Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prytz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pröfningsnämndens sammankomster bör landskamreraren
(i Stockholm kamreraren vid öfverståthållareämbetets
afdelning för uppbördsärenden) såsom kronans ombud
närvara. Öfver pröfningsnämnds beslut kunna såväl
kronans ombud och vederbörande kommun som skattskyldig
anföra besvär hos kammarrätten. Den skattskyldige
må dock ej besvära sig, om han antingen underlåtit
att till bevillningsberedningen aflemna infordrad
uppgift å nästföregående års inkomst eller icke hos
pröfningsnämnd öfverklagat taxeringsnämnds beslut
om hans taxering och denna af pröfningsnämnden
lemnats oförändrad. Ledamot af pröfningsnämnd
kan lika litet som andra taxeringsmän, hvilka
tillämpa riksdagens bevillningsföreskrifter,
ställas till något ansvar för debitering eller
taxering (R. F. § 113). – Namnet pröfningsnämnd
förskrifver sig från 1883 års bevillningsförordning,
men institutionen fanns redan förut under namn
af pröfningskomité och infördes genom 1812 års
bevillningsförordning. Pröfningskomitén utgjordes
ursprungligen af 15 ledamöter (antalet ökades 1841
till 20), af hvilka en femtedel skulle tagas af
hvarje stånd och af ståndspersonsklassen. Först
genom 1861 års bevillningsförordning upphäfdes
stånds- och klasskilnaden såsom grund för komiténs
sammansättning. Jfr Bevillningsberedning,
Bevillningstaxering, Taxeringsnämnd.
K. H. B.
Prölss, Robert, tysk skriftställare, f. i Dresden
1821, har författat åtskilliga väl byggda sorgspel och
lustspel samt utmärkt sig såsom grundlig kännare af
dramat, bl. a. genom Erläuterungen zu Shakespeare’s
dramen (1874–77), Katechismus der dramaturgie
(1877), Beiträge zur geschichte des hoftheaters zu
Dresden (1879) och det stora arbetet Geschichte des
neueren dramas (6 del. 1880–83). Han har dessutom
uppträdt med Katechismus der ästhetik (1878), det
filosofiska försöket Vom ursprung des menschlichen
erkenntniss (1879), monografien Heinrich Heine (1886)
m. m.
Psaligrafi (af Grek. psalis, sax, och grafein,
inrista, teckna konturer), i Tyskland en benämning
på silhuetteringskonsten (se Silhuett), särskildt det
slag af densamma, som åstadkommer utklippningsbilder
icke blott af menniskogestalter, utan äfven af djur,
blommor, landskap, arkitektur o. s. v.
Psalm (Grek. psalmos, sång till strängaspel, af
psallein, rycka, knäppa), qväde ur samlingen Psaltaren
(se d. o.); religiös lyrisk dikt, som genom sin
omedelbart innerliga stämning och okonstlade form
faller inom visans område samt är afsedd att af en
kristen församling sjungas till koralmelodier vid
gudstjenst. Hos psalmen fordras ädla och högstämda
ordalag på samma gång som kristlig enfald; den skall,
inom gränserna för kyrkans bekännelse, gifva ett klart
uttryck åt såväl de bildades som den stora massans
religiösa känslolif. – Redan hos de förste kristne
voro andliga sånger i bruk, hufvudsakligen trosglada
lofsånger, hvilka blefvo ett verksamt medel till
kristendomens utbredande. Under 2:dra årh. började man
sjunga psalmer i kyrkorna antifont (i vexelsång mellan
två enstämmiga körer). Denna psalmsång inskränktes
snart i österländska kyrkan till Davids psalmer
och stycken ur bibeln samt förbehölls presterna,
medan deremot i vesterländska kyrkan den
ambrosianska sången blomstrade och den latinska
kyrkohymnen alltmera fulländades. Med gregorianska
sångens införande (omkr. 600) blef det ensamt
presterna och utbildade musiker som sjöngo,
under det församlingen fick höra på. Denna
anordning bibehölls nära ett årtusende, tills
reformationens män återgåfvo åt folket dess andel
i gudstjenstens musikaliska element. Efter denna
tid ansåg katolska kyrkan psalmsång såsom tecken på
kätteri. Luther byggde psalmdiktningen på den nya
inhemska bibelöfversättningens kärnord och på den
andliga folkvisan, som rikligt uppväxt i Tyskland
under medeltiden, delvis ock på Davids psalmer och
katolska hymner. Reformationstidens psalm var, trots
sin undervisande hållning, en verklig folkdikt, som
saknade alla individuella drag; den tjenade som ett
det verksammaste agitationsmedel vid den nya trons
utbredande. Tyska psalmdiktningen nådde sin höjdpunkt
hos Paul Gerhardt (d. 1676), som mera gaf uttryck
åt den subjektiva åskådningen. 1500-talets svenska
psalm var en dotter af den tyska och utgjordes
mest af föga sångbara dogmatiska rimmerier. Först
Sam. Columbus gaf den en värdigare form. Bland
framstående nordiska psalmdiktare må nämnas Olaus
Petri, H. Spegel, J. Swedberg, J. Arrhenius,
G. Ollon, Sam. Ödmann, Wallin, Hedborn,
Franzén, Geijer och Runeberg samt danskarna
T. Kingo och N. F. S. Grundtvig. Förtjenstfulla
psalmhistoriker äro tysken Ph. Wackernagel och
svensken J. V. Beckman.
Psalmbok, en samling andliga
sånger, psalmer (jfr Psalm), afsedda att begagnas vid
offentlig eller enskild gudstjenst. – Kyrkosången i
betydelse af psalmsång tillhör, i egentlig mening,
icke den katolska kyrkan. Visserligen uppstodo under
medeltiden, särskildt inom franciskanorden, flere
diktare af latinska hymner, men dessa hymner kunde
aldrig blifva hvad psalmen bör vara, en »folkvisa»
i ädlaste mening. Ett undantag från detta allmänna
förhållande förefanns dock hos de böhmiske husiterna,
hvilka i sina kyrkor införde en gemensam och ordnad
församlingssång. Men först genom reformationen har
psalmsången uppnått sin fulla blomstring och blifvit
en andlig makt af högsta betydelse. Den protestantiska
församlingens trosmedvetande gaf sig uttryck och
form i helig sång. Luther sjelf, hvilken författade
37 kraftiga psalmer, var den förste i en lång rad af
utmärkta protestantiska psalmsångare. Under 30-åriga
kriget vann den tyska psalmdiktningen en ännu högre
fulländning, framkallad af tidens pröfningar och
lidanden. Den främste af Tysklands andlige sångare
under 1600-talet är Paul Gerhardt (d. 1676). Under
det följande seklet tog den tyska psalmsången starkt
intryck såväl af pietismen (genom A. H. Francke)
och herrnhutismen (Zinzendorff) som af upplysningens
moraliserande förnuftstro (Gellert).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
