Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Puzzuolanjord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
septikemi; se d. o.). Båda kallas äfven sårfeber. Man
är ännu icke på det klara med huruvida det septiska
ämnet är organiskt (bakterier) eller kemiskt (ptomain)
eller bägge delarna. Vid pyemi inkomma var, blodlefrar
eller andra väfnadspartiklar i blodströmmen samt
bilda proppar (emboli) här och der i inre organ
(såsom i mjelte, lefver, njurar, lungor, hjerta)
och ofta kilforrniga blodutgjutningar, infarkter, och
varhärdar, allt under frossbrytning, feber, allmänt
illamående och betydlig kraftnedsättning. Öppna sår
blifva samtidigt fula och stinkande samt upphöra att
läkas. Ofta inträffar döden under ett tyfus-artadt
tillstånd. Pyemien förekommes bäst genom ytterlig
renlighet och antiseptisk behandling af sår.
R. B.
Pygmalion (Lat. Pygmalion). 1. Se Dido. –
2. Sagokonung på Cypern, förälskade sig i en af honom
gjord qvinnobild, åt hvilken Afrodite (Venus) på hans
bön gaf lif, hvarefter han tog henne till sin gemål.
A. M. A.
Pygméer (Grek. pygmatoi, Lat. pygmaei, af Grek. pygme,
knytnäfve, såsom längdmått afståndet från armbågen
till knytnäfven), den klassiska forntidens lilliputer,
ett af Homeros omtaladt dvärgfolk, hvars hemvist låg
i fjärran söder vid stranden af Okeanos (oceanen),
der de brukade med krig hemsökas af de om hösten mot
söder flyttande tranorna. Andra sagor förlade deras
hemland till Nilens mynningar, till Indien eller till
den höga norden i närheten af Tule. En gång skola de
i stora skaror hafva anfallit den sofvande Herakles,
som dock vid uppvaknandet insvepte dem allesamman i
sin lejonhud. Jfr Dvärg. A. M. A.
Pygopodes. Se Gumpfotade foglar.
Pyhy (Peutinger), Konrad von, statsman, var en af de
många tyskar, som under en del af Gustaf I:s regering
användes i svensk tjenst. Han ankom till Sverige 1538
och fick anställning som »kansler och hofråd», till en
början på ett års tid. Han lyckades vinna förtroende,
stannade qvar i landet och utöfvade under ett par
år ett stort inflytande, på samma gång han röjde ett
växande högmod och mycken praktlystnad. Snart kallade
han sig »K. Maj:ts af Sverige öfverste kansler
och krigsråd» eller ock, åtminstone i utlandet,
»Sveriges rikes ärkekansler och öfverste krigs- och
fredsråd» samt var faktiskt en tid så godt som förste
minister. Han grep sig också an med att reformera
den svenska förvaltningen. Ett högsta förvaltande
och äfven dömande »regementsråd» i hufvudstaden,
»regementen» (regeringskollegier) under hvar sin
ståthållare i landskapen, finansförvaltningen ordnad i
en »kammare», kyrkostyrelsen under en superintendent
och ett »religionsråd»: se der grunddragen i den
nya organisationen. Den märkligaste frukten af
hans administrativa lagstiftning är den delvis
efter tyska förebilder hopsatta »ordinantian» eller
»landsordningen för Vestergötland» (dat. Lödöse d. 9
April 1540), som upprättade en länsstyrelse, omdanade
rättegångsordningen och införde för första gången
begreppet »politi» i den svenska förvaltningen. Den
tillämpades några år, men föll efter hand ur bruk. Om
den högsta rättskipningens organisation vittna ännu bevarade
protokoll på tyska och svenska. Karakteristiska
för P:s regim voro de detaljerade trohets- och
tjensteeder, med hvilka den nya organisationen skulle
stödas, och det vidtsväfvande, till satsbyggnad
och ordförråd vidunderliga kanslispråk, som han
införde. Hans administrativa ingrepp i allmogens
gamla frihet väckte missnöje och tillskyndade honom
benämningen »konung i Upland». Konung Gustaf måste
sjelf taga honom utförligt i försvar. Huruvida
han bär hufvudskulden för Dackefejden, såsom det
påståtts, må dock lemnas derhän. Äfven på statsskicket
öfvade P. inflytande. Han har säkerligen haft den
mest betydande andelen i arfrikets införande och
var upphofsmannen till de egendomliga ceremonier,
som användes på mötet i Örebro nyårstiden 1540
vid hyllningen, samt författare till det då följda
edsformuläret. Tvifvelsutan var det han, som vid
samma tillfälle ledde den orättfärdiga rättegången
mot Laurentius Andreae och Olaus Petri. – Äfven som
diplomat fick P. visa sin förmåga. Han var Sveriges
främsta ombud vid förhandlingarna vid Brömsebro 1541
och ledde den beskickning till Frankrike, som afslöt
Sveriges första traktat med denna makt (1542). Under
denna resa uppträdde han på ett öfvermodigt sätt och
synes hafva missbrukat sina fullmakter samt inlåtit
sig i misstänkta förbindelser. Återkommen till
Sverige, anklagades han för att på egen hand hafva
upplånat penningar, förfarit honom anförtrodda medel,
värfvat trupper konung Gustaf ovetande och inlockat
utländska furstar i riket samt ej kunnat lemna någon
tillfyllestgörande redovisning. Han afsattes och
dömdes till fängelse. Der lefde han ännu 1553. Hans
dödsår är ej med säkerhet kändt. En nära samtida
författare angifver 1557.
Det är ej endast ofvan antydda omfattande verksamhet
och korta, lysande, men snöpligt afbrutna maktperiod,
som gjort mannen ryktbar; hans minne har äfven
framstått i den politiske äfventyrarens tvetydiga
dager. Enligt ingen mindre hemulsman än Martin
Luther skulle han varit son till en körsnär i
Frankfurt am Main vid namn Peutinger, utan rätt
tillegnat sig både namnet v. Pyhy och titeln juris
doktor, gift sig med en adlig qvinna i Leipzig,
men förlupit henne o. s. v. I Sverige uppträdde
han gift med en Anna v. Kökeritz. Dessvärre för
hans eftermäle har det fallit sig svårt att pröfva
dessa uppgifter. Emellertid skref Gustaf I sjelf till
Luther, att P., så mycket konungen viste, på giltiga
skäl skilt sig från sin förra hustru, och säkert är,
att rättegången mot honom här fördes i närvaro af
hans senare hustrus broder och att fru Anna ännu i
flere år stannade i Sverige, utan någon antydan om
att hennes äktenskap skulle varit mindre lagligt. Uti
handlingar äldre än tiden för hans ankomst hit omtalas
han ock både under namnet v. Pyhy och som kejserligt
råd och juris doktor. Föga troligt är det vidare,
att Gustaf I skulle aktat det mödan vardt att i sitt
stora manifest till tyska nationen af 1546 utförligt
försvara sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
