Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Normalbarometer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallades i Frankrike. Under senare delen af 800-talet
gjorde desse strandhugg i landet kring Seines nedre
lopp samt satte sig 885 fast i Rouen. På sommaren
911 fick deras dåv. höfding, Gånge-Rolf
(Rollo), mot vilkor att han och hans män läto döpa
sig, taga trakten kring nämnda flods mynning i
besittning såsom län under Neustriens konung Karl
den enfaldige. Området, hvars hufvudstad var Rouen,
hade till östgräns n. om Seine floderna Bresle och
Epte, s. om Seine Eure och dess tillflöde Avre. Det
motsvarade ungefär de nuv. depart. Seine-Inférieure
och Eure. Efter hand utvidgades detta område, i det
att Seine-normanderna 924 fingo Bessin och Maine
samt 933 en del af Bretagne (Cornouaille). De måste
dock kämpa en hårdnackad strid om Bretagne och
fingo åtnöja sig med anspråk på öfverhöghet. Frågan
om Seine-normandernas nationalitet har alltsedan
1500-talet ifrigt diskuterats af Nordens lärde, i det
somlige i N: s eröfrare velat se danskar, andra åter
norrmän. Säkra historiska bevis för frågans afgörande
saknas. Man har derför sökt vinna en lösning genom
studiet af nordiska språkrester, i synnerhet ortnamn,
i N. (jfr Normandiska språkdialekten). Redan 927
hade Gånge-Rolfs son Vilhelm I, kallad Långsvärd,
erkänts såsom faderns efterträdare i det troligen ännu
blott grefliga vasallskapet under den vestfrankiske
konungen i Laon. Några år senare (omkr. 933) gick
Rolf ur tiden. Vilhelms närmaste efterträdare, hertig
Richard I den orädde (943–996), efterträddes af sin
son Richard II den gode (996–1020). Denne gaf sin
syster Emma till gemål åt engelske kon ungen Ethelred
II, och genom hennes omgifte med Knut den store blef
han befryndad äfven med den danska konungaätten
i England. Efter Richard II följde såsom hertigar
i N. hans söner Richard III (1026–28) och Robert I
Djefvulen (1028–35), hvilken äfven kallas Robert II
(när Gånge-Rolf under sitt kristna dopnamn Robert
räknas såsom den förste hertigen). Robert äktade
Knut den stores syster Estrid, Ulf Jarls enka,
men synes hafva förskjutit henne och kom, måhända
närmast till följd deraf, i delo med Knut. Då han
på hemvägen från en pilgrimsfärd aflidit i Nicaea
utan att efterlemna äkta barn, efterträddes han,
enligt på förhand vidtagen författning, af sin ännu
minderårige naturlige son Vilhelm II »bastarden»,
den ryktbare Vilhelm Eröfraren (1035–87). Denne intog
1066 England och blef dess konung, men fortfor att
vara den franske konungens vasall för hertigdömet
N. Han efterträddes der af sin äldste son, Robert II
(III) Kortlår (1087–1106), hvaremot en yngre son,
Vilhelm Rufus (d. 1100), ryckte till sig Englands
krona. Robert – den tappre och sorglöse deltagaren i
första korståget – undanträngdes af en tredje broder,
Henrik I Beauclerc (1106–35), såväl från engelska
tronen efter Vilhelm (1101) som från hertigdömet
N. (1106) samt dog 1134. Henriks dotter Matilda måste
både i England och i N. gifva vika för hans systerson
Stefan af Blois, men 1139–45 satte sig hennes man,
Gottfrid Plantagenet, grefve af Anjou, efter hand fast i
N. Hans son, Henrik II, fick 1151 af franske konungen
formlig förläning å N., ärfde s. å. efter fadern Anjou
och Maine, förmälde sig 1152 med Eleonora, arftagerska
af Aqvitanien (Guienne), och blef 1154 Englands
konung efter Stefan. N. vardt sålunda en förmedlande
länk mellan engelska konungahuset Plantagenets
olika arfland. Efter Henrik II blef hans äldste son,
Richard Lejonhjerta (1189–99), N:s, likasom den
öfriga statskomplexens, herre. Dennes yngste broder,
Johan utan land, lyckades deremot endast i England
och N. komma i besittning af tronföljden. Då han 1203
ådrog sig misstankar för att hafva låtit mörda sin
i de öfriga landen hyllade äldre broder Gottfrids
son Artur samt kallades att stå till rätta inför
Frankrikes pärer, men uteblef, förklarades han
af konung Filip August förlustig alla sina län i
Frankrike, hvarefter Filip August 1204 intog N.,
utan att röna något synnerligt motstånd. Endast
Normandiska öarna förblefvo engelsk besittning och
äro det ännu i dag. I freden i Abbeville (1259)
uppgaf engelske konungen Henrik III den normandiska
hertigtiteln. Under »hundraårskriget» mellan England
och Frankrike (1339–1453) ockuperades N. 1346 af
Edvard III af England, men återtogs under Karl V:s
regentskap och var icke bland de områden, som 1360
afträddes till England genom freden i Bretigny. Under
åren 1417–19 eröfrades det åter, af Henrik V af
England. I fördraget i Troyes (1420) bestämdes
dock, att N. åter skulle förenas med Frankrike,
när Henrik enligt öfverenskommelse efter Karl VI
uppstege på Frankrikes tron. Denne lät visserligen
redan 1421 kröna sig till Frankrikes konung, utan
att afvakta Karl VI:s frånfälle, men dog 1422, och
hans son, Henrik VI, mäktade aldrig göra sig allmänt
erkänd såsom Frankrikes konung. N. stannade derför
tills vidare i engelska konungahusets våld såsom
lösryckt från Frankrike, tills det 1450 återtogs
af det fransk-nationella partiet. Sedan dess har
N. städse tillhört Frankrike. Det behöll länge
särskilda politiska rättigheter, och provinsiella
egendomligheter råda der ännu. – Sedan N. upphörde
att vara ett verkligt hertigdöme, har titeln hertig
af N. burits af fyra franska prinsar af blodet: 1)
Johan, son af konung Filip VI af Valois och sjelf
konung 1350 såsom Johan II; 2) dennes son Karl,
sedermera konung Karl V; 3) Karl, Ludvig XI:s broder;
4) Ludvig Karl, Ludvig XVI:s andre son, mera känd
under sina senare titlar dauphin och Ludvig XVII.
Normandiska hästen har sedan lång tid tillbaka varit
högt värderad såsom vagnshäst. Djuren af denna ras
äro omkr. 1,70–1,80 m. höga, hafva ett groft hufvud
med hvälfd ansigtslinie (ramskopf), medelmåttigt lång
hals, djup bröstkorg, bredt, afrundadt och stupande
kors samt grofva ben. Färgen är brun och rörelserna
höga. Sedan femtio år tillbaka har den gamla stammen
blifvit korsad med engelska fullblodshästar af
ridhästslag, och derigenom har man erhållit hästar
med lättare kroppsformer, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
