Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyckelblomster ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
epos »Fidias och Perikles». Från frihetskrigets
bragder hemtade den rikt begaf vade Zalokostas
stoff för sina eldiga och storslagna episka
berättelser. Mindre lyckades den förut omtalade
satirikern Orfanides i sina efter A. Sutsos’ mönster
författade episka stycken. A. R. Rangabes (f. 1810),
är utom som lyriker, dramatiker, vetenskapsman
och patriotisk statsman, berömd äfven som epiker
af nyromantisk anstrykning. En framstående plats
som berättare intager ock D. N. Bernardakes, som
äfven skrifvit qvicka humoristiska versifierade
berättelser. G. Vizienos, känd äfven som talangfull
lyriker, har skrifvit en hjeltedikt (Kodros)
o. a. berättelser. A. Balaorites skref på akarnanisk
kleft-munart Thanasis Vajas samt den dramatiserade
epopén Frosini, der han i glödande hat mot turkarna
berättar om denna olyckliga qvinnas öde (hon dränkes
af Ali Pascha). Andra, såsom G. Tertsetes – äfven
lyriker – samt Gerasimos Markoras och Th. Afentules,
båda diktare på hvar sina folkmunarter, gälla
som berättande skalder af värde. – Den dramatiska
literaturen kan först efter befrielsen sägas hafva
nått någon nämnvärd utveckling. Visserligen gåfvos
redan tidigt, specielt i Moldau och Valakiet och på
de Joniska öarna under inverkan från italienarna och
fransmännen, senare äfven från Shakspeare, spår till
dramatisk diktning; visserligen finnas också från
1600- och 1700-talen några allegoriskt-dramatiska
alster af mera folklig karakter, liksom också
i folkpoesien ofta den dramatiska (dialogiska)
formen är herskande, men något egentligt drama
i modern mening uppstod ej förrän med tragedien
Aspasia af Iakobakes Bizos Nerulos (1778–1850),
som förnämligast gjorde sig känd som författare af
sorgspel och komedier. Något senare är bl. a. Joannes
Zampelios, som hufvudsakligen med Alfieri till
förebild skref en stor mängd dramer, hvilka ställa
honom jämförelsevis högt som dramaturg. Hans ämnen
äro förnämligast hemtade ur Greklands såväl äldre
som nyare historia. Bröderna Sutsos voro äfven på
detta område framstående, ehuru ej särdeles lyckade
i det tekniska. Bland de nygrekiske dramaturgerna
må jämväl nämnas S. K. Karydes, Alexandros Zoïros
(patriotiskt politiska dramer) och A. K. Rangabes,
som skref såväl lust- som sorgspel, till en del på
grekisk trimeter (en novation).
På det vetenskapliga området framträder under
förra delen af denna afdelning i synnerhet
Koraes såsom den universellaste, men i synnerhet
på det grekiska språkets utbildning arbetande
vetenskapsmannen. Hufvudsakligen detta skede tillhör
K. Oikonomos, som arbetat på flere vetenskapliga
områden (historia, literaturhistoria, språkvetenskap,
teologi). I samma riktning som Koraes, men delvis
kritiserande honom, gick Nerulos, som för öfrigt idkat
vetenskapliga sysselsättningar i andra fack, särskildt
literaturhistorien. Mot Koraes i språkfrågan stod
afgjordt Dan. Filippides, som ville upphöja det
vanliga talspråket till literaturspråk (se vidare
under Nygrekiska språket). Inom
arkeologien och epigrafiken hafva i synnerhet
A. B. Rangabes, K. Pittakes och Kumanudes inlagt
förtjenster af bestående värde. Historien har
bearbetats af K. Paparrigopulos (forngrekiska
historien), K. Schinas (de gammalorientaliska folkens
historia), Zampelios (bysantinska studier o. s. v.),
Sathas, som är känd såsom samlare och bearbetare
af medelgrekiska literatur verk, Sp. Trikupes (det
grekiska upprorets historia 1821–28), K. Asopios,
Nerulos m. fl. Under den sista tiden har med den
vetenskapliga arbetsfördelningen inom de särskilda
vetenskapsfacken uppstått en rätt liflig verksamhet. –
Den nygrekiska folkdiktningen står i poetiskt värde
och varm känsla oftast öfver konstdiktningen. Den
utgöres af sagor och af folksånger, hvilka
sistnämnda efter innehållets art äro af olika slag:
1) sådana, som anknyta sig till gamla sagor, 2)
historiska, särskildt under sista århundradet, med
frihetshjeltarna och striderna till innehåll, 3)
kleft-visor, som särskildt uppstått bland samt skildra
lifvet och känslorna hos dessa i Epirus’, Tessaliens
och Moreas berg lefvande s. k. klefter eller röfvare,
som under oupphörliga strider med turkarna oförskräckt
försvarade sin sjelfständighet och sedan vid tiden för
befrielsekriget togo en så verksam och ärofull del
deri. Dessa sånger äro, vare sig dystra eller glada
eller uppsluppet skämtsamma, sprungna ur en omedelbar
och innerlig poetisk känsla. Stora och vigtiga
samlingar af folkvisor och sagor förefinnas, dock
i allmänhet dåligt återgifna. – Bland de vigtigaste
arbetena rörande den grekiska literaturen må anföras
en på franska skrifven nygrekisk literaturhistoria af
A. R. Rangabes samt Nerulos: »Cours de littérature
grecque moderne» (gående till 1826) och Gidel:
»Études sur la littérature grecque moderne»
(1866). K. F. J.
Nygrekiska språket omfattar alla
de mer eller mindre skilda nyanserna af det moderna
språk, hvilket, betraktadt som ett helt, härstammar
från det forngrekiska språket samt från en bestämd
tidpunkt talats och ännu talas hufvudsakligen i det
nuv. Grekland samt dessutom af greker i de områden,
som politiskt höra under andra makter, t. ex. Turkiet,
men etnografiskt eller språkligt närmast äro att
hänföra till Grekland. Detta språk utgör, historiskt
taget, en utveckling ur det forngrekiska språket,
ungefär på samma sätt som de romanska språken
(särskildt italienskan) sägas härstamma från
latinet eller, nogare uttryckt, från folklatinet
(det s. k. vulgär-latinet), ehuru skilnaden i det
förra fallet möjligen ej är så genomgripande som
i det senare. Det nygrekiska språket är sålunda,
bortsedt från de större eller mindre förkonstlingar,
som förekommit, och från de oorganiska konglomerat
af forngrekiska element, som under olika tider
för literärt ändamål användts, att betrakta som
ett visserligen från många håll uppblandadt, men
öfver hufvud taget organiskt ur äldre språkstadier
utveckladt idiom. – I forntiden herskade naturligtvis,
liksom i allmänhet på hvarje ort, en bestämd skilnad
mellan det talade, mera lefvande språket och det
hufvudsakligen för literärt ändamål använda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
