Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nicander, Henrik - Nicander, Karl August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vetenskapsakademien (1776), Musikaliska akademien (1783),
Vetenskapssocieteten i Upsala (1786), Videnskabernes
selskab i Köpenhamn (s. å.), Academia Theodora
Palatina i Mannheim (1787) och Landtbruksakademien
(1813). – På grund af sitt ämbete redigerade N. alla
1785–1803 af Vetenskapsakademien utgifna almanacker
och kalendrar samt författade flere i dem införda
uppsatser. Vidare utgaf han åtskilliga afhandlingar
eller uppsatser i meteorologi, praktisk astronomi
och mekanik, de flesta införda i Vetenskapsakademiens
handlingar, samt författade flere åminnelsetal öfver
nämnda akademis ledamöter. Från 1790 ända till sin död
sekreterare i Tabellkommissionen, nedlade han mycket
arbete på förbättrande af tabellverket och sökte
särskildt aflägsna de felaktigheter, som uppkommit
genom ett mindre lämpligt sätt för primäruppgifternas
insamlande. Resultatet af hans arbete finnes
till en del nedlagdt i skriften Om tabellvärkets
tillstånd ifrån 1775 till 1795 (1802; aftryck af
uppsatser i Vet. akad:s handl.). G. E.
Nicander, Karl August, skald, föddes i Strengnäs d. 20 Mars
1799, genomgick Strengnäs gymnasium, der han blef
förtrolig vän med Erik Sjöberg (Vitalis) och tidigt
röjde sina skaldeanlag, samt blef student i Upsala
1817. Der uppträdde N. 1819 i »Kalender för damer»
med Sånger af August (äfven särskildt tryckta i liten
upplaga), hvilka genast helsades med stort bifall
och väckte de mest lysande förhoppningar. Särskildt
var fosforisternas organ »Svensk literaturtidning»
synnerligen frikostigt på beröm, som förefaller
en senare tid öfverdrifvet och kanske verkade
ofördelaktigt på den unge skalden. 1820 utkom
sorgspelet Runesvärdet och den förste riddaren
(2:dra uppl. 1835; öfvers. på franska 1846 och
finska 1855), der det dramatiska elementet erbjuder
många svaga punkter, men som framter vackra lyriska
partier. N. utgaf sedan Fjärilar från Pinden (1822)
och Rosalfs lefnad och död (1823), hvarjämte han
vid samma tid författade Runor af Norna Gest, hvilka
1824 sågo dagen i »Iduna» och särskildt utkommo 1825
med hans vän frih. H. Hamiltons teckningar (»Norna
Gest» var N:s brodersnamn i Götiska förbundet, af
hvilket han vardt medlem 1822). Någon väsentligen
ny sida af hans skaldskap röjde dessa arbeten
knappast, måhända med undantag deraf att det hela
visar en lutning åt götiska skolan, som dock snart
gick öfver. 1823 antogs N. till e. o. kanslist
i konungens kansli och blef 1824 promoverad till
filos. magister. 1825 utgaf han 1:sta häftet af sina
Dikter samt vann Svenska akademiens andra pris för
skaldestycket Fosterlandskänslan. 1826 utgaf han sin
bearbetning af Shakspeares Othello (uppf. 1827–30),
2:dra häftet af dikterna och sången Markos Botzaris,
fick af Svenska akademien Lundbladska priset samt vann
nämnda akademis stora pris för poemet Tassos död, ett
af de mest fulländade uttrycken för N:s begåfning,
vekt i känslan, präktigt i beskrifningar, af ett
sydländskt välljud i versifikatoriskt hänseende. Med
Nya dikter (2 häften 1827) slutas det första skedet
af N:s skaldebana. I dem offentliggjorde han
den i romanser affattade dikten Konung Enzio, som
mottogs mycket kyligt af granskningen, oaktadt den
prakt i diktionen och de delvis varma lyriska delar
den erbjuder. S. å. företog N. med understöd af
Svenska akademien och kronprinsen Oskar en utländsk
resa, hvars mål var Italien. Han vandrade till
fots öfver Alperna, tillbragte några månader i Rom,
företog en utflykt till Neapel och återvände till
Rom, der han vistades en längre tid. Omsider tröto
tillgångarna, och han måste återvända hem öfver
Venezia, Wien och Berlin under ett svårt ekonomiskt
betryck, hvilket sedan tyvärr blef hans ständiga
följeslagare. På ämbetsmannabanan, der N. 1826
befordrats till kopist i Krigsexpeditionen, passade
han föga, och hans egentliga värf blef sålunda
författareskap. Olyckligtvis var hans förmåga att
finna sig till rätta och spara föga utvecklad,
och tillfällena till förtjenst voro, om ej njugga,
dock få. Emellertid betecknas det nya skede af hans
lif, som nu ingick, genom åtskilliga arbeten. 1831
fick han å nyo Sv. akademiens andra pris, för
Månskensnatten i Albano. Sina intryck från den
italienska resan samlade han i Minnen från södern
(1831, 39; 2:dra uppl. 1862–63) och i Hesperider
(1835; 2:dra uppl. 1860), af hvilka i synnerhet
de senare, några poem och noveller från Italien,
slogo lifligt an och höra till det bästa af hvad
han alstrat. För k. teatern öfversatte han Schillers
Röfvarbandet (1834; 2:dra uppl. 1862) och Orleanska
jungfrun (uppf. 1836; tr. 1837, 2:dra uppl. 1841),
af hvilka i synnerhet det förra stycket hade
stor framgång. För att ordna N:s skulder försköt
frih. H. Hamilton en ej obetydlig summa, och på denne
väns egendom Boo tillbragte N. ett par år för att
afsluta sin reseskildring, af hvars honorar lånet
skulle återbetalas. Arbetet fortskred dock trögt och
blef aldrig fullbordadt. Sedan for N. tillbaka till
Stockholm och sjönk i djupt armod, tyvärr sökande
en tröst i den falska Aganippe, som fordom gerna
flödade vid svenska parnassens fot och lockat många
till sig. Under slutet af sin lefnad bodde han hos
bokhandlaren Adolf Bonnier, åt hvilken han utarbetade
texten till »Pittoreskt universum» (1:sta bandet,
1838) samt äfven sålde förlagsrätten till sina
samlade skrifter. Till denna tid höra ock texten
till »Fosterländska bilder» af Wahlbom (1837–38),
det i förening med G. K. Norling utgifna egendomliga
verket Syner och röster ur det fördolda (1838) samt
poemet Lejonet i öknen (s. å.), i det hela tämligen
matt. En bitter recension af detta, införd i Dagligt
Allehanda, sårade skalden djupt. Några dagar före sin
död erhöll han af Svenska akademien ett understöd,
som skyddade hans sista stunder. Han afled i Stockholm
d. 7 Febr. 1839 och ligger jämte Stagnelius begrafven
på Maria kyrkogård, der Sv. akademien 1887 reste en
gemensam grafvård öfver dem. Hans Samlade dikter (4
delar, 1839–41) hafva upplefvat fyra nya upplagor
(1852, 62, 77, 83). – N:s skaldebegåfning ligger
mindre i djerft skapande fantasi eller glödande
hänförelse än i en vek mottaglighet, en mild,
melankolisk känsla och ett ovanligt fint öra för
språkets behag och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
