Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Provinsialläkare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pruneller l. bruneller (Fr. prunelle, diminut, af
prune, Lat. prunum, plommon). Se Plommon och Prunus.
Prunus L., bot., ett slägte af träd eller buskar med
bladen hela, stående i spiral, och de hvita blommorna
ensamma eller i flock eller klase. Blomfodret är
vidgadt klocklikt, 5-flikigt, blomkronan ros-artad
af 5 fria kronblad. Frukten är en stenfrukt
(nat. fam. Drupaceae L., kl. Icosandria L.), som
har vanligen mycket saftigt kött och en nästan
klotrund eller platt-tryckt, slät eller nätlikt
gropig stenkärna. Till detta slägte höra de i Sverige
allmänna arterna slån och hägg (se dessa ord) samt
de mångfaldiga odlade varieteterna af plommon (krikon
och sviskon, reine claude, pruneller) samt af fogelbär
eller söta körsbär m. fl. I växthus samt å kalljord i
skyddadt och varmt läge odlas i sydligaste Sverige,
mest å spalier, aprikosträdet, P. armeniaca L., som
antages härstamma från Österlandet (Armenien), och
hvars gula, sötsyrliga frukter äro mycket värderade
bordsfrukter. Af de saftiga körsbären bereder man
ytterst välsmakande syruper. P. laurocerasus L.,
lagerkörs, innehåller i sina (förr officinella)
blad en liten mängd blåsyra, som också finnes i
de svagt bittermandellikt smakande frökärnorna
af körsbär, plommon o. s. v. En stor mängd arter
i varmare tempererade land i såväl Amerika och
Asien som Europa hör till detta slägte, som i
nyare tid uppdelats i flere underslägten, såsom
Prunus (i begränsad mening), Armenia och Cerasus,
af hvilka i synnerhet det sistnämnda är artrikt.
O. T. S.
Prurigo, med., en envis, ofta i barndomen börjande och
hela lifvet qvarstående hudsjukdom med hudfärgade
eller röda, knappnålshufvudstora, kliande knölar mest
på sträcksidan af benen och armarna, aldrig i ansigte,
knä eller armveck. Huden kring utslaget blir vanligen
förtjockad och brun, och ljumsk-körtlarna ansvälla
(prurigo-buboner). F. B.
Pruritus. Se Klåda.
Prusias, namn på två konungar i Bitynien. P. I
kämpade med kraft och framgång mot galaterna och
utvidgade sitt land. Han stod i förbund med Filip II
af Macedonien, men under romarnas krig med Antiochus
i Syrien trädde han på deras sida. Då han deraf ej
skördade någon fördel, blef han missnöjd och mottog
derför den landsflyktige Hannibal vid sitt hof. –
Efter P:s död, 186 f. Kr., regerade hans son P. II,
hvilken, efter att hafva användt Hannibal under sina
strider med konung Evmenes i Pergamon, sedermera på
romarnas anmodan uppoffrade Hannibal, så att denne
nödgades taga gift, år 183. P. II mördades 148 f. Kr.
R. Tdh.
Prussia, latiniserad benämning på Preussen.
Prustkåda. Se Euphorbia.
Prustrot, bot., det svenska namnet å Helleborus
(se d.o.). Svart prustrot, H. niger L., har de fotlika
rotbladen försedda med 7 flikar. Mellan dessa
uppskjuter en bladlös stängel, som uppbär l–2 blommor,
hvilkas stora foderblad äro
invändigt hvita och utvändigt rödletta. Dess blomning
inträffar gerna under vintern, från Dec. till Mars,
om väderlek och temperatur äro gynsamma. Denna arts
rot, radix Hellebori nigri, var icke längesedan
officinel i Sverige och begagnades i nervsystemets
samt underlifvets sjukdomar. Prustroten är mycket
skarp; pulvret retar häftigt till nysning (hvaraf
det svenska namnet) samt framkallar kräkning och
afföring. På liknande sätt verka de andra arterna, af
hvilka grön prustrot, H. viridis L., har långskaftade
rotblad, fotlikt delade i 10 lansettlika, sågade
flikar. Den med blad försedda stjelken uppbär
flere blommor med grönaktiga, mindre foderblad, som
qvarsitta under hela sommaren. Denna och föregående
art trifvas väl i trädgårdarna i Sverige. Stinkande
prustrot, H. foetidus L., är allmän i mellersta
Europa och lätt igenkänd genom sin obehagliga lukt.
O. T. S.
Prut, biflod till Donau, upprinner i Galizien på
nordöstra sidan af Karpaterna n. om Czerna Hora,
flyter i början mot n. och vänder sig derefter
mot ö. och s. ö., hvilken riktning floden sedan i
allmänhet bibehåller, tills den vid Reni, nedanför
Galacz, förenar sig med Donau. Längd 630 km. Dess
nedre del är segelbar. På en genom flodens krökningar
bildad landtunga, vid staden Husi, vardt Peter
den store med sin här innesluten af turkarna, men
erhöll fritt aftåg genom den d. 22 Juli 1711 ingångna
s. k. freden vid P. Sedan freden i Bukarest 1812 till
Parisfreden 1856 utgjorde P. gräns mellan turkiska
riket (vasall-landet Moldau, nu en del af Rumanien)
och Ryssland, derefter endast under sträckan till
Katamori (ungefär vid 47:de breddgraden), emedan 1856
äfven venstra flodstranden lades till Rumanien. Sedan
Berlinfördraget (1878) är P. ända till mynningen
gräns mellan Rumanien och Ryssland.
Prutgåsen. Se Gåsslägtet.
Prutz, Robert Eduard, tysk skald och
literaturhistoriker, f. i Stettin 1816, vardt efter
afslutade universitetsstudier 1839 medarbetare
i Ruges och Echtermeyers framstående tidskrift
»Halle’sche jahrbücher» och gjorde der goda insatser
i den nationelt liberala rörelsen. Denna afspeglas
äfven i P:s starkt retoriska Gedichte (2 saml.,
1841 och 1843, flere uppl.). Samtidigt utgaf han
sin utmärkta monografi Der Göttinger dichterbund
(1841). Han utvisades 1843 ur Sachsen såsom misstänkt
»demagog», och genom den öfverdådigt djerfva
aristofaniska komedien Die politische wochenstube
(1843; flere uppl.) ådrog han sig i Preussen
ett åtal för majestätsförbrytelse, hvilket dock
nedlades. Vid denna tid skref P. äfven andra dramer
(iMoritz von Sachsen, Erich XIV., der bauernkönig,
m. fl.), i hvilka 1840-talets stämningar och slagord
återfinnas. Sedan han med framgång hållit literära
föreläsningar i Berlin och Dresden, utnämndes han
1849 till e. o. professor i literaturhistoria
vid universitetet i Halle, men tog afsked 1859 och
uppträdde derefter å olika orter såsom föreläsare,
ett värf, för hvilket han egde glänsande gåfvor. Död i
Stettin 1872. – I sin mognare mannaålder fann P. såsom
lyriker äkta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
