Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muhammed l. Mohammed, religionsstiftaren, föddes i Mekka omkr. 570 e. Kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i det nordliga Hidjas egde en mängd blomstrande
kolonier, anlagda af flyktingar efter Jerusalems
förstöring. I synnerhet i Jatrib (det senare Medina)
voro judarna talrika; och om de också mera sällan
gjorde proselyter, utöfvade de dock genom sin större
bildning, sin literära tradition och sina heliga
skrifter ett stort inflytande på alla religiöst
anlagda sinnen. M:s fädernestad, Mekka, var deremot
en hufvudort för den fornarabiska religionen, som der
i Kába (se d. o.) hade sin heliga centralpunkt. Dit
företogos stora vallfärder flere gånger om året, och
i sjelfva verket lefde den midt i en ofruktbar trakt
belägna staden uteslutande på de dagligen kommande
och gående pilgrims- och handelskaravanerna. Under
det att M. ingenting viste om kristendomen annat än
några förvridna och sedan i koranen upptagna legender,
hade han deremot genom umgänge med judar från Jatrib
fått tillfälle att lära känna rätt mycket af deras
religiösa tro. Deremot är det alldeles säkert,
att om han också kunde läsa och skrifva, hvilket
ej är fullt bevisligt, kunde han dock ej läsa vare
sig judiska eller kristna skrifter på hebreiska,
arameiska eller grekiska. Och någon öfversättning af
sådana på arabiska fanns så mycket mindre, som det
icke torde hafva existerat någon enda arabisk bok
före koranen. Den betydande judiska insatsen i M:s
lära (jfr härom Geiger: »Was hat M. aus dem judenthum
aufgenommen?») härledde sig således uteslutande från
hans samtal med judar och de renare religiösa begrepp
han derigenom mottog. Men den egentliga drifkraften
till den nya vändningen i hans lif fanns dock hos
honom sjelf på det sätt, att han under sina ensliga
betraktelser kommit till den fulla öfvertygelsen att
han blifvit af Gud utkorad till hans sändebud och
profet. Och om man med samtidens störste kännare af
semitismen (Nöldeke, Rénan, Ewald m. fl.) anser,
att det äkta semitiska profetkallet icke var en
spådomskonst, utan låg deri att själen småningom
fylles af en stor religiös idé och slutligen gripes
deraf med sådan kraft, att hon oemotståndligt
drifves att framställa denna idé för menniskorna
såsom en dem genom henne såsom Guds redskap meddelad
frälsningssanning, så var äfven M. otvifvelaktigt en
sådan profetisk natur. Öfvertygelsen att Gud är blott
en, att afgudarna äro idel fåfänglighet och att deras
dyrkan framkallar Hans vrede och fruktansvärda straff,
denna genom undervisning och egna betraktelser vunna
öfvertygelse grep honom med profetisk kraft. Från
denna stund måste han egna sitt lif åt predikan för
menniskorna för att rädda dem från helvetets eld och
omvända dem till den ende sanne Guden. Han var således
ingen bedragare i vanlig mening; men å andra sidan
kan han icke häller på något sätt i andlig höghet
jämföras med Gamla testamentets stora profeter,
en Joel eller en Jesaias. Det var från början något
sjukligt i hans upprörda själstillstånd, och denna
sjuklighet, som yttrade sig i epileptiska anfall,
gaf honom den första anledningen att tro, att han vore
gripen af osynliga makter. Under dessa anfall störtade
han omkull »som en drucken man», blef röd, fradgade
och »uppgaf läten som en ung kamel». Ofta trodde
M., att han var besatt af onda andar, och drefs
deraf till förtviflan och tankar på sjelfmord. Men
genom egna betraktelser och andras intalanden –
en slägting, som öfvergått till judendomen, trodde
sig häri igenkänna profetians tecken – öfvertygade
han sig snart, att Guds ande fått makt med honom,
och att hans kroppsliga lidanden voro beviset
på hans utkorelse. Dertill kommo helt naturligt
drömmar och syner (hallucinationer), hvilka än
mer stärkte honom i hans tro. Men var han nu af
Gud kallad att förkunna och sprida en renare lära,
så måste allt underordnas detta höga mål och ingen
hänsyn tagas till arten af de använda medlen. Att
han tillät sig mångahanda »fromma svek» och ofta
lät sina »uppenbarelser» komma som direkt försvar
af dylika är obestridligt. Men lika orätt, som det
vore att anse de otaliga bedrägerier, som begåtts
och ännu (t. ex. hos katolikerna i fråga om »under»)
begås »ad majorem Dei gloriam», för verk af afsigtlig
ondska, då de ha sin grund i en verklig, men ensidig
och hänsynslös fromhet, lika orätt vore att döma
M. efter enskilda handlingar och utsagor, hvilka i
och för sig ej kunna försvaras som sedliga. Med rätta
må härom gälla Sprengers träffande ord: »vanligtvis
förenar sig den religiösa entusiasmen i sitt praktiska
framträdande med mer eller mindre svek, som eld med
rök, och menniskor med den innerligaste öfvertygelse
om sin saks helighet äro också mest fallna för att
för dennas skull begå s. k. fromma svek». Denna hos
M. småningom rotfasta öfvertygelse om en särskild
gudomlig kallelse fick sin första bestämda form,
då han en natt under andaktsöfningar på berget Hira
trodde sig genom ängeln Gabriel erhålla den uppmaning
från Gud, som innehålles i Sura 96, 1–5 (det äldsta
stycket i koranen). Detta anses hafva inträffat i
M:s 40:de år, och från den stunden, léjlat el-kadr,
»beslutets natt», räkna hans bekännare början af hans
profetiska sändning.
De förste, som trodde på den nya lärans tvänne
hufvudsatser: la ilah(a) ill-Allah, d. v. s. »ej
(finnes) en gud, utom Gud», och Muhammed rasul Allah,
d. v. s. »M. (är) Guds sändebud», voro hans hustru
Chadldsja, hans fyra döttrar, den unge kusinen
och fostersonen Ali, den redlige, allmänt aktade
Abu-bekr och den trogne slafven Seid, som sedan
blef en af de förnämsta auktoriteterna för den
rätta korantexten. Uppenbarelserna kommo nu allt
emellanåt, och de gudomliga orden uppskrefvos för
hvarje gång på palmblad, remsor af läder, pergament,
tyger o. dyl. af någon troende, som M. tillkallat
för detta ändamål. Hvarje särskild uppenbarelse
kallades aja, »under», men flere sammanhängande aja
kunde naturligtvis meddelas på samma gång. Sedermera
samlades dessa uppenbarelser och ordnades redan
under M:s lifstid i »kapitel» (sura, egentl. »rad»,
»ordning»), der hvarje aja bildar hvad vi kalla en
»vers». Formen var den för all högre arabisk stil
vanliga rimmade prosan, än bildrik och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
