Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabelais, François
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin uppfostran först i den nära Chinon belägna
byn Seuillés benediktinskola, sedermera i
franciskanskolan vid La Beaumette, i granskapet af
Angers, samt inträdde 1509 i franciskanklostret
i Fontenay-le-Comte, der han upptogs till munk och
prestvigdes. Ett oemotståndligt begär efter vetande
dref honom att egna sin tid åt vidtomfattande studier
i juridik, astronomi, matematik, framförallt i språk
(latin, grekiska, italienska, spanska, engelska,
tyska m. fl.). Som dessa lärda sysselsättningar icke
voro förenliga med ordens uppgift, ådrogo de honom
förföljelser, mot hvilka han 1524 sökte skydda sig
genom att olofligen lemna klostret. Till sin lycka
hade han bland forna skolkamrater inflytelserika
vänner, såsom Geoffroy d’Estissac, biskop i det stift,
der franciskanklostret var beläget. Genom dennes
bemedling erhöll R, af påfven (s. å.) tillstånd
att inträda i benediktinklostret i Maillezais
inom samma stift. Inom kort aflade han emellertid
för alltid munkdrägten. Han erhöll en fristad i
biskopens slott i Ligugé samt började med ifver
studera botanik och medicin. Efter att sedermera
några år hafva fört ett kringirrande lif lät han
1530 inskrifna sig såsom studerande vid högskolan i
Montpellier, der hans ovanliga lärdom förskaffade
honom stort anseende. Bristande tillgångar tvungo
honom likväl, sedan han blifvit medicine licentiat,
att lemna högskolan. I Lyon fann han tillfälle både
att utöfva läkarekonsten och, emedan staden då för
tiden var hufvudplatsen för den franska bokhandeln,
att skrifva böcker. Han utgaf bl. a. Hippocratis
ac Galeni libri aliqiuot (1532, med förändrad titel
1543), öfver hvilka författare han hade offentligen
föreläst i Montpellier, vidare de första årgångarna
af en serie almanacker (1533–50). Han lär äfven
hafva lagt handen vid ett betydelselöst arbete, Les
grandes et inestimables Croniques da grant et enorme
geant Gargantua (1532). Den utomordentliga lycka, som
denna bok gjorde, kan hafva förledt honom att under
en liknande form utgifva sitt berömda mästerverk, med
Gargantua och Pantagruel såsom hufvudpersoner. Dessa
skildringar omfatta Les horribles et espouvantables
faictz et prouesses du tres renommé Pantagruel,
Roy des Dipsodes, filz du grant geant Gargantua,
composez nouvellement par maistre Alcofribas Nasier
(1533) och La Vie inestimable du grant Gargantua,
père de Pantagruel, iadis composée par l’Abstracteur de
Quinte essence (1535). Först på de tre öfriga delarna
Le Tiers (Le Quart, Le Cinquiesme) livre des faictz
et dictz heroïques du bon Pantagruel (1546, 52, 64),
af hvilka den sista utkom långt efter författarens
död och antagligen med tillägg af annan hand,
vågade R. utbyta ett på de förra användt anagram mot
sitt verkliga namn, och detta af ganska naturliga
skäl. Hela denna rad af skildringar var nämligen
ingenting annat än en lång och bitter satir öfver de
otaliga missförhållanden, som rådde inom staten och
kyrkan. Men om han således hade mod att uttala sin
förkastelsedom, var
han långt ifrån att vilja besegla den med sin död. För
öfrigt tyckas hans vänner hafva varit vida mäktigare
än hans fiender. Så var bland andra biskopen i Paris,
Jean du Bellay, en af hans största gynnare. Med honom
gjorde han flere resor till Rom (1534, 35 och 49)
och lyckades (1536) dervid att af påfven erhålla
förlåtelse för de löftesbrott han såsom prest och munk
hade begått. Visserligen ålades honom att, efter egen
önskan, inträda i benediktinklostret i Saint Maur des
Fossés, nära Paris. Men denna skyldighet uppfyllde han
endast på det sätt att han, sedan klostret blifvit
upphäfdt, emottog befattningen såsom domherre vid
kyrkan, liksom han, äfven utan någon förpligtelse,
hade förut af biskopen i Le Mans, René du Bellay,
erhållit ett prebende inom dennes stift. Läkarekonsten
tilltalade honom mer. Vid högskolan i Montpellier,
der han 1537 promoverades till doktor, höll han mycket
besökta föreläsningar i anatomi. Sedermera begaf han
sig å nyo på resor, hvarvid han med synnerlig framgång
utöfvade sin konst som läkare. Derjämte fortsatte han,
ehuru numera under skyddet af kungliga privilegier,
att i nya skildringar blotta sin tids lyten och
fel. Oaktadt alla sina fiender inom de mest skilda
läger, t. o. m der han förr hade haft goda vänner,
såsom Calvin o. a., utnämndes han till kyrkoherde
i Meudon, en befattning, som han dock aldrig
utöfvade. Två år senare måste han dock nedlägga
sina kyrkliga ämbeten. Han afled 1553 i Paris. En
bildstod af R. aftäcktes i Chinon 1882. – Öfver
R. såsom, menniska och författare hvilar ett dunkel,
hvilket den nyare forskningen endast till någon del
lyckats skingra. I hvarje fall bör det antagandet
vara grundadt att han, som stod på höjden af sin tids
bildning, icke nedlagt skatter af lärdom och snille
i några berättelser uteslutande med afsigt att roa
sina samtida. För dem hade skildringar om jättar
och vidunder, framställda i ett skarpt kryddadt
språk, onekligen en märkvärdig lockelse. Det föll
sig lätt för R. att under en dylik form framställa
sina åsigter och dermed förskaffa dem en allt större
spridning. Satiren var hans vapen. Han använde den för
att blodigt gissla munkarnas okunnighet, domarenas
orättrådighet, de maktegandes godtycklighet, de
lärdes fördomar, folkets vidskepelse, med ett ord
alla vid den tiden rådande missförhållanden och
missbruk. Då han icke kunde annorlunda, nöjde han
sig med att gent emot verkligheten uppställa bilden
af sitt ideal, t. ex. konungamakten personifierad
i Gargantua och Pantagruel. Men oförskräckt lärde
han genom den komiska framställningen af Panurge,
att dagen för politisk och religiös frihet skulle
randas. De två första böckerna af hans verk äro
ojämförligt de bästa. De innehålla bl. a. hans
märkliga åsigter rörande uppfostran, åsigter,
som ingen före honom hade uttalat, och som i fråga
om lärometoder och läroämnen, kroppsliga öfningar
och sysselsättningar m. m. funnit sin tillämpning
i vår tids pedagogiska sträfvanden. Med alla sina
förtjenster torde dock R:s verk, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
