Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Normalarbetsdag kallas ett genom lag faststäldt maximum af daglig arbetstid för vuxna män i andras tjenst utom egen bostad, framförallt i fabriker och större verkstäder - Normalbarometer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kroppsarbetarna tämligen allmänt lifliga önskningar om
en normalarbetsdag, och i några land har en sådan
redan blifvit införd. I Schweiz är sedan 1877 –
i vissa kantoner långt tidigare – den maximala
arbetstiden för fabriksarbetare fastställd till 11
timmar i allmänhet och 10 timmar dagarna före sön-
och helgdagar (då allt fabriksarbete i regeln är
förbjudet). Äfven Österrike införde 1884 liknande
bestämmelser, men normalarbetsdagen förlängdes
åter 1885 för åtskilliga industrigrenar till 12
timmar. Vissa af Nord-Amerikas Förenta stater hafva
en normalarbetsdag af 10, andra t. o. m. af endast 8
timmar, vanligen dock med rätt för arbetsgifvare och
arbetstagare att sinsemellan träffa särskildt aftal om
längre arbetstid. – Svårigheterna vid genomförandet
af sådana lagbestämmelser torde vara och hafva i
sjelfva verket redan visat sig vara mycket stora. En
för alla afsevärda yrken lika normalarbetsdag måste
väl också anses föga rationel i betraktande af de
väsentligt olika anspråk, som olika yrken ställa på
arbetarnas kropps- och själskrafter. Också ligger
den faran nära till hands, att en normalarbetsdag
af t. ex. 10–11 timmar, som vore lämplig för
många mindre ansträngande yrken, lätt kunde
faktiskt varda »normal» äfven i sådana yrken, der
arbetstiden borde vara kortare. En alltför kort
normalarbetsdag skulle åter nödvändigtvis förorsaka
en känbar minskning i arbetslönerna. Åtminstone
torde en någorlunda likformig internationel
lagstiftning vara ett hufvudsakligt vilkor
för en lycklig lösning af hithörande frågor.
J. Lr.
Normalbarometer. Se Normal 3 a.
Normäldrägt. Se Jaeger, G.
Normalinstrument. Se Normal 3 a.
Normalljus. Se Lyskraft.
Normallösning, kem., kallas, vid volymetriska
analyser, en lösning, som på 1 liter innehåller
1 eqvivalentvigt af något ämne. En tiondedels
normallösning innehåller 1 eqvivalentvigt af ett ämne
på 10 liter. P. T. C.
Normalplan. Se Normal 1.
Normalsektion. Se Normal 1.
Normalskola (»mönsterskola»), läroverk, som närmast
är afsedt för utbildande af lärare l. lärarinnor. Om
Normalskolan för flickor i Stockholm se Högre
lärarinneseminarium.
Normaltemperatur. Se Normal 3 b.
Normaltermometer. Se Normal 3 a.
Normalt (medel)barometerstånd. Se
Medelbarometerstånd.
Normalton kallas det ettstrukna a (a1) i musiken,
emedan man efter denna tons normalhöjd plägar stämma
instrumenten. Normalhöjden, som fordom var mycket
vacklande, fastställdes af franska akademien 1858
till 875 enkla eller 437,5 dubbla svängningar i
sekunden. Denna Parisstämning (diapason normal) är
något djupare än de förut på skilda ställen brukliga
och införes nu allmänt öfverallt. Stämgafflar äro
vanligen stämda i a1 (i England vanligen
i c2).
A. L.
Norman, Georg, statsman, tillhörde en pommersk
adelsslägt, hvars stamgods låg på Rügen.
Han studerade i Wittenberg under Luther och
Melanchthon, blef der magister och gjorde bekantskap
med åtskilliga svenskar, som vistades vid samma
universitet. På förslag af en af desse, Nicolaus
Magni, anmodade konung Gustaf 1538 honom att öfvertaga
ledningen af hertig Eriks uppfostran, och försedd med
rekommendationsbref både från Luther och Melanchthon,
ankom N. 1539 till Sverige. En af honom, om icke
författad, åtminstone granskad ordning för de unge
konungasönernas upptuktelse och lefnadssätt är nästan
det enda numera bevarade vittnesbördet om hans rent
pedagogiska verksamhet. Redan efter ett par månader
kallades han nämligen till vida högre uppgifter;
hans tänkesätt och kunskaper måste uppenbarligen
gjort djupt intryck på konung Gustaf. N. fann
i Sverige före sig en landsman, Conrad v. Pyhi,
högt i konungagunst och såsom Sveriges öfverste
kansler i färd med att reformera den svenska
administrationen. Åt den ur Luthers skola utgångne
magistern blef en liknande uppgift tilldelad i
afseende på svenska kyrkan, med hvars ledning Gustaf
I sedan några år tillbaka varit missnöjd. Redan d. 8
Dec. 1539 utnämndes N. till konungens »ordinator och
superattendent öfver biskopar, prelater och alla
andeliga uti religionssaker» samt inträdde äfven
i »regementsrådet». En interimistisk, numera ej
bevarad stadga i afseende på kyrkotukt, ceremonier
och gudstjenst blef genom honom kort derefter
utfärdad, och i de instruktioner för »konservator»
och »seniorer», som uppsattes i Lödöse 1540, och genom
hvilka den svenska kyrkoorganisationen skulle efter
tyskt mönster, genom indragande af lekmannaelement,
väsentligen förändrats, hade han tvifvelsutan
hufvudandelen, liksom han till en början ledde
den kyrkovisitation, som afsåg både att inplanta
de nya ordningarna hos presterskapet och att i
konungens händer öfverflytta kyrkornas öfverflödiga
silfver. Men det var ej kyrkoreformatorns verksamhet,
som skulle blifva hans enda eller ens hufvudsakliga
uppgift. Redan 1542 finner man N. såsom medlem af
den ambassad, som under v. Pyhis ledning afgick
till Frankrike för att afsluta Sveriges första
traktat med detta land, och knappt hunnen tillbaka,
afsändes han på en ny beskickning, till Danmark och
Pommern. Återkommen till Sverige, fick han bevittna
sin kollega v. Pyhis fall, hvarefter han, sjelf
fullkomligt oberörd af detsamma, till en god del fick
öfvertaga den störtade ministerns funktioner (hösten
1543). Från denna tid begagnade han ej längre titeln
superintendent eller superattendent (båda formerna
användas om hvarandra). Utan att bära någon annan
titel än den af konungens sekreta råd tjenstgjorde
han faktiskt som kansler och användes för öfrigt som
diplomat. Så deltog han i förhandlingarna med Lybeck
i Kalmar 1546 och var väl den, som egentligen ledde
de båda beskickningarna till kejsaren 1550 och 1551,
hvilka hade att utjämna de sista differenserna mellan
konung Gustaf och Kristian II:s mäktige frände. Hemma
i Sverige hade N. sin ordinarie bostad i Stockholm,
såsom ett slags chef för kansliet, tidtals vid sidan
af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
