Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nestor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu vanligen kallas, hvilken i olika redaktioner
börjar de flesta andra ryska krönikor. Den
nyare kritiken har emellertid ådagalagt, att
hvarken N. eller, såsom en handskrift af krönikan
(den s. k. Laurentius-handskriften) uppgifver,
abboten Silvester i mikaelsklostret i Kiev är
dess författare. Nestorskrönikan, hvilken är
öfversatt till flere språk, låter grunden till det
ryska riket läggas af skandinaver (»varjager»).
Lll.
Nestor och nestor-papegojslägtet. Se Papegojor.
Nestorianer kallas i kyrkohistorien anhängarna af
patriarken Nestorius’ lära om Kristi person. Denna
lära innehöll, att, sedan jungfru Maria genom den
Helige andes kraft födt en blott menniska såsom
organ för gudomen, det gudomliga ordet (logos)
i denna menniska tagit sin boning såsom i ett
tempel. Det var denna menniska, Jesus, som led och
dog på korset, hvarvid »logos» lemnade sin menskliga
boning och återvände till sitt gudomliga ursprung,
ty »Gud, skaparen, kan icke födas af en menniska,
som han skapat, och Gud, den lefvandegörande, kan
icke dö». Läran mötte våldsamt motstånd, på samma
gång den också fick många anhängare, och på det
sättet uppkom den nestorianska striden. Patriarken
Cyrillus i Alexandria slungade mot Nestorius och
hans lära tolf häftiga anatematismer, och det tredje
ekumeniska kyrkomötet, i Efesus (431), fördömde efter
hårdnackade strider nestorianismen samt fastställde
läran om att jungfru Maria födt Guds son till verlden,
och att dennes båda naturer, den gudomliga och den
menskliga, voro förenade till en person, dock utan
sammanblandning. Många voro dock missnöjda med detta
mötesbeslut, och mer eller mindre nestorianiserande
riktningar bibehöllo sig och uppkommo, i synnerhet
inom den syriska kyrkan, der skolan i Edessa
var partiets hufvudhärd. Lärare och lärjungar
blefvo bortdrifna derifrån 489, men de fingo då en
tillflyktsort i Persien, der de i Nisibis grundade
en ny skola med ännu mer utprägladt nestorianskt
skaplynne, och tio år derefter antog hela persiska
kyrkan en nestoriansk trosbekännelse. De persiska
nestorianerna kallade sig efter sitt kyrkospråk
kaldeiska kristna (se d. o.). J. P.
Nestorius, patriark i Konstantinopel 428–431,
härstammade från Syrien. I Antiochia hade han inhemtat
dervarande skolas åsigt om förhållandet mellan Kristi
båda naturer. Då derför hans från Antiochia medförde
presbyter, Anastasius, i Konstantinopel häftigt
angrep den derstädes öfliga benämningen Guds moder
för jungfru Maria, tog N. sin presbyter i försvar,
lät kroppsligt afstraffa de fientlige munkarna
och fördömde på en synod i Konstantinopel 429 alla
sina motståndare. Sjelf blef han sedermera på det
allmänna kyrkomötet i Efesus 431 afsatt som kättare
och dog i landsflykt omkr. 440. Se vidare Nestorianer.
K. H.
Nestroy, Johann Nepomuk, österrikisk
lustspelsförfattare och komiker, f. i Wien 1802,
var 1821–31 en omtyckt bassångare vid operor i olika
städer och uppträdde 1831–61 outtröttligt såsom komisk
skådespelare i farser å Wiens
folkteatrar. 1854–60 var han derjämte direktör för
Carlteatern. Död 1862. N:s styrka låg i parodisk
komik och burlesk improvisation. Han travesterade
gerna operor, sorgspel och det allegoriska
féverlds-maskineriet i wienaren F. Raimunds
naivt poetiska stycken. N:s bästa grepp voro
trollerifarsen Der böse geist Lumpacivagabundus,
oder das liederliche kleeblatt (1833; »Anden
Lumpacivagabundus», 1845; »Andersson, Pettersson
och Lundström», se Hodell) samt de uppsluppna
lustspelen Der talisman (1840; »Talismanen», 1845),
Zur ebener erde und erster stock (»En trappa upp och
på nedra botten», 1843, bearb. af Aug. Blanche),
Einen jux will er sich machen (»Nu ska’ vi roa oss!»,
1845; »Söndagslejonen», 1866) och Eulenspiegel, oder
schabernack über schabernack (»Herr Dardanell och hans
upptåg på landet», 1846, bearb. af A. Blanche). Af
N:s omkr. 70 pjeser äro endast 13 tryckta. De äro
fyllda med de tokroligaste infall och qvickheter,
men skatta äfven genom plumpt skämt och platthet åt
publikens smak.
Ne sutor supra crepidam (näml. judicet), Lat.,
»skomakaren må icke [sträcka sitt omdöme till hvad
som är] ofvanför sandalen»; skomakare, blif vid
din läst!, d. v. s. döm ej öfver saker, som du
icke förstår! Enligt Plinius’ »Historia naturalis»
(XXXV: 10) härrör detta ordstäf från målaren Apelles
(se derom Apelles). Ofta träffas citatet jämväl under
formen ne sutor ultra crepidam.
Neszmély [ne’ssmelj], T., Nessmühl, by i ungerska
komitatet Komorn på högra stranden af Donau. Berömdt
genom sina eldiga hvita, viner.
Néthou, Pic de N. [pick dö netou]. Se Maladetta.
Netscher, Kaspar, holländsk målare, f. i Heidelberg
1639, var son till en bildhuggare. Efter många
vidriga öden kom hans moder som en fattig enka till
Arnhem i Holland, der gossen upptogs som eget barn af
med. doktor Tullekens. Han skulle nu uppfostras till
läkare, men då han visade stor böjelse för måleri,
sattes han i lära hos Koster. Denne målade dock
endast foglar och vildt; och då lärjungen önskade
sysselsätta sig med något högre, sändes han till
Gerard Ter Borch i Deventer, der han förvärfvade
sig stor skicklighet i konsten. Derefter skulle han
resa till Rom, men kom ej längre än till Bordeaux,
der han gifte sig (omkr. 1659). Sedermera slog
han sig ned i Haag, der han första gången 1662
nämnes i gilleböckerna och 1668 lät skrifva sig som
borgare. Han efterlemnade vid sin död, 1684, en för
den tiden icke obetydlig förmögenhet. – N. målade
genrestycken, hälst interiörer, ur både det högre och
det lägre lifvet, porträtt (dels genreartade, dels
historiska) samt i sin första tid äfven mytologiska
bilder. Han excellerade i synnerhet i att måla
hvit atlas och framställde i sådan drägt gerna sina
qvinnoporträtt, af hvilka det finnes ett betydligt
antal. Deremot äro hans kabinettsstycken färre till
antalet. Af dessa senaste må nämnas Konserten (Haags
museum), Modersorg (Amsterdam), Lektionen i sång och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
