Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge, konungarike, omfattande den vestra och mindre delen af Skandinaviska halfön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
norrman (f. i Bergen 1684, d. 1754) samt tillbragte
nästan hela sin barndom och ungdom i N. 1719–20 skref
han sitt första mera betydande arbete, den komiska
hjeltedikten »Peder Paars», och efter denna följde en
storartad literär produktion. Förutom många arbeten
af satiriskt, filosofiskt eller historiskt innehåll
skref han mer än trettio komedier, de flesta i 5
akter. Holberg hade före sin död vunnit europeiskt
rykte, och arbeten af honom voro redan då öfversatta
till svenska, holländska, tyska, engelska, franska
och ryska. Bland andra kända norska författare från
tiden för föreningen med Danmark må utom J. B. Tullin
(1728–65) nämnas J. H. Wessel (1742–85). Hans
mest kända och ojämförligt mest framstående arbete
är parodien »Kjærlighed uden strömper». Wessel
utgjorde själen i den literära förening i Köpenhamn,
som kallades »Det norske selskab», och hvars ledamöter
hufvudsakligen voro norrmän. Det var i synnerhet med
humor, som norrmännen under föreningen med Danmark
riktade den gemensamma literaturen, ehuru äfven
åtskilliga norska lyriker innefattas i denna. – Kort
före skilsmässan från Danmark och en tid efter denna
inträffade en period af minskad literär produktion i
N. Detta lands mest framstående författare i början
af 1800-talet voro novell-författaren Maurits Hansen
(1794–1842), en man med stor produktionsförmåga
och ej ringa uppfinningsgåfva, men i hvars
alster naiviteten ofta är drifven för långt,
vidare lyrikerna H. A. Bjerregaard (1792–1842)
och C. N. Schwach (1793–1860), af hvilka den senare
väsentligen var humorist, medan den förre vann
sin egentliga berömmelse såsom författare till den
priskrönta norska nationalsången »Sönner af Norge»
och det muntra sångspelet »Fjeldeventyret». Från
denna period kunna ytterligare nämnas Lyder Sagen,
Herman Foss och Simon Olaus Wolff (1796–1859),
hvilken är mest känd genom sin entusiastiska
fosterländska sång »Hvor herligt er mit födeland»
samt en ovanligt vällyckad sång till hafvet. – En ny
period för den norska literaturen randades med Henrik
Wergelands (1808–45) och J. S. C. Welhavens (1807–73)
framträdande på skådeplatsen (omkr. 1830). Dessa båda
märkliga personligheter uppträdde redan i studentåren
med en viss myndighet på literaturens område, och
då de såväl i literärt som i andra hänseenden voro
alldeles olika naturer med i grund olika uppfattning,
råkade de inom kort i en häftig vitter fejd, hvilken
delade icke blott studentverlden, utan hela den
bildade delen af nationen, i två stridande läger. Man
kan förvåna sig öfver att en strid mellan två skalder,
en strid, delvis förd inom studentsamfundet, som af
denna anledning delade sig i två samfund, kunde få så
vidt gående följder. Men saken var den, att striden
var endast till skenet uteslutande literär, medan den
i verkligheten var en strid mellan två åskådningssätt,
i det att Wergeland ställde sig som representant
för folket och det vaknande nationella lifvet, medan
Welhaven, med sin kritiska motvilja mot allting
ofulländadt och halfbildadt, ställde sig fientlig
mot allt det råa och omogna, som följde med dessa
nydaningssträfvanden. Wergeland var alltigenom
demokrat, Welhaven aristokrat. Man må likväl icke tro,
att Wergeland i sitt författareskap var nationel
och folklig i ordets nuvarande betydelse. Tvärtom
voro hans tankegång och idéer hemtade från den
franska revolutionens tid, och hans diktning är
både i språkton och i form så litet nationel som
möjligt. Oklara vändningar, högpatetiska utrop,
invecklade perioder, massor af främmande ord samt
en bildrikedom, ofta öfverdrifven i en grad, som
försvårar begripandet, utmärka det mesta af hvad
han diktat, åtminstone i sin tidigare period. Hans
produktivitet var omåttlig. Redan som ung student
hade han skrifvit ett mycket omfångsrikt arbete på
vers: »Skabelsen, mennesket og Messias». Sedermera
följde i oupphörlig vexling populära afhandlingar,
tidningsartiklar, polemiska skrifter, teaterpjeser
och lyriska dikter. Af hans mångartade produktion
ega dock endast hans lyriska dikter något beståndande
värde. Hans många dramatiska stycken äro redan för
mer än en menniskoålder sedan fullständigt försvunna
från spellistan, och af hans dikter i ordets mera
egentliga betydelse läses numera endast en ringa
del. Men deribland finnas åtskilliga, som intaga
en utomordentligt hög rang genom sin skönhet. I
synnerhet dikterna från hans senaste lefnadsår, till
en del från hans dödsbädd, utmärka sig både genom
sin stämning och sin formskönhet. Man kan säga, att
Wergeland egentligen först kort före sin tidiga död
hade uppnått sin fulla mognad såsom skald. – Jämförd
med Wergelands, var Welhavens produktion endast af
ringa omfång. Hans stränga kritik afhöll honom från
att bringa inför offentligheten så ofulländade arbeten
som den förres. Under den strid, som rasade mellan
dem, afgick Welhaven i allmänhet med segern, emedan
han med afseende på bitande satir fullständigt var
Wergelands öfverman. Hans första mera framstående
arbete var »Norges dæmring», en diktcykel, i
hvilken han med glödande indignation, men äfven med
varm fosterlandskärlek, gick löst på olika former af
inskränkthet och halfhet hos sitt folk. Dikten väckte
stor förbittring i vida kretsar och framkallade en
häftig polemik. Efter denna tid utgaf han med längre
mellantider flere häften lyriska dikter. Dessutom
skref han flere prosaiska afhandlingar af literärt och
kritiskt innehåll samt några smärre berättelser. Hans
kritiska afhandlingar utmärka sig genom skarpsinne
och smak. Af mindre framstående art äro hans öfriga
prosaiska arbeten, hvaremot flere af hans lyriska
dikter intaga en hög rang inom literaturen. Ehuru
Wergeland uppträdde som representant för det
nationella i motsats till Welhaven, som mera
representerade den europeiska kulturen, bära dock
Welhavens skaldestycken i allmänhet en vida mera
nationel prägel än Wergelands. Welhaven hade en djup
och äkta nationel uppfattning af den norska naturen,
och dikter sådana som »Dyre Vaa» och »Gudmund Thorsen
Storebingen» äro i både språkton, stil och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
