Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prokop ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
censi, d. v. s. blott för sin person räknade i
census. De bildade tillsammans 1 centuria samt voro
i början uteslutna från krigstjenst, men utskrefvos
dock undantagsvis eller i nödfall och ångo då vapen
af staten. Småningom började dock flottan och äfven
hären att rekryteras jämväl från de nedanför de fem
klasserna ställde, och hos de gamle författarna
förekomma uppgifter, som tyda derpå att census, eller
den uppskattade förmögenheten, skulle hafva varit för
proletarii högst 1,500 ass, och att 375 ass varit det
minsta kapital, som beskattats. »Capite censi» skulle
då hafva egt mindre än eller möjligen t. o. m. 375
ass. Måhända brukades det senare namnet om dem,
som på inga vilkor fingo göra krigstjenst. Efter
Marius’ tid, då till hären utskrefvos medborgare utan
afseende å deras förmögenhet, förlorade emellertid
hela skilnaden sin betydelse. – Ordet »proletärer»
(l. proletariat) har på senare tid kommit i bruk
för att beteckna den egendomslösa samhällsklass,
som visserligen genom eget aflönadt arbete förtjenar
sitt lifsuppehälle och sålunda ej faller fattigvården
till last, men icke kan förvärfva sig något utöfver en
knapp nödtorft eller aflägga den ringaste besparing
för framtiden. Begreppet proletariat sammanfaller
alltså i det närmaste med kroppsarbetarnas klass. Ett
ännu nyare uttryck är »literärt proletariat»,
»literära proletärer», d. v. s. sådana personer,
utan förmögenhet, hvilka förvärfvat sig kunskaper
och bildning, men ej äro i stånd att med tillhjelp
deraf skaffa sitt uppehälle. R. Tdh.
Prolog (Grek. prologos, förord, företal, inledning)
kallas hela den del af det forngrekiska dramat, som
föregår den dramatiska chorens första uppträdande
(parodos), och hvars bestämmelse är att inleda och
för åskådarna tydliggöra den dramatiska situationen. I
det äldre dramat (Aischylos, Sofokles, Aristofanes)
är prologen sjelf dramatiskt anlagd och bildar en
del af handlingen, ett slags inledningsakt. Hos
Evripides har den nedsjunkit till en af någon bland
de i stycket uppträdande personerna i berättande form
meddelad framställning af den fabel, som bildar den
dramatiska handlingens förutsättning. I det romerska
lustspelet (Plautus och Terentius) är prologen
ännu mera lösgjord från det dramatiska sammanhanget
och begagnas af författaren äfven för att meddela
sig med publiken rörande styckets ursprung eller de
omständigheter, under hvilka det tillkommit, för att
framhålla dess förtjenster eller gendrifva befarade
anmärkningar o. s. v. Den fyller således delvis
samma bestämmelse som det äldre grekiska lustspelets
parabasis. – I nutidens språkbruk betecknar ordet
prolog dels ett sceniskt förspel, framställande
tilldragelser, som bilda förutsättning för det
följande styckets handling, dels ett skaldestycke,
som i synnerhet vid högtidliga tillfällen framsäges
före öppnandet af ett skådespel eller annat festligt
uppträde i ändamål att framhålla festens betydelse
och dermed förknippade omständigheter eller
angifva den synpunkt, från hvilken den följande
framställningen vill uppfattas. Jfr Epilog.
A. M. A.
Prolongation (af Lat. prolongare, förlänga),
förlängning, uppskof, anstånd, framflyttning af
förfallotiden. – Prolongera, förlänga; bevilja
uppskof med.
Prolonge [prålå’ngsj], Fr., dragtåg, artill., ett
tjockt, med krok och öglor försedt tåg, som medföljer
hvarje kanonfordon och nyttjas till att förena
kanon och föreställare, då pjesen skall afbröstad
förflyttas ett kortare vägstycke. H. W. W.
Prormachos (Grek., förkämpe, försvarare,
försvararinna) var bl. a. ett tillnamn för
gudinnan Pallas Athene såsom staden Athens väpnade
beskyddarinna. Se Athene. A. M. A.
Prome, stad i Britiska Birma, hufvudstad i distriktet
P. i »divisionen» Pegu, på venstra stranden af floden
Iravadi. 28,813 innev. (1881). Tillverkning af siden
och lackerade arbeten.
Promemoria (af Lat. pro, för, och memoria, hågkomst),
anteckning för bättre minnes skull; inlaga till en
myndighet. Förkortas ofta till P. M. Jfr Memorial.
Promenera (Fr. se promener, egentl. drifva sig
framåt), lustvandra, spatsera, vara ute och gå för
vederkvickelses eller motions skull; företaga en
lustridt. – Promenad, lustvandring, spatsertur; plats,
som är upplåten åt allmänheten att promenera på.
Promess (Fr. promesse, egentl. löfte), enligt
franskt språkbruk utfästelse af såväl muntlig som
skriftlig beskaffenhet, men derjämte en allmän
teknisk term för en af innehafvare utaf lottsedel
utfärdad skriftlig förbindelse att till annan person
öfverlemna den vinst, som vid en viss dragning å
ett lotteri komme att å lottsedeln utfalla. Sådana
utfästelser lemnas mot öfverenskommet pris, stundom
med ytterligare åtagande från köparens sida att låta
den egentlige lottinnehafvaren få åtnjuta andel i
större vinst. Merendels lyda promesserna blott å viss
qvotdel af en lott och kunna sålunda utfärdas till ett
flertal med afseende å en och samma lottsedel. Ofta
utställas de äfven af personer, som alldeles icke
hafva lotter, utan i egen person förbinda sig att
utbetala sådan vinst, som vid en lottdragning kan
falla å ett visst angifvet nummer. Det aftal, som
ligger till grund för tillkomsten af promesser, är väl
närmast ett lego- och hyresaftal, men har på grund af
sitt föremål karakteren af lotteri och spel. Det
kallas också promess-spel och är mångenstädes
särskildt föremål för lagstiftningens uppmärksamhet,
så att man beröfvat det all rättslig verkan och
belagt det med kriminelt ansvar. Se vidare Lotteri.
A. W.
Promethevs (Lat. Prometheus), Grek. mytol., en bland
titanerna, son af Iapetos med Klymene (enligt andra
sagor med Asia eller med Themis), mensklighetens
välgörare såsom den, hvilken gifvit menniskorna
elden och dermed möjligheten att från det råa
naturtillståndet uppstiga till en högre odling. Sagan
om P. såsom en för mensklighetens utveckling
betydelsefull elds- och kulturgudomlighet möter
inom den grekiska literaturen tidigast i Hesiodos’
sånger, men är der redan utbildad medelst flere delvis
hvarandra motsägande enskildheter. Hufvudsakligen
går den ut på att, »då gudar och menniskor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
