödvändighet tanken på en
hjertats förpligtelse att af tacksamhet älska Gud, som
först har älskat menniskan. All religion är ock derför
till sitt väsende kärlek till Gud. Och i samma mån som
menniskan höjer sig till en sådan gudskärlekens nivå,
återvinnas äfven full enhet och harmoni i det
genom synden i oordning bragta universum. –
R. anses äfven vara den förste, som framställt
det s. k. moraliska beviset för Guds tillvaro,
i det menniskan från den tillräknelighet, hvaraf
hon sjelf är medveten, sluter sig till att det ock
måste finnas en, som tillräknar. Jfr O. Zöckler:
»Theologia naturalis» (1860), och J. E. Erdmann:
»Grundriss der geschichte der philosophie» (1878).
J. H. B.
Raimundus Lullus. Se Lullus.
Rainaldo, påfven Alexander IV:s urspr. namn.
Rainalducci [-du’ttji], Pietro, påfven Nikolaus V:s
urspr. namn.
Rainer, påfven Paschalis II:s urspr. namn.
Rainy lake [reni lek], d. v. s. »regnsjön», insjö
på gränsen mellan nord-amerikanska staten Minnesota
och Britiska Nord-Amerika, står genom Rainy river
i förbindelse med Lake of the Woods (»skogssjön»),
hvars aflopp är Winnipeg. Förenta staternas andel af
sjön utgör 378 qvkm.
Raitser (Slav. ratsi, rasjtsi, Magyar. ráczok,
Med. Lat. rasciani) kallas af sina icke slaviska
landsmän (särskildt af magyarerna) några serbiska
stammar med grekisk trosbekännelse i
Serbien, Slavonien, nedre Ungern, Siebenbürgen
och Rumanien. Namnet kommer af den gamla staden
Rassa (hufvudort i landskapet Rascia l. Rassia, nu
Novibazar), som blef det serbiska konungarikets vagga,
hvarför Rascia äfven blef liktydigt med Serbien.
Raiz-Becse. Se Becse.
Raja, zool. Se Rockor.
Raja. 1. (Ofta i utländsk pluralform rajas,
Turk. redja, af Arab. radja, plur. af raijje,
hjord), benämning på Turkiets icke-muhammedanska
undersåtar. Dit höra således slaver, greker, armener,
judar, kristna araber (i Syrien) m. fl., men ej de
i Levanten bosatta européer, hvilka stå under sina
konsulers beskydd. – 2. Engelsk form för radja (se
d. o.). H. A.
Rajajoki. Se Systerbäck.
1. Rajalin, Tomas von, sjömilitär, f.
i Finland 1673, tjenstgjorde några år såsom
kofferdi-sjöman på Östersjön och Nordsjön, öfvergick
sedermera till utländska örlogsfartyg och erhöll
1699 plats såsom lärstyrman vid amiralitetet
i Karlskrona. Under Karl XII:s krig
tjenstgjorde R. oaflåtligt på svenska flottan och
blef 1715 kommendör. Särskildt utmärkte han sig
såsom befälhafvare å linieskeppet »Verden» i affären
vid Hanö i Blekingsskären 1717, der han ensam
höll ut i kamp mot tre fientliga linieskepp och
två fregatter. Efter fredsslutet egnade han sig
åt teoretiska studier och utgaf 1730 två skrifter,
afsedda att höja det svenska sjöväsendet: Nödig
underrättelse om navigation eller styrmanskonsten
och Nödig underrättelse om skiepzbyggeriet och
derutaf härflytande högnödige och sjöväsendet
samt taklingen tilhörige proportioner efter höga
wederbörandes befalning. Det förra arbetet belönades
af regeringen med 1,800, det senare med 2,000 dlr
s. m. i gratifikation. Han utarbetade äfven
ett förslag till sjöreglemente, som af regeringen
stadfästes. 1732 utnämndes R. till ekipagemästare och
före utbrottet af 1741 års krig fick han,
som s. å. befordrats till Viceamiral, befälet
öfver den flotta, som sändes till Finska viken.
Hindrad af sin instruktion, som bjöd honom att
icke utan regeringens order inlåta sig på
något företag, måste han låta flottan under hela
sommaren ligga för ankar vid Aspö-gaddarna utanför
Fredrikshamn, hvarvid besättningen led brist på vatten
och proviant samt till stor del dukade under för
sjukdomar. Då han slutligen fick tillstånd
att uppträda offensivt, var rätta tillfället
förloradt och besättningen å skeppen så försvagad,
att intet kunde uträttas. R. afled om bord
på amiralskeppet »Ulrika Eleonora» d. 4 Sept. 1741.
Han adlades 1741. M. G. S.
2. Rajalin, Salomon Maurits von, friherre,
sjömilitär, ämbetsman, den föregåendes sonson,
son af viceamiralen och landshöfdingen i Blekinge
län Johan von R. (f. 1715, friherre 1771, d. 1786),
föddes i Karlskrona d. 25 Aug. 1757, utnämndes
1773 till fänrik vid arméns flotta, var 1780–82 i
fransk örlogstjenst och avancerade efter hemkomsten
raskt. 1785–87 var han (den förste svenske) guvernör
på Sankt Barthelemy och utnämndes sistn. år till
landshöfding på Gotland, en tjenst, som han innehade
öfver 20 år, men skötte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
