Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nantes, hufvudstad i franska depart. Loire-inférieure, fordom hufvudstad i Bretagne - Nantesiska ediktet (Fr. Édit de Nantes) kallas den i Nantes d. 13 April 1598 utfärdade lag, hvarigenom Henrik IV af Frankrike gaf sina forna trosförvandter, hugenotterna, en mängd religiösa och politiska friheter - Nanteuil, Robert - Nan-tsjang, hufvudstad i kinesiska prov. Kiangsi, vid Kia-kiang - Nantucket, ö utanför sydöstra kusten af nord-amerikanska staten Massachusetts - Naos, Grek. 1. Hufvudrummet i den antika tempelbyggnaden - Naos. 2. Det för församlingen afsedda hufvudrummet i den fornkristna basilikan, i motsats till koret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dels af Vendée-kriget, dels genom de af Carrier
föranstaltade afrättningarna i massa (»noyades de
N.», »mariages républicains»), och dess handel gick
alldeles under.
Nantesiska ediktet (Fr. Édit de Nantes) kallas
den i Nantes d. 13 April 1598 utfärdade lag,
hvarigenom Henrik IV af Frankrike gaf sina forna
trosförvandter, hugenotterna, en mängd religiösa och
politiska friheter. Det »eviga och oåterkalleliga»
ediktet består af 92 artiklar och börjar med
en förklaring att allt, som händt sedan 1585,
skulle vara glömdt. Den katolska religionen får
allestädes utöfvas, men protestanternas endast
i vissa privilegierade personers hus i de städer
och områden, der den funnits 1596 och de 8 första
månaderna 1597; protestanter på landsbygden få
deltaga i gudstjensten i närmaste stad. Protestantisk
religionsutöfning förbjudes alldeles i Paris och på
fem lieues från staden. Dock få protestanterna vistas
öfverallt i riket. Det förbjudes att med våld och mot
föräldrarnas vilja uppfostra protestantiska barn till
katoliker. Protestanterna skulle hålla de katolska
högtidsdagarna i helgd, iakttaga den katolska kyrkans
lagar i fråga om giftermål, förbjudna led etc. och
betala tionde. De kunde bekläda hvilka ämbeten och
värdigheter som hälst. Särskilda afdelningar skulle
inrättas i vissa parlament för protestanternas
tvister, hvarjämte deras rättsliga förhållanden
noga beskrifvas. Slutligen framhålles med skärpa
deras säkerhet till person. De i ediktet afhandlade
frågorna äro närmare utvecklade i några samtidigt
eller straxt derefter utfärdade handlingar, hvilka
vanligen också inneslutas under benämningen Nantesiska
ediktet. I dem äro flere af de vigtigaste förmåner,
som gåfvos protestanterna, omnämnda. De äro 1) 56
hemliga artiklar af d. 12 Maj 1598, några af stor
betydelse och till en del medgifvande större frihet
från katolska kyrkans stadgar än ediktet sjelf;
2) ett kungligt bref (brevet) af d. 30 April 1598,
som anslog 45,000 écus årligen till protestantiska
presters aflönande; 3) 23 hemliga artiklar af d. 13
April 1598, hvilka gåfvo hugenotterna rättighet
att under åtta år behålla alla de fasta platser,
som de innehade i slutet af Aug. 1577. Till
garnisonernas sold skulle konungen årligen gifva
180,000 écus. Dessa s. k. säkerhetsplatser (till
antalet nära 200) voro mestadels små, med obetydliga
besättningar. De förnämsta voro de »fria, kungliga
städerna» la Rochelle, Montauban, Sainte-Foy,
Uzès och Nîmes, i hvilka protestanterna dock ej
fingo hålla garnisoner. Ediktet, som aldrig blef
fullt genomfördt och ej förr än 1609 var godkändt
af alla parlament (utan deras samtycke betydde
det ingenting), försämrades genom många följande
stadgar och upphäfdes af Ludvig XIV d. 17 Okt. 1685.
