Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen, konungarike i norra Europa, största staten i Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkställighet förr än längre fram under det rysk-turkiska
kriget, då Ryssland mot en del af Polen afstod från
Turkiets styckande. Vid Polens första delning (1772)
fick P. det polska Westpreussen (utom Danzig och
Thorn) samt det s. derom belägna s. k. Netzegebitet
(sammanlagdt 38,500 qvkm.). Med Österrike kom
han åter på fientlig fot, när det år 1777 sökte
tillbyta sig Bajern emot Belgien. Fredrik drog i
fält (det s. k. bajerska tronföljdskriget 1778–79),
men Österrike gaf i sista stunden efter, och fred
slöts i Teschen 1779, då det nöjde sig med en del
af Bajern (det s. k. Inn-viertel). När Josef II
än en gång återkom, till de bajerska planerna,
bildade Fredrik emot honom Tyska fursteförbundet
1785, hvilket har betraktats såsom inledningen
till Tyska rikets upplösning. Derigenom kom en
stor del af de tyska staterna första gången under
P:s ledning, men Fredriks snart derpå följande
död, 1786, afvände från Österrike den fara, som
hotade det, ty hans efterträdare förstod ej att
upprätthålla den ställning, som han förvärfvat åt
sitt land. Af Fredriks storartade arbete för sitt
lands inre förkofran skall här endast påpekas hans
omsorg för handeln, näringarna och förvaltningen. Nya
vägar och kanaler anlades; bondeståndets ställning
förbättrades, och genom utdikningar vunnos nya
fält för åkerbruket. Fabriksindustrien befordrades
genom anläggning af porslins- och sidenfabriker
m. m. Rättskipningen låg Fredrik mycket om
hjertat, och en ny lagbok började utarbetas
af justitieministrarna Cocceji och Carmer. För
konst och vetenskap började med Fredrik en ny
tid, ehuruväl han ej rätt uppskattade den då
uppspirande tyska literaturen. Hans armé, som
slutligen steg till nära 200,000 man, var den bäst
öfvade och utrustade i Europa. (Se vidare Fredrik,
sp. 313–317.) Hans efterträdare Fredrik Vilhelm II
(1786–97) mottog sålunda en blomstrande stat i arf
efter sin farbroder. Armén var i antal och inre
värde den första i Europa. Statsskatten steg till
70 mill. thaler; landets inflytande och anseende
voro obegränsade. Men Fredrik Vilhelm var icke,
i likhet med sina båda närmaste företrädare, det
helas medelpunkt och driftjäder, och derför började
snart förfallet, hvilket blef så mycket farligare,
som man alltjämt fortfor att invagga sig i tanken
att allt stod väl till. Omständigheterna bidrogo
att underhålla denna villfarelse. Ny krigsära
vanns genom det lätta fälttåget under Ferdinand af
Braunschweig emot Holland (1787), hvarest ett uppror
utbrutit mot ståthållaren, Fredrik Vilhelms svåger,
och hvilket hastigt kufvades. Derpå ingicks ett
förbund med Holland och England. I samråd med den
senare staten tvang P. Danmark till fred, då det 1788
angrep Sverige. Under Turkiets krig med Ryssland och
Österrike ingick P. ett förbund med det förstnämnda
landet (1790), och äfven i Polen syntes P. vilja
uppträda emot Rysslands planer. Men denna kraftiga
politik, som hufvudsakligen var ett verk af Fredrik
II:s minister grefve Hertzberg, passade i längden
ej för den svage monarken, i synnerhet sedan England
börjat draga sig ifrån förbindelsen med
honom. Han ingick 1790 med Österrike det
s. k. Reichenbach-fördraget, hvarigenom han helt
och hållet afstod från sina anfallsplaner mot detta
land och dess bundsförvandt Ryssland. Hertzberg
afgick, och konungen beherskades från denna tid
helt och hållet af en hop odugliga gunstlingar och
älskarinnor. De första åren af hans regering hade
äfven utmärkts af flere folkvänliga inre reformer,
hvilka dock snart upphörde och efterföljdes af en
skärpning i enväldet genom censurlagen (1788) och
ediktet om religionsväsendet (s. å.). I krigen mot
franska revolutionen kom Fredrik Vilhelm att spela en
rol. Sedan han och kejsar Leopold II sammanträffat i
Pillnitz (1791), hvarifrån de utfärdade en deklaration
öfver sin ställning till folkrörelsen, ingingo de
ett formligt förbund i Berlin (Febr. 1792), och när
Frankrike derpå förklarade Österrike krig (20 April
s. å.), ryckte äfven P:s armé i fält, under befäl af
Ferdinand af Braunschweig. De förbundne, som i början
hade framgång, måste i Sept. s. å. återtaga från
Frankrike. Efter ett nytt framryckande på andra sidan
Rhen och några smärre segrar drog P. sig slutligen
alldeles ur striden och slöt med Frankrike freden i
Basel 1795, hvarest det afstod sina besittningar på
vestra Rhenstranden (halfva Kleve, Geldern och Mörs)
mot framtida ersättningar öster om Rhen. En väsentlig
orsak härtill voro de polska angelägenheterna. Fredrik
Vilhelm hade 1790 ingått förbund med Polen och
åtagit sig att skydda landet mot Ryssland samt hade
derjämte sedermera godkänt den polska författningen
af 1791. Han betraktades derför af polackerna som ett
stöd i deras strid för oberoende af Ryssland. Men när
det kom till afgörande, vågade han ej sätta sig emot
Katarina II:s planer, utan förenade sig med henne och
tog för sin räkning vid Polens andra delning (1793)
Danzig och Thorn, större delen af Storpolen, delar af
Posen, Gnesen m. m., hvilka områden förenades till
en provins under namnet Syd-Preussen (omkr. 55,000
qvkm., 1,2 mill. innev.). När polackerna sedermera
reste sig till en sista strid för sin frihet, drog
Fredrik Vilhelm sjelf i fält mot dem, utan att dock
derigenom vinna någon ära. Ryssarna hade bättre
krigslycka. Polackerna blefvo i grund slagna,
och Polens tredje delning verkställdes 1795,
då P. fick jämte hufvudstaden Varsjav ett område
(54,500 qvkm., med nära 1 mill. innev.), hvaraf
skapades en ny provins, Ny-Ostpreussen. Till följd af
ett fördrag med den siste markgrefven af Ansbach och
Baireuth fick P. 1792 dennes land (8,800 qvkm., med
385,000 innev.). Trots dessa stora utvidgningar blef
P. svagare för hvarje år, och dess anseende såväl
inom som utom Tyskland försvann. Skattkammaren var
vid Fredrik Vilhelms död fullständigt tömd och en stor
statsskuld bildad; armén var alldeles demoraliserad. I
spetsen för styrelsen stodo oduglingar, sådana,
som Haugwitz, Lombard, Lucchesini, Bischoffswerder
o. d. Det sålunda i förfall stadda riket ärfdes af
sonen Fredrik Vilhelm III (1797–1840), som väl i
moraliskt hänseende var tadelfri, men som saknade
den kraft och begåfning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
