Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-Amerikas Förenta Stater (United states of America), Förenta staterna l. Nord-amerikanska unionen, den stora förbundsrepubliken i Nord-Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berodde väl icke blott på vanans makt och
pietetens styrka, utan äfven på de yttre faror, som
omgåfvo det engelska väldet i Norra Amerika. De 13
kolonierna började alltmer att omslutas af en kedja
katolskt-romanska nybyggen. I s. innehade Spanien
Florida; i n. hade fransmännen sedan 1600-talets
början intagit och koloniserat Nya Skotland,
Terre-Neuve och Canada till de stora sjöarna samt
under århundradets slut tagit Mississippidalen,
Louisiana, i besittning. Det gällde blott att genom
en rad af fästen utefter Ohiodalen sammanknyta
med hvarandra Canada och Louisiana för att sålunda
för alltid utestänga de engelske kolonisterna från
den stora vestern. Så stodo Englands och Frankrikes
intressen oförsonliga mot hvarandra. Striden mellan de
båda makterna bröt ut 1754 uti Ohios vildmarker. Den
spred sig till alla verldsdelar och alla haf och
bilades först 1763 genom freden i Paris. England
hade, tack vare William Pitts snille och kraft,
vunnit lysande segrar, och de 13 kolonierna hade uti
offervillighet täflat med sitt moderland. Resultatet
af striden var tillintetgörandet af det franska
kolonialväldet i norra Amerika. England behöll det
eröfrade Canada och fick dertill östra Louisiana, utom
New Orleans. Det fick äfven Florida, hvarför Frankrike
skulle gifva Spanien vestra Louisiana i ersättning.
Englands stora framgångar i kriget hade emellertid
blifvit köpta med oerhörda uppoffringar. Regeringen
tvangs genom de ekonomiska svårigheterna att uppsöka
nya inkomstkällor till statsskuldens förräntande
och till bestridande af de ökade militära utgifter,
som voro en följd af den nya maktställningen. Den
ansåg billigt, att kolonierna deltogo i bärandet
af moderlandets bördor, och den fann lämpligt
att till vinnande af detta mål göra gällande det
engelska parlamentets absoluta välde med hänsyn till
lagstiftning och beskattning. Den nya politiken,
som för öfrigt hade gamla anor, fann sin målsman i
George Grenville, som efter lord Butes afgång blef
Englands premierminister. Han började med att strängt
upprätthålla de restriktiva handelslagarna genom att
lägga hinder i vägen för den vinstgifvande smyghandel,
som uppstått mellan de engelska kolonierna samt det
franska och spanska Vestindien. Han lät vidare (1764)
parlamentet belägga med införseltull åtskilliga
artiklar, som i Amerika ingingo i den dagliga
förbrukningen; och han lät vänta påläggandet af en
stämpelskatt, hvars afkastning skulle, i likhet
med öfriga i Amerika uppburna statsinkomster,
användas till underhåll af den britiska armé,
som regeringen hade för afsigt att öfverföra till
kolonierna. Missnöjet, allmänt redan ifrån början,
växte i styrka för hvarje dag, samt fann sitt uttryck
i pressens uttalanden och i inlagorna till konung
och parlament, i hvilka försvarades den grundsatsen
att amerikanerna såsom fria engelsmän icke kunde
beskattas annat än med eget samtycke. Striden var
ifrån begynnelsen en rättstvist, som till följd af
den engelska regeringens oklokhet slutligen kunde
slitas endast genom svärdet. Stämpelskatten gick utan
motstånd igenom i både öfver-
och underhuset och erhöll stadfästelse af Englands
konung d. 22 Mars 1765. Detta föranledde protester af
koloniernas främste män, och i New York samlades en
kongress af provinsernas fullmäktige, som förklarade
parlamentets beslut olagligt. Stämpelakten kunde
emellertid icke bringas till verkställighet på
grund af amerikanernas motstånd. Den upphäfdes af
det engelska parlamentet sjelf (d. 18 Mars 1766)
och ersattes af en s. k. förklaringsbill, i hvilken
parlamentets beskattningsrätt öfver Englands
amerikanska kolonier uttryckligen erkändes. 1767
genomdref skattkammarekansleren Townshend en ny
tullbill, som fastställde införseltullar på papper,
glas, målarefärger och te, då dessa varor infördes
i de engelsk-amerikanska besittningarna. Lagen
framkallade samma protester och föranledde
samma pöbelupplopp som stämpelakten, hvarför den
återkallades (1770) med undantag af tetullen,
hvilken bibehölls till ett tecken af det engelska
parlamentets öfverhöghet. De följande åren utmärktes
af en alltmer förbittrad stämning inom Amerika
(»Bostonmassakern» d. 5 Mars 1770; våldet i Bostons
hamn d. 16 Dec. 1773) och aggressiva steg af den
engelska regeringen (stängandet af Bostons hamn
och Upphäfvandet af Massachusetts’ författning,
1774). Slutligen sammanträdde (d. 5 Sept. 1774)
ombud för 12 kolonier: Massachusetts, New Hampshire,
Rhode Island, Connecticut, New York, New Jersey,
Pennsylvania, Maryland, Delaware, Virginia, Nord- och
Sydcarolina – Georgia biträdde förbundet följande år –
till en kongress i Filadelfia, der man uppsatte en
förklaring af koloniernas rättigheter och fordrade
återkallandet af de sista parlamentsbesluten såsom
ett vilkor för återställandet af enigheten mellan
England och Amerika. Emellertid beredde man sig på
krig, samlade förråd och öfvade sig i vapen. Vid
Lexington skedde (d. 19 April 1775) den första
blodiga sammandrabbningen mellan kolonisterna
och de engelska trupperna, och dermed var signalen
gifven till det Nord-amerikanska frihetskriget
(1775–83). Det fördes i början omkring Boston, der ledningen
af amerikanerna ofvertogs af George Washington, som
af kongressen blifvit utsedd till öfverbefälhafvare
öfver koloniernas krigsmakt. Engelsmännen tvungos
visserligen att utrymma Boston, men de mottogo
inom kort förstärkningar och uppträdde med en
sammanlagd styrka af 40,000 man. Washington,
som emellertid besatt New York och intagit fasta
positioner vid Hudsonfloden, måste med sina
underlägsna och illa utrustade trupper draga sig
tillbaka på andra sidan Delaware. Hans landsmän
voro slagna af skräck. Kongressen hade nyss förut
genom Declaration of independence af d. 4 Juli 1776
förklarat de förenade koloniernas sjelfständighet,
men syntes sakna medel att försvara den. Washington
ensam tappade ej modet. Han gick åter öfver Delaware
och slog fienden vid Trenton (Dec. 1776) och vid
Princeton (Jan. 1777). Under sommaren ryckte han mot
Pennsylvania, men led tvänne känbara nederlag vid
Brandywine (d. 11 Sept.) och Germantown (d. 4 Okt.),
hvarjämte Filadelfia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
