Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi är kunskapen om myter. Ofta nyttjas dock ordet tillika i mera konkret bemärkelse om myterna sjelfva i deras sammanhang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(larvae och lemures) ingrepo i det menskliga lifvet
och alltefter sitt skaplynne voro föremål dels för
böner och offer, dels för afvärjande besvärjelser.
Tidigt nog uppstod behofvet att genom en från
någon bestämd princip utgående tydning af myterna
undanrödja det skenbart motsägande och orimliga i
deras innehåll. Skilda riktningar göra sig dervid
gällande redan under den klassiska forntiden. Några
vilja i myterna ej se annat än verklig historia
i fantastisk omklädnad. Gudarna äro enligt denna
åsigt endast menniskor, hvilka genom ovanlig kraft
och insigt intagit en framstående ställning bland
sina samtida och efter döden blifvit förgudade,
hvarvid äfven deras bragder och öden på underbart
sätt utsmyckats. Till denna riktning höra åtskilliga
historieskrifvare (Eforos, Diodoros) och filosofen
Euhemeros, efter hvilken metoden fått namn af
»euhemerism». Öfriga filosofer, så vida de icke helt
och hållet förkastade myterna, försökte olika slag
af allegorisk tolkning, hvarigenom myterna gjordes
till poetiska uttryck för filosofiska och sedelärande
teorier. I synnerhet de nyplatonske filosoferna gingo
dervid till väga med mycken godtycklighet. Detsamma
gäller om några af de äldste kristne teologerna,
hvilka i myten ville finna ett stöd för sin kyrkas
dogmer. Dessa två motsatta hufvudriktningar återkomma
äfven i senare tiders mytologiska forskning. Under
17:de och 18:de årh. var den historiska eller
pragmatiska mytförklaringen i allmänhet rådande
vid sidan af ett teologiskt betraktelsesätt, enligt
hvilket myterna voro en vanställd form af den
uppenbarade religionen. Den i början af 1800-talet
rådande filosofiska riktning, hvilken kallat sig
»historiens filosofi» (Schlegel, Görres, Schelling),
uppställde hypotesen om ett forntida österländskt
folk, som varit i besittning af den rena religionen,
och hvars prester öfverflyttat den äfven till andra
folk, men i en afsigtlig, efter dessas fattningsgåfva
lämpad, mytisk förklädnad, under det att i mysterierna
en renare, esoterisk lära meddelades de invigde. Andra
hafva i myterna velat se en allegorisk framställning
af vissa realvetenskaper (kemi och astronomi). Den
framstående tyske filologen och humanisten C. Heyne
häfdade omsider mytologiens plats såsom en gren
af den klassiska filologien och myternas rätt
att gälla såsom uttryck för en viss tids religiösa
åskådningssätt. Från hufvudsakligen samma synpunkt har
det mytologiska studiet sedan med framgång bedrifvits
af Voss, G. Hermann, K. O. Müller (»Prolegomena zu
einer wissenschaftlichen mythologie», 1825), Buttmann
(»Mythologus», 1828), Lobeck (»Aglaophamus», 1829)
m. fl. filologer. Systematiska framställningar af
den klassiska mytologien äro i senare tider utgifna
af Lauer (»System der griechischen mythologie»,
1853), Maury (»Histoire des religions de la Grèce»,
1857–59), Welcker (»Griechische götterlehre »,
1857–62), Preller (» Griechische mythologie»,
3:dje uppl. 1872–75; »Römische mythologie», 3:dje
uppl. 1881–83) m. fl. Ett populariserande syfte tjena
följande till svenska språket öfverflyttade arbeten, Nösselt:
»Grekernas och romarnes mythologi» (1862),
Seemann: »Grekernas och romarnes mytologi» (1881),
och Petiscus: »Olympen» (senaste uppl. 1883). Den
högre skolundervisningens behof tillgodoser Brodén:
»Grunddragen af grekernas och romarnes mythologi»
(4:de uppl. 1878). Bland mytologiska lexika är i
främsta rummet att märka Roscher: »Ausfürliches
lexicon der griechischen und römischcn mythologie»
(under utgifning sedan 1884). På svenska språket
ega vi Arvedson, »Mythologiskt, historiskt och
geographiskt lexicon» (1832–34; en omarbetning af
Wennerdahls »Lexicon mythico-historicum», 1748). I
samband med konstarkeologien äro de grekiska myterna
behandlade af Böttiger (»Ideen zur kunstmythologie»,
1826–36), K. O. Müller (»Handbuch der archaeologie»,
4:de uppl. 1878), Braun (»Griechische götterlehre»,
1850–54), Overbeck (»Kunstmythologie», 1871). –
I den jämförande språkforskningens spår och med
tillgodogörande af dess vetenskapliga metod har under
de senaste årtiondena uppstått en ny vetenskap, som
kallar sig jämförande mytologi, hvars uppgift är att
genom sorgfällig sammanställning och granskning af
beslägtade folks myter leda sig till insigt om deras
ursprung, betydelse och utveckling. Hufvudsakligen är
det jämförelsen mellan grekiska och indiska gudasagor,
hvilken bragt i dagen åtskilliga öfverensstämmelser
af stort intresse, utan att dock de slutsatser
man deraf velat draga kunna anses vara fullt
betryggade. Banbrytare på detta forskningsfält äro
A. Kuhn genom sin förträffliga afhandling »Herabkunft
des feuers und des göttertranks» (1859) och Max
Müller, hvars epokgörande och i hög grad anslående
arbeten »Essay on comparative mythology» (1856)
och »Introduction to the science of religion» (1873;
»Inledning till den jämförande religionsvetenskapen»,
1874) inom vida kretsar spridt intresset för dessa
studier. Bland öfriga författare på samma område må
nämnas: Bréal (»Hercule et Cacus, étude de mythologie
comparée», 1862; »Le mythe d’Oedipe», 1863; »Mélanges
de mythologie et de linguistique», 1877); Mannhardt
(»Antike wald- und feldkulte», 1877; »Mythologische
forschungen». 1884); Mehlis (»Die grundidée des Hermes
vom standpunkte der vergleichenden mythologie»,
1875); Roscher (»Studien zur vergleichenden
mythologie. I. Apollon und Mars», 1873, II »Juno
und Hera», 1875; »Hermes der windgott». 1878;
»Die gorgonen und verwandtes», 1879; »Nektar und
ambrosia», 1883); E. Meyer (»Indogermanische
mythen. I. Gandharvenkentauren», 1883). Ett
försök till sammanfattande framställning af hela den
indo-europeiska folkstammens mytdiktning är gjordt af
engelsmannen Cox (»The mythology of the aryan nations»,
1873). A. M. A.
Den nordiska (rättare skandiska) mytologien skulle
äfven kunna benämnas germansk mytologi, enär den gamla
gudatron hos skandinaver och tyskar varit väsentligen
densamma. Den forntyska literaturen kan emellertid
uppvisa endast några få och obetydliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
