Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturlig religion, filos., teol., en vid början af den nyare tiden, hufvudsakligen genom Lord Herberg af Cherbury framträdande, sedermera i modifierade former och under olika namn fortsatt riktning - Naturligt urval. Se Darwinism - Naturlära. Se Naturvetenskap - Naturreligion (ej att förblanda med »naturlig religion»), en religionsform, enligt hvilken menniskan egnar sin dyrkan åt personifierade naturmakter och naturföreteelser - Naturrätt (Lat. jus naturale), filos., enligt den äldre rättsläran den rätt menniskan har af naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på nödvändigheten att från de historiskt gifna
religionsformerna gå tillbaka till religionens eget
väsende eller, från en annan sida, till sjelfva
det religiösa medvetandet hos menniskan. Ty
endast för så vidt de förra öfverensstämma med
detta väsende, tillfredsställa detta medvetande,
kunna de erkännas vara verkliga religioner. Men
dess inskränkning ligger i dess alltför abstrakta
uppfattning af detta religionens väsende. Den
ser i detsamma ingenting annat än vissa, för alla
religioner gemensamma bestämningar, icke den idé,
som i olika grader framträder i dem alla, och som
utgör måttet för deras egen ställning såsom högre
och lägre. Deraf ock dess underskattande af den
faktiskt förefintliga skilnaden religioner emellan.
L. H. Å.
Naturligt urval. Se Darwinism.
Naturlära. Se Naturvetenskap.
Naturreligion (ej att förblanda med »naturlig
religion»), en religionsform, enligt hvilken menniskan
egnar sin dyrkan åt personifierade naturmakter och
naturföreteelser (t. ex. åskan, solen, himmelen). En
sådan religion är en produkt af naturfolkens fantasi,
som förmått dem att bakom naturens företeelser
spåra personliga väsenden, beslägtade med menniskan,
samt ett ännu outveckladt religiöst medvetande, som
föreställt sig det gudomliga såsom bundet vid denna
fantasis alster. Dess egentligen religiösa moment
ligger deri att den funnit menniskan beroende af högre
och personliga makter, och detta i den bemärkelsen att
hon vinner ett godt genom att ställa sig i harmoniskt
förhållande till dessa, men ådrager sig ett ondt
genom att sätta sig i opposition emot dem. Den
lägre sidan ligger i de föreställningar man gör sig
om dessa makter, det sätt, hvarpå man vill vinna
deras bevågenhet, och beskaffenheten af det goda,
som man af dem väntar. I alla dessa afseenden röja
naturreligionerna en starkt sinlig karakter. Likasom
naturmakterna kunna bringa lycka eller ofärd,
så föreställde man sig ock de gudomliga makterna
såsom öfvervägande välvilliga eller öfvervägande
illasinnade mot menniskan. – Naturreligionerna
förete vanligen en utveckling i antropomorfiserande
riktning. För gudens mera menskliga och moraliska
egenskaper glömmer man småningom den naturgrund, ur
hvilken han uppvuxit. Detta var redan till en god del
fallet med våra förfäders religion på det stadium,
der vi först känna den. I ännu högre grad gäller
detta om grekerna. Naturreligionen var ursprunglig
hos alla indo-europeiska folk och finnes jämväl
annanstädes inom den menskliga bildningens äldre
skeden, t. ex. hos semiter och egypter. Den kan dock
ej anses som det allena rådande föreställningssättet
bland lågt stående folk. Der den finnes, är den ofta
uppblandad med andra föreställningssätt. Jfr Mytologi.
L. H. Å.
Naturrätt (Lat. jus naturale), filos., enligt den
äldre rättsläran den rätt menniskan har af naturen,
till skilnad från den hon har genom lagarna i den stat
och det samhälle, i hvilka hon lefver. Naturrätten
skall derför grundas, ej i samhället, utan i
menniskans eget väsende (natur). Redan i antiken fann man nödvändigheten
af att från de faktiskt genom lag gällande
rättsbestämmelserna gå tillbaka till en oberoende
af dem gifven, i menniskans ursprungliga väsende
grundad rätt. I början af den nyare tiden framträdde
emellertid detta med mera styrka och bestämdhet. Det
gällde att förklara grunden till samhällets befogenhet
att utöfva makt öfver den enskilde samt den senares
pligt att vara samhällsmakten lydig. Detta skulle nu
ske så, att den sistnämnda i någon mening härleddes
ur en ursprungligen förefintlig rätt, naturrätten. I
naturtillståndet (se d. o.), så antog man, fanns
ingen annan rätt än denna senare, hvilken vanligen
fattades som en rätt till allt. Men den osäkerhet,
som följde med detta tillstånd, förmådde menniskorna,
så lärde man vidare, att genom ett fördrag (det
s. k. samhällsfördraget, Rousseaus contrat social),
upprätta samhället, hvars rätt öfver individen
härleder sig från detta fördrag. En hvar är nämligen
pligtig att hålla sitt ord och löfte. Den rätt
menniskan har i samhället är emellertid inskränktare
än naturrätten. Den senare fattades vanligen såsom
gränslös, såsom en rätt till allt, hvarigenom den
upphäfver sig sjelf. Men då är det också omöjligt att
ur densamma förklara samhällsfördragets giltighet. En
rätt till allt innebär nämligen äfven rätt att bryta
detta fördrag, hvadan samhällets lagar och bud ej
ur denna så fattade naturrätt kunna erhålla någon
bindande kraft. Men äfven om man fattar naturrätten
såsom i någon mening ursprungligen begränsad, så visa
sig olösliga svårigheter vid att fasthålla den såsom
skild från det sedligt rätta och såsom den princip,
hvarur samhället skall förklaras.
I förstnämnda afseende visa sig svårigheterna deruti
att, då menniskans väsende är grund till det sedligt
rätta, men naturrätten såsom en juridisk rätt skulle
tillåta menniskan handlingar, som hennes sedliga
medvetande förbjuder henne, så skulle menniskans
väsende vara grund till två lagar, af hvilka den
ena skulle förbjuda hvad den andra tilläte. Detta
väsende skulle följaktligen befinna sig i strid med
sig sjelf. Att åter härleda samhället ur en naturrätt
af ifrågavarande slag strandar på det oförnekliga
faktum att rätten inom samhället, såsom inskränktare
än naturrätten, aldrig kan fattas annorlunda än såsom
stridande emot denna, hvadan samhället i sjelfva
verket skulle, åtminstone delvis, upphäfva individens
ursprungliga rätt eller göra honom orätt. Från alla
håll möta följaktligen rättskollisioner. På grund
af dessa och andra svårigheter hafva också nyare
rättslärare förkastat naturrätten och grundat all
(juridisk) rätt i samhället, väl ej i dess faktiskt
gällande lagar, men i dess eget väsende, med hvilket
de förra väl kunna och böra, men ej nödvändigt måste
öfverensstämma. I förra fallet äro de rättvisa, i det
senare orättvisa. Först som medlem af samhället eger
menniskan då juridiska rättigheter. Men till hennes
väsende hör att vara samhällsmedlem, hvadan rätten
ej grundas i något för andra väsenden främmande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
