Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Murray ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stundom med ett svärd i den andra, murgrönskrans
och. koturner) tragedien, Terpsichore (med en
mindre lyra) dansen, Erato (med en större lyra)
kärleksdikten, Polymnia (utan särskildt attribut,
men med djupsinnigt och andaktsfullt uttryck stödjande
sig mot en pelare) hymnen eller den med gudstjensten
förbundna heliga sången, Urania (med en himmelsglob)
astronomien, Kalliope (med skriftaflor och griffel)
hjeltedikten. Sånggudinnornas måhända från det
sångrika Tracien införda dyrkan hade inom Grekland
sin hufvudort dels i det vid foten af Olympos belägna
landskapet Pieria, dels i Beotien vid berget Helikon
samt de närbelägna Parnassos och Leibethrion. Denna
dyrkan stod i nära samband med heliga källor (Aganippe
och Hippokrene vid Helikon, Kastalia vid Parnassos
nära Delfoi), som upprunno på dessa berg, och ej utan
skäl har man antagit, att sånggudinnorna ursprungligen
äro att betrakta såsom inspirerande källnymfer. Med
Apollon såsom sångens och skaldekonstens gud stodo
sånggudinnorna i nära förbindelse, och han brukar i
egenskap af musagetes (musernas anförare) afbildas i
fotsid drägt skridande framåt med lyran på armen (se
afbildningen i art. Apollo, sp. 900). – Den romerska
benämningen för sånggudinnorna var camenæ (urspr.
casmenæ, af casmen l. carmen sång). De sammansmälte
fullständigt med de grekiska och antogo äfven deras
namn. Jfr Camenæ. A. M. A.
Musette [mysä’t]. 1. Fransk benämning på säckpipa (se
d. o.). – 2. En ursprungligen för säckpipa skrifven
och derför med ständig stockbas försedd dans i 3/4,
2/4 eller 6/8 takt, mycket omtyckt under Ludvig
XIV:s och Ludvig XV:s tid och äfven förekommande
i den högre konstmusiken, såsom Bachs engelska
sviter, Händels konserter samt operorna »Callirhoé»
af Destouches och »Nina» af Dalayrac. A. L.
Museum, Lat., Grek. museion, kallades
af forntidens romare och greker hvarje åt
muserna (»sånggudinnorna») helgad plats. Sådana
sånggudinnornas helgedomar funnos flerestädes i
Grekland, såsom vid Helikon, Parnassos, Olympia,
Troizen. Korint och Athen, hvarest en söder om
staden belägen höjd (Filopappos) ännu i dag stundom
kallas Museion. Till sånggudinnornas tempel och
helgade områden förlades helt naturligt täflingar
i skaldekonst, sång och andra vittra idrotter,
hvarigenom benämningen museum kom att öfver hufvud
användas om hvarje plats för idkande af öfningar
i konst och vetenskap eller musik i den vidsträckta
betydelse, som grekerna gåfvo åt detta ord. Ett sådant
museum för filosofiska studier inrättades i Athen
genom testamentarisk disposition af Theofrastos,
Aristoteles’ lärjunge, och var sedan länge ett
stamhåll för den peripatetiska skolan. Det synes
i viss mån hafva tjenat såsom förebild för det
vida större och berömdare museet i Alexandria
(se. nedan). – I modern mening betyder museum en
systematiskt ordnad, för stadigvarande offentligt
utställande afsedd samling af konstverk (statyer,
taflor, gravyrer, teckningar, modeller o. s. v.),
naturhistoriska föremål (zoologiska, mineralogiska,
paleontologiska, anatomiska, botaniska), fornsaker, etnografiska
minnesmärken, krigsredskap samt till konstindustrien
eller annat yrke hörande föremål. Äfven den
särskildt inredda byggnad, i hvilken en sådan
samling förvaras, kallas museum. De första museer
i denna nyare bemärkelse uppstodo uti Italien under
renaissance-tiden och utgjorde samlingar af plastiska
konstverk. De förnämsta konstmuseer finnas i Rom,
Neapel, Florens, Madrid, Paris, London, Dresden, Wien,
München, Berlin och Petersburg. Bland arkeologiska
och etnografiska museer framstå de i Köpenhamn och
Stockholm (Statens Historiska museum och Nordiska
museet). De utmärktaste konstslöjdmuseer äro de
i Wien och Berlin samt South-Kensington-museet
i London. Från nyaste tiden härrör idén till
yrkesmuseer, i hvilka såväl råvaran och arbetsredskap
(verktyg och maskiner) som ock bearbetningens grader
och det färdiga alstret kunna tagas i betraktande. Af
denna art är Bethnal Green museum i London.
Det alexandrinska museet, hvars forntida glans i
mångens föreställning antagit oerhörda dimensioner,
var en skapelse af Ptolemaios II Filadelfos
(283–246 f. Kr.), som lät uppföra en eller möjligen
flere byggnader, hvilka stodo i direkt förbindelse
med det kungliga palatset och upplätos åt en
skara lärde från olika områden. Desse lärde, som
grupperade sig efter resp. fack under särskildt
valda föreståndare, stodo under öfverinseende af
en af konungen – på romareväldets tid af kejsaren –
utnämnd »öfversteprest». Museet hade egna tillgångar,
som sannolikt härflöto från en omfattande jordegendom,
skänkt af kunglig ynnest. Dess lärde åtnjöto – det
vet man med säkerhet – ett årligt (kungligt) anslag,
som hvar och en personligen fick uppbära. Enligt
Strabon innehöll museet »en sal till att promenera
i, en annan till att sitta i och tillika en stor
byggnad, der de vid detsamma anställde lärde intogo
sina måltider». I museet idkades lärda studier, af
stor betydelse i synnerhet på filologiens område;
der undervisades äfven, och lärjungarnas antal
inom vissa discipliner, t. ex. de filosofiska,
var stundom ganska betydligt. Museet stod i nära
förbindelse med det alexandrinska biblioteket,
som, när det var som störst, torde omfattat bortåt
900,000 rullar. Denna samling var grundlagd af
Ptolemaios I Soter. Man får med Parthey antaga,
att der förvarats bl. a. originalskrifterna till
de berömdaste grekiske auktorerna. Sin kraftigaste
blomstring hade museet under ptoleméerna, i synnerhet
under de fem första. De lärdes antal skall då hafva
uppgått till omkr. 100. Om museets öden under
de följande ptoleméerna känner man icke mycket,
om man undantager, att Ptolemaios Evergetes II en
längre tid svårt hemsökte den lärda anstalten. På
romerska kejsaretiden missbrukades museet åtminstone
delvis till ett slags försörjningsinrättning för
kejserliga gunstlingar. Under Aurelianus förstördes
i grund (273) det qvarter (Bruchium), der museet
var beläget. Det sistnämnda delade naturligtvis
omgifningens öde. Af de få lärde utvandrade
somliga till Konstantinopel, andra slogo sig ned i
Serapeum, som också egde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