J. Fr. N.
Nanteuil [nangtö’j], Robert, fransk kopparstickare,
f. i Reims 1626, d. i Paris 1678. Sedan han
öfvergifvit sina akademiska studier och fått någon
undervisning i kopparstickarekonsten af sin svåger,
N. Regnesson, flyttade han till Paris, der han snart
väckte uppmärksamhet genom väl tecknade porträtt,
hvilka han fick i uppdrag att gravera i koppar. Hans relationer
utsträcktes allt mer, så att han slutligen fick
porträttera konung Ludvig sjelf, hvars porträtt han
sedan utförde många gånger. Af konungen erhöll han
pension samt plats såsom k. kabinettstecknare och
kopparstickare. Men Ludvig nöjde sig ej dermed:
han ville äfven gifva lyftning åt sjelfva konstarten,
och genom ett berömdt edikt af 1660 förklarades denna
vara en »fri» konst, ej underkastad andra lagar än
snillets. Då Colbert 1667 inrättade det kungliga
gobelins-etablissementet, hvilket blef en verklig
kopparstickare-akademi, var N. en af de förste, som
kallades dit, och han vardt der ledare. M:s gravyrer
(de uppgå till ett antal af närmare 300) bestå till
allra största delen af porträtt, i hvilka han tog
med endast hufvudet, ytterst sällan händerna. Hans
mästerskap bestod först i det säkra sätt, hvarpå
han uppfattade likhet och karakter, som han vanligen
återgaf efter naturen, mindre ofta efter målningar af
andra konstnärer, och sedan i hans säkra beherskande
af konstartens procedur, hvilket tillät honom att
med de enklaste medel, utan allt effektsökeri och all
sträfvan efter att lysa med virtuositet, åstadkomma
en konstnärlig verkan af bästa slag. Dertill hör
ock, att han icke uteslutande använde ett manér,
utan lät framställningssättet bero på det syfte han
hade för ögonen. Så är hans porträtt af drottning
Kristina (efter Bourdon) h. o. h. punkteradt, af
parlamentspresidenten Edouard Molé åter graveradt i
streckmanér. Vanligen blandar han bägge manéren. Af
hans arbeten må några mästerverk nämnas: Anna
af Österrike (efter Mignard), Lamothe Le Vayer,
den store Turenne (efter Philippe de Champaigne),
presidenten Pompone de Bellièvre och van Steenberghen
(»Advokaten från Holland»). C. R. N.
Nan-tsjang, hufvudstad i kinesiska prov. Kiangsi,
vid Kia-kiang. Befolkningens antal uppgifves olika,
från 90,000 till 160,000 pers. Porslinsindustri.
Nantucket [näntö’cket], ö utanför sydöstra kusten af
nord-amerikanska staten Massachusetts, omkr. 130
qvkm., med 3,727 innev. (1881). Besökes af
sommargäster. Från slutet af 1600-talet till midten
af 1800-talet var M. hvalfångarestation, en tid den
största på jorden.
Naos, Grek. 1. Hufvudrummet i den antika
tempelbyggnaden, i hvilket gudens bild hade sin plats,
på latin kalladt cella. Den öppna förhallen mellan de
framdragna sidomurarna (anterna) hette pronaos. Bakom
cellara och öppnande sig åt den motsatta gafvelfasaden
låg posticum. Stundom var mellan detta och naos’ bakre
vägg inskjutet ytterligare ett rum, opisthodomos
(af grek. opisthe, bakom). – 2. Det för församlingen
afsedda hufvudrummet i den fornkristna basilikan, i
motsats till koret, som upptogs af det tjenstgörande
presterskåpet. – Naos var i det antika templet
stundom, i basilikan (för så vidt bibehållna exempel
gifva vid handen) alltid genom inställda kolonnräckor
deladt i ett bredare midtparti mellan två, i basilikan
stundom fyra, smalare sidogångar (midtskepp och
sidoskepp). Upk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
