Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysterier (Grek. och Lat. mysteria, af stammen i myo, jag tillsluter). 1. Hos forntidens greker vissa slag af hemlighetsfull gudstjenst - Mysterier. 2. Se Mysterium - Mysterier. 3. Andliga skådespel under medeltiden. Se nästa art. - Mysterier kallades i allmänhet de andliga skådespelen under medeltiden, särskildt de med ämnen ur den heliga historien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka deraf trodde sig hemta kraft att bära
lifvets vedermödor och i vissa fall äfven vinna en
tröstefull visshet om en lycksalig tillvaro efter
döden. I somliga mysterier kunde hvarje friboren
och oförvitlig person blifva intagen; andra
deremot tillhörde slutna kretsar eller klasser, och
några firades endast af qvinnor. I alla händelser
fordrades en särskild invigning (myesis, telete),
hvilken meddelades i flere efter hvarandra följande
grader. De, hvilka uppnått den högsta graden,
kallades »epopter» (epoptai) l. »skådare», emedan
de fingo ohöljdt skåda det heliga. Den samfällda
benämningen för alla de invigde var »myster»
(mystai). De heliga religionsbruken, hvilka i de
flesta fall företogos nattetid vid fackelsken,
rörde sig i allmänhet kring den ifrågavarande
gudens lif och öden och antogo stundom formen af
ett »mystiskt drama». I de homeriska sångernas
skildringar af den grekiska hjelteålderns lif hafva
mysterierna ingen plats. Om derför åtskilliga
forntida författare hafva rätt i sitt påstående,
att mysteriernas inrättning är att hänföra till en
uråldrig (pelasgisk) forntid, så måste mysterierna
för en längre tid hafva råkat i glömska och å nyo
vaknat till lif efter hjelteålderns slut, då mångas
sinnen ej längre kände sig tillfredsställda af den
populära religionen och hennes för alla tillgängliga
gudstjenstbruk. Omkr. år 600 f. Kr. uppträdde en under
namn af orfiker känd mystisk-teologisk sekt, hvilken
inrättade de s. k. orfiska mysterierna och måhända
äfven bidrog att upplifva mysterieväsendet i dess
helhet. Mest berömda bland alla grekiska mysterier
voro de eleusinska mysterierna (se d. o.). Högt
ansedda voro äfven de kabiriska mysterierna på
Samothrake (se Kabirer). På Kreta firades mysterier
till »den kretensiske Zevs’» ära. Till de från Asien
införda formerna af Dionysos’ och Kybeles dyrkan
anslöto sig särskilda slag af mysterier, hvilka hade
ett i högsta grad vildt och fanatiskt skaplynne. De
vunno dock en vidsträckt spridning och infördes
äfven i Rom, men befunnos så stridande mot tukt och
sedlighet, att deltagandet i dem måste af senaten
förbjudas. Äfven de från Österlandet komna Isis- och
Mithraskulterna antogo form af mysterier. Åtskilliga
af dessa mysterier qvarstodo ännu under den antika
hedendomens sista tider och utgjorde ett af de
bållverk, medelst hvilka denna sökte skydda sig mot
den påträngande kristendomen. – 2. Se Mysterium. –
3. Andliga skådespel under medeltiden. Se nästa art.
A. M. A.
Mysterier kallas i allmänhet de andliga skådespelen
under medeltiden, särskildt de med ämnen ur den
heliga historien. Namnet härledes af somliga
från Lat. ministerium i medeltidsbetydelsen af
gudstjenst eller kyrklig handling, af andra från
Grek. och Lat. mysteria (se föreg. art.), hemlig
lära eller kult, i sammanhang dermed att de äldsta
hithörande spelen just behandlade Kristi födelses och
uppståndelses heliga hemlighet. Rörande dessa kristna
medeltidsdramers ursprung hafva förnämligast tvänne
teorier framställts. Jacob
Grimm sökte härleda dem från de gamla germanska
folklekarna; och en liknande åsigt har inom den
skandinaviska literaturen utvecklats af L. Dietrichson
(i »Det svenske drame og det svenske teater for og
nu»). Men flertalet nutida forskare på detta område
– bl. a. äfven de svenske literaturhistorikerna
G. Ljunggren i »Svenska dramat» samt H. Schück
i hans Shakspeare-monografi och likaledes i hans
svenska literaturhistoria – ansluta sig till ett
annat, ursprungligen af Hoffmann von Fallersleben
framstäldt historiskt förklaringssätt. Enligt detta,
som representerar den nutida forskningens ståndpunkt i
frågan, har man att söka lika väl det kristna dramats
som det antika skådespelets ursprung i den religiösa
kulten, här i den kristna kyrkans liturgi eller,
närmare bestämdt, i de s. k. antifonierna, hvilka
ursprungligen voro vexelsånger, som versvis afsjöngos
af omvexlande körer. När man öfvergick från att så
sjunga psalmer till att på liknande sätt föredraga
äfven bibelverser, låg redan deri en första början
till drama. Dialogen var nämligen dermed gifven;
sedan behöfdes blott, att vexelsången sattes i samband
med någon enkel handling och några naiva sceniska
hjelpmedel. Anledning dertill erbjöd sig osökt vid de
årliga kyrkofesterna, i det man då sökte äfven i bild
åskådliggöra högtidsevangeliets innehåll. Vid julen
uppställdes i kyrkan en krubba, och vid den firade
de helige tre konungarna med sång och offer Kristi
födelse. Vid påsken nedlades på långfredagen ett
krucifix i kyrkans sepulcrum, och på påskmorgonen
upptogs det åter derur; likaså åskådliggjordes
på himmelsfärdsdagen Kristi upphöjelse och såsom
motsats dertill satans nedstörtande. Småningom
utsträcktes bruket af dylika halft dramatiska
ceremonier till nästan alla den dåtida kyrkans många
högtider. Till en början var framställningssättet
härvid blott symboliskt antydande; de fungerande
presterna kommo och gingo, svängde rökelsekaren
och afsjöngo de bibelverser, med hvilka evangeliet
skildrade den firade tilldragelsen. Men sedan blef
framställningen mera direkt och dramatisk, i det
att de uppträdande hvar för sig spelade särskilda
roller i den heliga handlingen. Samtidigt infördes
jämväl större frihet i bearbetningen af den till
grund liggande latinska bibeltexten. Från att man
härvid ursprungligen vidtagit endast de förändringar,
som voro oundgängliga för dialogformens genomförande,
öfvergick man småningom till att ej blott versifiera
»Versio vulgatas» text, utan äfven tillägga fritt
diktade verser, utan motsvarighet i bibeln. Då
dermed den poetiska fantasien en gång fått tillträde,
sprängde den snart den kyrkliga ritualens bojor, och
dermed voro förutsättningarna gifna för en egentlig
dramatisk konsts utveckling hos de kristna folken.
Till en början voro emellertid dessa framställningar
liturgiska ceremonier, som utgjorde integrerande
delar af sjelfva den kyrkliga gudstjensten. Att
med bestämdhet angifva tidpunkten, när derur ett
verkligt andligt drama utvecklades, låter sig ej göra
på vetenskapens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
