Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Påsk. 3. Tidpunkten för den kristna påskens infallande och sättet att bestämma densamma - Påsk. 4. Påskseder och -bruk - Påskallavik, köping i Kalmar län - Påskcykel. Se Cykel - Påsklilja. Se Narcissus - Påskpenningar, penningegåfva till påsk, hafva särskildt vid det lokala presterskapet och kyrkobetjeningens aflönande i flere sekel haft sin betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då är påskdagens datum den (22 + d + e)
Mars eller den (d + e - 9) April. För gamla
stilen är alltid m = 15, n = 6. För nya stilen
åter äro dessa tal inom vissa gränser föränderliga
(m kan ej vara större än 30, n ej större
än 7); deras värden äro för hela 1800-talet
resp. 23 och 4, för 1900-talet resp.
24 och 5. I ett par mycket sällsynta
specialfall angifver dock denna metod påskdagen
en vecka för sent. – Utföres denna
räkning för 1889, blir a = 8, b = 1, c = 6, således
d = 25 och e = 5, hvaraf följer, att
påskdagen detta år infaller på d. 21 April. – Af
regeln för påskdagens bestämmande följer, att
denna ej kan inträffa tidigare än den 22 Mars
och ej senare än den 25 April. Dessa
ytterligheter äro dock mycket sällsynta. Den förra
egde senast rum 1818 och inträffar härnäst
2285; den senare egde senast rum 1886 och
inträffar härnäst 1943. Vid regelns uppgörande
försökte man anordna så, att judarnas och de
kristnes påskfest aldrig skulle sammanfalla
(emellertid inträffar detta ändock stundom t. ex. för
åren 1805, 1825 och 1903). – I Sverige
bestämdes påskfullmånen på rent astronomisk väg
under åren 1740–1844, och på grund deraf
inträffade för vissa år egendomliga förhållanden.
Så firades t. ex. påskdagen 1742 i Sverige
redan d. 14 Mars (den gamla stilen var då ännu
gällande, och vårdagjämningen inträffade i
verkligheten långt före den 21 Mars), under andra
år åter kom den en vecka senare än i det
öfriga Europa.
4. Påskseder och -bruk. Enär påsken, i likhet med
julen, har anor, som gå tillbaka till uråldriga
tider, delvis ända in i hedendomens töcken, och,
liksom den nämnda högtiden, i viss mån sammanfaller
med en offerfest, hvilken af ålder firats bland
alla germanska folk och äfven af våra förfäder (det
s. k. »vårblotet»), kan man vänta, att åtskilliga
af de nu gängse plägsederna vid påskens firande
skola visa tillbaka på äldre kulturstadier. Så är
ock förhållandet med flere bland dem, för att ej
tala om en mängd urgammalt s. k. skrock, som ännu
här och der bedrifves vid nämnda tid, t. ex. badning
före solens uppgång påskdagen, utströende af aska
efter påskeldarna öfver åkrarna, ritande af kors på
portarna, hvartill bör användas kol från de utbrunna
påskbålen m. m. dyl. – En af dessa kulturlemningar
är den i Tyskland och på vissa trakter af Sverige
(t. ex. i Vestergötland) ännu brukliga seden att
tända påskeldar. Dessa eldar tändes ursprungligen till
åkallande af årsväxtens gudom. Ännu i dag är det sed i
katolska kyrkor att samtliga kyrkljusen. t. o. m. den
ständigt brinnande altarlågan, släckas på påskaftonen
och åter upptändas på påskdagsmorgonen, hvarvid
presten högtidligt inviger de brinnande ljusen. Äfven
vattnet spelar sedan gammalt en vigtig rol vid det
katolska påskfirandet, och utan tvifvel går äfven
denna vattenkult tillbaka till hedendomens dagar
med dess offerkällor. Åtskilliga märkliga bruk stå
i samband dermed. Så t. ex. tillägges särskild kraft
det vatten, som hemtas påskmorgonen före
solens uppgång, och mångenstädes kringstänkes detta
i boningsrummen för att bortskrämma s. k. »otyg». I
Thüringen drifves boskapen ned i åar vid påsken, och
detta anses som ett »säkert» medel mot sjukdomar och
ofall. – Påskäggen äro likaledes lemningar af forntida
offer, i sin enkelhet naturliga på en tid af året, då
jorden ännu ej hunnit alstra något, som kunde bringas
gudarna. För ej så länge sedan var det sed att vid
påsktiden offra ägg åt presterna, och detta bruk
fortlefver ännu i dag mångenstädes i Tyskland. Ägget
är en sinnebild af det spirande lifvet, och denna
synpunkt bör här fasthållas. Hos inderna betraktades
ägget som en bild i smått af verldsalltet, och i
den kristna symboliken ingick det som en passande
sinnebild för uppståndelsen: liksom kycklingen bräcker
sitt skal, bröt Kristus på påskmorgonen klippgrafvens
hölje. – Påskhelsningar, åtföljda af gåfvor, särskildt
af grannt målade ägg, äro numera ej i bruk hos oss,
men väl i andra land, särskildt i Ryssland och
Grekland, der lyxen i denna punkt täflar med den,
som t. ex. i Paris gör sig gällande i afseende på
nyårsgåfvor. Till påskhelsningarna hörde fordom äfven
kyssandet. När tvänne personer möttes på påskdagen,
lyckönskade de hvarandra och kysstes, i det den ene
utropade: »Kristus är uppstånden!», hvartill den andre
svarade: »ja, han är sannerligen uppstånden!» Inom
den grekiska kyrkan äro påskkyssarna, så bland män som
qvinnor, ännu allmänt brukliga, och att denna sed en gång
funnits äfven hos oss, bevittnas bl. a. af det
ännu gängse uttrycket »en puss i påsk». – Vid påsk,
likasom vid jul, uppfördes i äldre tider i sammanhang
med gudstjensten dramatiska framställningar ur den
heliga historien, s. k. påskspel eller passionsspel,
och ur denna liturgiska dramatik utvecklade sig
medeltidens kyrkliga skådespel, de s. k. mysterierna
(se d. o.). – Seden att risa hvarandra vid påsken,
ett minne af frälsarens lidande, särskildt hans
gisslande, fortlefver ännu hos oss, ehuru förflyttad
till fettisdagen, då s. k. fastlagsris användas för
nämnda ändamål. Förr brukades sådant på långfredagen
och kallades påskskräcka, derför att föräldrar
och husbönder då plägade aga sina barn och sitt
husfolk för att afskräcka dem från synden. Denna sed,
som i gamla dagar togs på fullt allvar, har numera
sammankrympt till ett skämt emellan vänner. Jfr Jul.
1. 2. J. H. B. 3. G. E. 4. R. G.
Påskallavik, köping i Kalmar län, Stranda
härad, Döderhults socken. 169 innev. (1887).
I köpingen finnes poststation. Den hade vid
1886 års utgång hemmahörande 2 segelfartyg
om 135 tons. Utförseln från köpingen består
hufvudsakligen af trävaror.
Påskcykel. Se Cykel.
Påsklilja. Se Narcissus.
Påskpenningar, penningegåfva till påsk, hafva
särskildt vid det lokala presterskapets och
kyrkobetjeningens aflönande i flere sekel haft sin
betydelse. En k. förordn. af 1681 förbjöd duk- och
skriftpenningar, hvilka lades på altarduken
vid skriftningen. I ersättning erhöll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
