Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Nordenskiöld, Karl Fredrik, d. y. - 6. Nordensköld (Nordenskiöld), Otto Gustaf - 7. Nordenskiöld, Nils Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppträdde å nyo mot honom, och höga vederbörande,
som oroades af hans fritalighet, funno för godt att
ingå underhandlingar, som slutade med att N. 1793
upphörde med tidningen mot det att han erhöll
befattningen såsom kommissionssekreterare i
Nedersachsiska kretsen (med Hamburg som stationsort). Der
författade han artiklar för tidskriften »Minerva»
och utarbetade för Reuterholms räkning smädeskriften
Gustav Moriz Armfetts landesverrätherey (1795), en
af Mandorff gjord öfversättning af N:s handskrift,
som kort derpå utgafs i Stockholm under titeln Gustaf
Mauritz, sitt fäderneslands förrädare. Ett ännu
tvetydigare alster af hans penna var den i en tysk
tidskrift 1796 publicerade uppsatsen J. H. Kellgrens
leben und character, som genom sin hätskhet och
sina ovärdiga förvrängningar väckte allmän ovilja,
när den 1798 blef bekant i Sverige. Efter Reuterholms
fall synes N:s ställning blifvit vacklande, och 1801
rappelierades han från sin befattning. Derefter
var han bosatt i Hamburg, Anklam och Rostock samt
åtnjöt en liten pension från hemlandet. I Rostock
började han 1819 trycka ett afbrutet och efter
hans död konfiskeradt arbete: Considérations
générales sur le christianisme actuel, ett slags
»religiöst-anekdotiskt-autobiografiskt causerie»,
i hvilket han äfven ger luft åt sitt gamla hat mot
Gustaf III och Kellgren. Han utarbetade dessutom
i handskrift flere andra uppsatser. N. afled i
Rostock d. 28 Febr. 1828. – Jfr bl. a. W. Lagus,
»Skalden J. H. Kellgrens finska lefnadsminnen»
(1884). -rn.
6. Nordensköld (Nordenskiöld), Otto Gustaf,
friherre, sjömilitär, den föregåendes
brorson, son af öfversten vid Fortifikationen
Adolf Gustaf N. (d. 1821), född på Frugård,
Finland, d. 9 Dec. 1780, blef 1795 fänrik
vid örlogsflottan och redan 1821 konteramiral.
Under den mellanliggande tiden hade han deltagit i och
slutligen ledt en mängd sjöexpeditioner samt ute och
hemma pröfvat på krigets lek. En anställning
i engelska flottan 1799 afbröts i början af 1801
genom fredsbrottet mellan England och de nordiska
makterna, hvarunder N. qvarhölls såsom krigsfånge
i England. Under finska kriget 1808–09 var han det
förstnämnda året flaggadjutant och tjenstgjorde
1809 såsom förste flaggadjutant på expeditionen
till Vesterbotten. Under krigsoperationerna
i Norge 1814 hade N. befäl vid fregatteskadern.
Från varfsamiralens post i Karlskrona kallades han
1837 till chef för Förvaltningen af sjöärendena, men
återvände 1841 till Karlskrona såsom befälhafvande
amiral och öfverkommendant. Under tiden hade han
1840 blifvit vice amiral och 1841 friherre. 1845
utnämndes han till amiral och tog 1846 afsked ur
tjensten. Död i Karlskrona d. 6 Dec. 1861. Vid
ridderskåpets och adelns förhandlingar på riksdagarna
uppträdde N. med värme till försvar för den
s. k. stora flottan. Han var ledamot af de 1826 och
1841 tillsatta sjöförsvarskomitéerna samt åren
1839–41 af unionskomitén.
7. Nordenskiöld, Nils Gustaf, mineralog och
öfverintendent för bergsstaten i Finland,
den föregåendes broder, född d. 12 Okt. 1792 på
Frugård i Mäntsälä socken, Finland, blef 1811 student
i Åbo och aflade 1813 juridisk ämbetsexamen. Hans
redan under skoltiden visade fallenhet för
naturvetenskaperna tog emellertid med makt ut
sin rätt, och snart fäste han uppmärksamheten
vid sig genom sin stora mineralkännedom. Han
erhöll derför af grefve N. Rumjantzov understöd
för vidare utbildning hos Berzelius i Sverige. Dit
begaf han sig 1816 samt aflade i Upsala bergsexamen
år 1817. Efter återkomsten till Finland (1818)
blef N. utnämnd till bergmästare och försedd med
ett rikligt statsunderstöd till utrikesresor. 1819
reste han åter till Berzelius i Sverige, der han
dröjde halftannat år, och fortsatte sedan resan öfver
Tyskland och Frankrike till England, dit han ankom
1822, och der han stannade till slutet af följande
år. År 1824 utnämndes N. till öfverintendent för den
år 1821 nyorganiserade bergsstyrelsen i Finland,
vid hvilken befattning han qvarstod till 1855, då
han afgick med pension. (I denna hans
ämbetsmannaverksamhet förekom dock ett afbrott 1831–1832,
då bergsstyrelsen, till följd af misshälligheter
med dåv. finanschefen Falck, genom ett maktspråk
indrogs.) – Genom sin verksamhet som bergsman, men
i synnerhet som vetenskapsman blef N. den finska
mineralogiens fader. Landets flesta malmstreck
upptäcktes på hans tid under malmletningar, anordnade
förnämligast i sydvestra Finland, och kännedomen
om mineralförekomsten i landet mångfaldigades. Sina
Bidrag till närmare kännedom af Finlands mineralier
och geognosie utgaf han redan 1820 i Stockholm
och fullständigade dem sedan genom uppsatser i
åtskilliga vetenskapliga samfunds skrifter, främst
»Finska Vetenskapssocietetens acta». N. var den
förste, som närmare undersökte en meteorsten, den
från Luotolax. Dessutom bestämde och beskref han
omkr. 20 nya mineralspecies. Han utarbetade jämväl
ett examinationssystem, grundadt på kristallformen,
hårdheten och specifika vigten; och han framställde
äfven ett eget mineralsystem, deri mineralen ordnades
efter kemiskt-atomistiska formler. Arbetet härom
utgafs 1827 och utkom i tre upplagor. I sitt sista
mera betydande verk, Beitrag zur kenntniss der
schrammen in Finland (1860), söker han förklara
istidens fenomen genom vattnets och isens gemensamma
verkan. Med på gamla dagar oförminskadt intresse
för utredning af Finlands geologiska förhållanden
verkställde han en färd längs landets första
jernvägsbyggnad från Helsingfors till Tavastehus för
observerandet af sprängningar och skärningar. Han
afgaf ock 1857 ett utförligt förslag till landets
geologiska undersökning och kartläggning, men detsamma
kom ej till utförande. Finska Vetenskapssocieteten
hade i honom sin förste upphofsman och en oförtruten
deltagare i sina förhandlingar. N. var jämväl ledamot
af svenska Vetenskapsakademien (1853) och en mängd
andra, utländska, vetenskapliga samfund. Förutom redan
nämnda resor företog han flere andra till främmande
land. bl. a. två till Nisjnij Tagilsk vid Ural,
der han i allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
