Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge, konungarike, omfattande den vestra och mindre delen af Skandinaviska halfön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alldeles utan skäl, att hafva stått bakom rörelsen. Någon
tid efteråt lyckades man med mycken svårighet och
mot öfverdrifvet hög ränta afsluta det första
statslånet. Den gamla dansk-norska monarkiens
statsskuld låg tillsvidare på Danmark, och efter
långvariga underhandlingar, under hvilkas gång
stormakterna slutligen intogo en mycket hotande
hållning, afslöts 1819 under Englands medling
en traktat, som fritog N. att svara för mera än 3
mill. rdr Hamb. b:o (12 mill. kr.). Men det föll sig
svårt för landet att åstadkomma t. o. m. denna summa,
och 1821 års storting vägrade länge att erkänna
N:s skyldighet att betala, en vägran, som, om den
fortsatts, skulle hafva haft de mest olycksdigra
följder. Endast genom konungens orubblighet kunde
stortinget öfvertygas om, att intet annat var att göra
än att rätta sig efter stormakternas fordringar och
betala. Konungen lät det också få skåda en bild af den
hotande verkligheten genom att sammandraga en, delvis
af svenska trupper bestående, här vid Kristiania och
genom att låta en svensk eskader kasta ankar utanför
hufvudstaden. Samma storting antog också den af två
föregående storting godkända lagen om upphäfvande
af ärftligt adelsskap, och detta beslut fick nu
kunglig sanktion. 1821 framställdes flere kungliga
propositioner om ändringar i grundlagen, hvilka
konungen fann betingas af den dåvarande ställningen,
och af hvilka samtiden särskildt fäste sig vid
den om upphäfvande af konungens endast suspensiva
veto i frågor af allmän lags natur. Samtliga dessa
propositioner förkastades enhälligt af 1824 års
storting, framställdes sedermera alltjämt under samma
konungs regering, men rönte alltid samma öde. En annan
fråga stod också på dagordningen sedan 1824: konungen
visade sig mycket missnöjd med norrmännens önskan
att fira d. 17 Maj såsom sin frihetsdag och ansåg,
att denna dag endast väckte minnet af händelser, som
borde glömmas (han syftade på d. 17 Maj såsom den dag,
då konungavalet på Eidsvold företogs). Mellan konung
och folk uppstod en misstro, som länge höll i sig och
särskildt under oppositionsstortinget 1827 trädde i
dagen. Statsrådet Collett ställdes under åtal inför
riksrätten, men frikändes. 1828 sammankallades ett
urtima storting, men dess verksamhet inskränkte sig
hufvudsakligen till att antaga en ansvarighetslag
för statsrådets och stortingets ledamöter samt
en vallag. Under denna strid blef det svenska
ståthållareskapet (enl. grundlagen egde konungen
rätt att förordna en riksståthållare i N. och
kunde dertill utnämna äfven en svensk man) alltmera
impopulärt. Den förste innehafvaren af denna post,
grefve H. H. von Essen (1814–16) och hans efterträdare
grefve K. K. Mörner (1816–18) höllo sig mera tillbaka,
men grefve J. A. Sandels (1818–27) grep på många sätt
in i styrelsens gång och hade stort inflytande. En
obetydlig händelse – d. 4 Nov. 1827 uthvisslades i
Kristiania ett dåligt teaterstycke, som uppfördes
med anledning af dagens betydelse – föranledde hans
afskedstagande. Hans efterträdare grefve B. B. von
Platens (1827–29) uppgift blef att göra ett slut
på alla unionsfientliga sträfvanden. Genom hans och ännu
mera genom konungens personliga ingripande lyckades
man 1828 förekomma ett tilltänkt firande af d. 17
Maj; men samma dag 1829 förekommo några i sig sjelf
obetydliga uppträden, det s. k. Torveslaget. Militären
grep in, och detta väckte mycket missnöje. Den
gamla striden blossade upp, och oviljan vände
sig i främsta rummet mot ståthållaren, som blef
föremål för en allmän, högst orättvis förföljelse,
under hvilken han afled. Ståthållareplatsen
lemnades tillsvidare obesatt. På stortingen hade
oppositionen t. o. m. 1830 hufvudsakligen bestått
af ämbetsmän, men från 1833 trädde bönderna mera i
förgrunden såsom politiskt parti. Samtidigt nådde
den s. k. norskheten sin höjdpunkt. Allt skulle vara
norskt, och norskt var det första, sådan var partiets
lösen. Men detta väckte motstånd på annat håll,
till följd hvaraf starka brytningar uppkommo. På
1836 års storting gick oppositionen mycket långt,
och då Karl Johan, såsom man nu tror sig veta
under Rysslands påtryckning, upplöste tinget,
svarade odelstinget med att åtala statsministern
Lövenskiold inför riksrätten. Denne dömdes till
böter, men stannade qvar vid ämbetet. På hösten 1836
utnämndes grefve Wedel (1836–40) till ståthållare,
och ett urtima storting sammankallades. Detta storting
antog 1837 de vigtiga lagarna om formandskaberne
(kommunalförsamlingarna). 1839 vistades Karl
Johan – för sista gången – länge i Kristiania och
rönte då många bevis på folkets tillgifvenhet. På
1842 års storting blef strafflagen efter längre
tidsförberedelse färdig. På hemställan af stortinget
hade 1839 tillsatts en unionskomité, hvilken 1844
afgaf sitt utlåtande, som för öfrigt aldrig blef
slutbehandladt. Konung Oskar I (1844–59) tillmötesgick
straxt efter sin tronbestigning N:s önskan att erhålla
en egen örlogsflagg och företog några ändringar i
riksvapnet, hvarjämte han bestämde, att N. skulle,
nämnas före Sverige i konungens titel i norska
statshandlingar. Han inkallade flere nya medlemmar i
regeringen, såsom den framstående advokaten Fr. Stang,
öfverstelöjtnant H. Foss och biskop Riddervold. Äfven
på stortinget hade flere nya män trädt i förgrunden,
bl. a. den framstående juristen och statsekonomen
Schweigaard. 1848 års händelser blefvo icke utan
inverkan på N:s inre förhållanden; de gafvo i flere
afseenden samma års storting dess prägel. 1851 blef
N. också skådeplatsen för en socialistisk rörelse;
men »thraniterna», såsom socialisterna kallades efter
en af sina ledare, studenten M. Thrane, åstadkommo
inga större uppträden, ty ledarna fängslades före
utbrottet af dessa. Lövenskiold, som, efter Wedels
död, 1841 utnämnts till riksståthållare, lemnade
1856 sin post utan att få någon efterträdare. Kort
efter Karl XV:s (1859–72) tronbestigning utbröt
striden om riksståthållareämbetets upphäfvande, den
s. k. norska frågan. Stortinget beslöt för sin del
detta ämbetes afskaffande, men konungen vägrade i
norskt statsråd sin sanktion. En följd af denna sak
var, att statsråden Petersen, Birch-Reichenwald och
K. Motzfeldt 1861 utträdde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
