Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prestgårdsbyggnad ... - Prestvigning. Se Ordination - Presumera, föreställa sig, förutsätta - Pretendera, yrka, fordra, göra anspråk på; föregifva - Preteritum, gramm., kallas med ett gemensamt namn de tempora inom verbalböjningen, hvilka uttrycka förfluten tid - Pretext, förevändning, förebärande, svepskäl - Preti, Mattia (Matteo), kallad il Cavaliere Calabrese - Pretiosa, Lat., »kostbara ting», dyrbarheter - Pretium, Lat., värde, pris, belöning - Pretiös (Fr. précieux), egentl. dyrbar; tillgjord, konstlad - Pretor betydde hos de gamle romarna ursprungligen förman eller anförare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
val ega alla valrätt, som äro röstberättigade
å församlingens kyrkostämma. På landsbygden är
dock röstberäkningen vid prestval en annan än å
kyrkostämma, i det att rösträtt, som tillkommer någon
för andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet,
alltid reduceras till en femtedel, och att ingen
röstande må på grund af jordbruksfastighet deltaga
i valet med större röstetal än en femtedel af
församlingens hela röstetal å kyrkostämma eller på
grund af andra beskattningsföremål för mera än en
femtiondedel deraf. Före 1883 utöfvades å landsbygden
rösträtt nästan endast för jordbruksfastighet. Den,
som erhållit de flesta rösterna, anses vara vald;
skulle två hafva erhållit lika många röster, skall
den anses vald, hvilken fått de flesta rösterna
efter hufvudtalet. Öfver valet kan klagas i
lagbestämd ordning hos vederbörande domkapitel,
hvars beslut åter kan hos K. M:t öfverklagas. –
Om vallängd vid prestval inom territoriel församling
i Stockholm se k. förordn. d. 29 Okt. 1886.
K. H. B.
Prestvigning. Se Ordination.
Presumera (Lat. praesumere, egentl. i förväg taga),
föreställa sig, förutsätta, förmoda, gissa,
förvänta. – Presumtion, förutsättning, förmodan,
gissning, sannolikhetsskäl. – Presumtiv, förmodad,
sannolik, som är närmast, blifvande (pr. arftagare,
pr. tronföljare).
Pretendera (-tangd-; af Lat. praetendere, egentl.
utsträcka framför, bruka såsom täckmantel), yrka,
fordra, göra anspråk på; föregifva. – Pretendent,
person, som sträfvar efter eller framställer anspråk
på någonting; prins, som gör gällande påstådda
rättigheter till en tron, tronkräfvare; i sistnämnda
bemärkelse vedernamn på prinsarna Jakob (III) och
Karl Edvard af den afsatta stuartska konungaätten. –
Pretention [-tangsjon], anspråk, yrkande,
fordring; inbilskhet. – Pretentiös [-tangsjös],
anspråksfull, fordringsfull, inbilsk.
Preteritum (Lat. praeteritum, med underförst. tempus, förgången,
förfluten tid), gramm., kallas med ett gemensamt namn
de tempora inom verbalböjningen, hvilka uttrycka
förfluten tid. Denna tid kan antingen fattas i
förhållande till den närvarande tiden, d. v. s. den,
i hvilken den talande befinner sig: i detta fall
motsvaras pret. af perfektum såsom betecknande
afslutad handling i förhållande till den närvarande
tiden; eller också är den samtidig med en handling,
som sjelf tillhör förfluten tid: i detta fall är
det imperfektum, hvilket är att anse som preteritalt
tempus. Äfven plusqvamperfektum, hvilket uttrycker en
handling, som föregår en bestämd tidpunkt i förfluten
tid, bör räknas till preteritum. Futurum exactum, som
uttrycker något förgånget i förhållande till en punkt
i den tillkommande tiden, är man deremot ej van att
räkna till de preteritala tempora. Särskildt begagnas
namnet preteritum på det ursprungliga, syntetiskt
bildade tempus för förfluten tid, som förekommer i
de germanska språken. Det germanska preteritum är
antingen starkt eller svagt. Det starka pret., såsom
Sv. grep, flöt, brast, band, gaf, for, föll, gick,
lopp (af gripa,
flyta, brista, binda, gifva, fara, falla, gå, löpa),
är en ljudlagsenlig utveckling af ursprungliga genom
afljud uppkomna former, hufvudsakligen tillhörande
det forna perfektet med försvunnen (eller bibehållen)
reduplikation. I de äldre germanska språken hade
det betydelse såväl af perfektum som i synnerhet
af imperfektum (och äfven plusqvainperfektum); i
de moderna germanska språken har det hufvudsakligen
imperfektisk betydelse. Samma betydelseutveckling
har också det svaga pret. undergått. Detta tillhörde
ursprungligen hufvudsakligen de afledda verben,
ändas i Sv. på -de och -te (kallade, böjde,
trodde, köpte af kalla, böja, tro, köpa) samt har
utgått från en urgermansk preterital bildning,
som till en del uppstått på grundlaget af ett
ursprungligt indo-europeiskt participium på -*to
i kallad, böjd, trodd, köpt (jfr Lat. amatus,
tacitus, aegrotus, captus o. s. v.). – Med
praeteritopraesentia menas från
ursprungliga preteritala bildningar utgående former
(motsvarande Sv. vet, kan, skall o. s. v.), som på
grund af syntaktiskt bruk fått presential betydelse.
K. F. J.
Pretext (af Lat. praetexere, egentl. framtill
bebräma), förevändning, förebärande, svepskäl.
Preti, Mattia (Matteo), kallad il Cavaliere
Calabrese, italiensk målare, f. i Kalabrien 1613, var
verksam bl. a. i Rom, Bologna. Neapel och på Malta,
der han dog 1699 såsom malteser-riddare. Han målade
företrädesvis bibliska ämnen och martyrscener i de
neapolitanske naturalisternas stil.
Pretiosa, Lat., »kostbara ting», dyrbarheter,
prydnadsföremål af ädla stenar, guld, silfver o. s. v.
Pretium, Lat., värde, pris, belöning. – Pr.
affectionis, »tillgifvenhetsvärde», affektionsvärde
(se d. o.). – Pr. virginitatis, gåfva till brud i
godtgörelse för den mistade jungfrudomen. En dylik
betydelse synes den vid det germanska äktenskapet
förekommande morgongåfvan (se d. o.) ursprungligen
hafva haft. I det antika Greklands rätt förekommer för
öfrigt en gåfva af liknande art, kallad diaparthenia.
Pretiös (Fr. précieux), egentl. dyrbar; tillgjord,
konstlad, öfverdrifvit fin i ord och låter. Jfr
Précieuses.
Pretor (Lat. praetor, egentl. den, som går i spetsen)
betydde hos de gamle romarna ursprungligen förman
eller anförare och brukades först såsom titel för de
två högste republikanske ämbetsmännen (konsulerna),
äfvensom för diktatorn (praetor maximus, högste
pretor), men öfvergick sedan att beteckna en särskild
ämbetsmannabefattning. Då nämligen konsulatet 367
f. Kr. delades mellan patricier och plebejer,
afskildes en del af konsulernas ämbetsåligganden
och öfverlemnades åt en ny öfverhetsperson,
pretorn. Denne betraktades såsom ett slags
ämbetsbroder till konsulerna, dock med lägre imperium
(se d. o.). Hans hufvudsakliga uppgift var att leda
den civila rättskipningen i Rom, men tillika var
han ställföreträdare för konsulerna (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
