Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Necker, Jacques - Neckros, bot., den i Sverige allmännaste benämningen på arterna af slägtet Nymphæa L. och Nuphar Sm. - Necrophorus, zool. Se Dödgräfvareslägtet - Nectandra Rottb., bot., farmak., ett slägte af ståtliga högresta träd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och gemensamma omröstningar vid riksdagen –
hvarförutan de privilegierade ståndens (adel och
prester) motstånd mot de erforderliga reformerna ej
ansågs kunna brytas –, förmådde han konungen att
bevilja det förra, men lät honom vid riksdagens
öppnande d. 5 Maj 1789 lemna den senare frågan
oafgjord. Följden blef att en häftig strid härom
uppstod mellan stånden, hvarunder det tredje ståndet
egenmäktigt förklarade sig för nationalförsamling
och visade benägenhet att helt och hållet skjuta å
sido både medstånden och konungamakten. Först då
sökte N. förmå konungen att framlägga en fullständig
reformplan och sålunda sjelf sätta sig i spetsen
för det tredje ståndet, men den reaktionära
hofaristokratien genomdref, att konungen vid ett
högtidligt sammanträde med stånden d. 23 Juni 1789 i
stället inskred till de båda högre ståndens förmån,
och att N:s reformplan endast i stympadt skick
meddelades riksdagen. Konungen nödgades dock genast
gifva vika för det tredje ståndet och bedja N., som
genom att ej närvara vid sammanträdet återvunnit sin
popularitet, qvarstanna såsom minister. Emellertid
öfvertalades konungen kort derpå af sin omgifning
att sammandraga trupper för att betvinga det tredje
ståndet. När allt var i ordning för denna statskupp,
afskedades N. d. 11 Juli s. å. Med anledning deraf
utbröt det stora upproret i Paris d. 12–14 Juli, då
Bastiljen stormades och konungamakten så godt som
alldeles dukade under. N., som, lydande konungens
order, i hemlighet afrest till Schweiz, återkallades
nu af denne och återkom under allmänt jubel. Hans
popularitet försvann dock åter, när hans oförmåga att
utöfva ett ledande inflytande på reformarbetet allt
mer trädde i dagen. Sjelf önskade han, att Frankrike
skulle erhållit en stark, ehuru lagbunden konungamakt
och en på två kamrar fördelad representation,
men förstod ej att bilda ett fast parti af sina
meningsvänner inom riksdagen, ja han motverkade
t. o. m. stundom deras sträfvanden, såsom då han lät
konungen sjelf förklara sig nöjd med ett suspensivt
veto. Mest torde han dock hafva skadat ordningens
sak genom sin ovilja mot Mirabeau och genom att stå i
vägen för dennes inträde i ministèren. I Sept. 1790
fann han äntligen för godt att lemna sin plats, på
hvilken han omsider förlorat allt inflytande. Sina
återstående år tillbragte han på sitt gods Coppet i
närheten af Genève, sysselsatt med författandet af
filosofiska och historiska skrifter, bland hvilka
märkas den som historisk källskrift ej ovigtiga De
la revolution française samt en försvarsskrift för
Ludvig XVI. Hans »Oeuvres complètes» utgåfvos 1822 i
17 band. Han dog d. 9 April 1804. – Om hans dotter
Anne Louise Germaine, den ryktbara författarinnan,
se Staël von Holstein. S. B.
Neckros, bot., den i Sverige allmännaste benämningen
på arterna af slägtena Nymphaea L. och Nuphar
Sm. Nymphaea alba L., hvita neckrosen, som allmänt
förekommer vid sjöstränder och i mycket sakta rinnande
vatten, har stora hvita blommor, de största inom
svenska floran, bildade af många (16–28), rent
hvita, tunna kronblad, under hvilka finnas 4–5
tjocka foderblad, som å undersidan äro gröna. De
inre kronbladen blifva småningom mindre och visa en
öfvergång till ståndarna, af hvilka de yttre kransarna
äro kronbladslika. Ståndare och kronblad äro fästa å
fruktämnets sidor. Blommorna sitta ensamma på långa
trinda skaft, hvilka likasom bladskaften uppstiga
från en ofta armstjock rotstock, som växer krypande i
den dyiga bottnen af den vattensamling, å hvars yta de
vackra blommorna och de stora rundade, helbräddade,
under rödaktiga eller rödbruna bladen simma. Frukten
är en kapsel (vid mognaden något bärlik), försedd
med ett mångstråligt och strålkantadt märke. En
varietet med rosenröda kronblad upptäcktes 1856 i
Fagertärn under Aspa bruk å Tiveden och är numera
odlad i offentliga och enskilda trädgårdar. Under
solljusets inverkan »vaknar» den hvita neckrosen,
d. v. s. den öppnar sin blomma och höjer den något
öfver vattenytan, så att frömjölet utan att vätas må
komma till märket. Klockan 3–4 slutes blomman åter
(hon »somnar») och får till nästa morgon hvila på
vattnet. Frukten sjunker sedan till bottnen. – Den
gula neckrosen, Nuphar luteum Sm., har 5–6-bladigt,
kronlikt blomfoder, hvars blad äro kupiga och mycket
större än de talrika, tjocka, med en honingsgrop
på ryggsidan försedda kronbladen, hvilka äro fästa,
likasom de med platta strängar försedda ståndarna,
under fruktämnet. Den gula neckrosen är mycket mindre
än den hvita. De växa ofta blandade om hvarandra
och täckar der de ymnigt förekomma, vattenytan med
sina stora blad, hvilka lemna ett kärt tillhåll och
skydd för fisk, som der finner föda af på neckbladen
lefvande insekter och lägre djur. Folkfantasien
har egnat dessa vackra vattenväxter åt Necken,
som man tänker sig gunga på dessa rosor och blad,
under det han utför sin trollska, vemodiga musik. –
Rotstockarna hafva någon gång varit använda såsom
»nödbrödsämnen» på grund af sin stärkelsehalt. De
hafva liksom blommorna och fröna äfven användts
i läkekonsten samt begagnas ännu i England.
O. T. S.
Necrophorus, zool. Se Dödgräfvareslägtet.
Nectandra Rottb., bot., farmak., ett slägte
af ståtliga, högresta träd, hörande till
nat. fam. Laurineae Vent, kl. Enneandria L. De
förekomma i Syd-Amerikas varmaste trakter (Guyana,
Essequibo o. s. v.). En art, N. rodidi Schomb.,
skjuter upp en rak stam af 80–90 fots höjd,
innan några grenar afgifvas. Stammarna hafva
utomordentligt hård ved, som lemnar det yppersta
virke för skeppsbyggnader. Barken (cortex bibiru,
engelsmännens greenheart bark) förekommer i långa,
platta, tunga stycken» af 10–12 cm. bredd och 1
cm. tjocklek. Barken är utvändigt ljust gråbrun,
å insidan mera kanelfärgad och randad af grofva
längsgående strimmor. Ytterbarkens korklager är
borttaget, och ytterytan företer derför grunda
gropar. Barken har användning i sitt hemland och i
England samt Nord-Amerika på grund af sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
