Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moncrif ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Monfia. Se Mafia.
Monge [mångsj], Gaspard, fransk matematiker,
f. i Beaune 1746, blef, efter att hafva genomgått
militärskolan i Mézières, lärare vid denna redan
vid 19 års ålder, professor i matematik 1768
och jämväl i fysik 1772, hvilken befattning
han 1783 utbytte mot en plats såsom examinator
vid sjökrigsskolan i Paris. Efter revolutionens
utbrott blef han 1792 sjöminister, men lemnade
efter några månader denna post för att mottaga
öfverinseendet öfver gevärsfabriker, krutqvarnar och
projektilgjuterier. Han biträdde sedermera verksamt
vid grundandet af polytekniska skolan, der han
öfvertog professuren i matematik. Sedan han 1796–97
i en politisk mission vistats i Italien, följde han
1798 den franska hären till Egypten, der han blef
president för det nybildade egyptiska institutet
och ledde de arkeologiska utgräfningarna. Återkommen
till Frankrike 1799, blef han utnämnd till senator,
grefve och direktör för polytekniska skolan. Efter den
andra restaurationen förlorade han alla sina ämbeten
samt uteslöts t. o. m. (1816) från Institutet. Han
dog 1818. – Bland M:s matematiska arbeten bör i
främsta rummet nämnas hans Géométrie descriptive
(1800; 7:de uppl. 1847), hvarigenom han skapade en
alldeles ny gren af matematiken, den deskriptiva
geometrien. Uppgiften för denna teori bestämmes af
M. vara dels att angifva metoder för af bildandet på
ett plan af solida figurer, dels att ur afbildningen
återfinna grundegenskaperna hos den ifrågavarande
solida figuren. Genom utbildandet af den deskriptiva
geometrien har M. icke blott åt matematiken vunnit
vigtiga resultat, utan äfven skapat metoder, genom
hvilka geometrien gjorts oberoende af analysen
och sålunda kommit att intaga en sjelfständigare
plats inom vetenskapen än den, som varit möjlig
att ernå med Descartes’ analytiska betraktelsesätt
såsom utgångspunkt. – Ett annat vigtigt arbete
af M. är Application de l’analyse à la géométrie
(1:sta uppl. 1795, med titel: »Feuilles d’analyse
appliquée à la géométrie»; 5:te uppl. utg. af
Liouville 1850), hvilket särskildt i afseende
på teorien för buktiga ytor innehåller värdefulla
resultat. Han bearbetade äfven teorien för differens-
och differential-eqvationers integration. En af
honom uppfunnen metod för integration af partiella
differential-eqvationer af 2:dra ordningen har
vunnit insteg äfven i de elementära läroböckerna i
detta ämne. – För öfrigt utgaf M. ett stort antal
afhandlingar och arbeten icke blott i matematik,
utan äfven i närbeslägtade vetenskaper, t. ex. fysik,
mekanik och metallurgi. G. E.
Monghyr l. Mungir (Mungair). 1. Distrikt
i kejsaredömet Indien, presidentskapet
Bengalen, »division» Bhagalpur, på ömse sidor om
Ganges. Areal 10,158 qvkm. Omkr. 2 mill. innev. –
2. Hufvudstad i nämnda distrikt, på Ganges’ södra
strand. 55,372 innev. (1881).
Mongolerna utgöra en gren af de ural-altaiska
folkslagen (se Mongoliska rasen). De delas i tre
stora grupper: 1) de östra, egentliga mongolerna,
omkr. 2 1/2–3 mill., under kinesiskt välde; 2) de
vestra l. kalmuckerna (se d. o.); 3) de sibiriske
l. burjäterna l.
bureterna (se d. o.), hvilka till större delen lyda
under Ryssland. Som en fjerde grupp kunde man räkna
de föga talrika, i Afganistan emellan Kabul och Herat
nomadiserande aimak (»stammarna»), och hazara (»de
tusende»). De egentliga mongolerna fördelas i tre
grupper: kalka-mongoler, de förnämste och talrikaste,
n. om öcknen Gobi, sara-mongolerna, s. om öcknen
och vidare åt nordvest långs kinesiska muren upp
till Mandsjuriet, samt sjiraigol-mongolerna i Tangut
(Kines. Sifan), landet ö. om sjön Kukunor och kring
Hoanghos öfversta lopp. I fysiskt afseende ega nog
mongolerna i allmänhet den mongoliska typen, men
egendomligt nog skilja sig stammarna enligt Reclus
deri att de äro bruna, icke gula, och ej hafva sneda
ögon. Till karakteren skildras de som ärliga och
godmodiga, gästfria och måttliga, dock med undantag
af de familjer, som stå i beröring med kineser eller
ryssar; ty hos dem herskar vanligen ett omåttligt bruk
af opium eller bränvin. Å andra sidan äro de lata,
skrytsamma och i hög grad orenliga (liksom kineserna
bada de aldrig). Deras näringsfång är boskapsskötsel
(omfattande förnämligast fettsvansade får) och,
i ringa grad, jagt. Bostaden är öfverallt det
asiatiska filttältet (Mong. gyr; se härom Kirgiser,
sp. 747). Födan utgöres af tegelte, hirsmjöl, mjölk,
smör, areka (»färsk-ost») och kumys (se d. o.), mera
sällan af kött (aldrig fläsk). Klädedrägten består
under sommaren af långa blå rockar af kinesiskt
bomullstyg, under vintern af fårskinnspelsar, tjocka
mössor och grofva läderstöflar, hvartill vid regnväder
komma vida kappor, röda för adeln och svarta för
menige man. Qvinnornas klädsel skiljer sig blott
genom några brokiga prydnader från mannens. Slafvar
förekomma, men i inskränkt antal. Månggifte är
tillåtet, men förekommer blott hos de förmögnare och
på det sättet att en enda alltid är den egentliga,
lagliga hustrun, i förhållande till hvilken de öfriga
äro konkubiner och tjenarinnor. För öfrigt har qvinnan
en mera fri och aktad ställning än hos flere andra,
mer bildade folk. Samhällsordningen var ursprungligen
patriarkalisk. Beslägtade familjer bildade en
chosjun under en aga (»far») som föreståndare,
flere chosjun en aimak, med en saisang i spetsen,
och flere aimak en ulús (»hord») under en nojon
(»furste») som öfverhufvud. Samtliga uluser utgjorde
folket under sin kan (»herskare»). Af denna indelning,
som bröts genom det kinesiska herraväldet, återstå nu
blott de nedersta grupperna. Samtliga mongoler äro nu
administrativt fördelade i 33 sinsemellan oberoende
aimak (»stammar»), styrda af hvar sin ärftlige kan,
och delade i chosjun (»fanor»). Hvar kan inom de
under Kina lydande stammarna måste erhålla investitur
af kinesiska regeringen och erlägga skänker till
kejsaren, men är fullkomligt sjelfständig herskare
i alla angelägenheter, som röra stammen allena,
under det att alla yttre angelägenheter skötas af
kinesiska amban (»guvernörer»). Hvarje mongol är
värnpliktig till sitt 60:de år och skyldig att med egen
häst och utrustning inställa sig till krigstjenst,
när och hvar guvernören befaller, men han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
