Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monaldeschi, Giovanni (Gian) Rinaldo (skref sig sjelf Monaldescho) - Monandria ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1657. Denna händelse väckte det största uppseende både
i Frankrike och det öfriga Europa. Ludvig XIV blef
förbittrad öfver hvad Kristina gjort, och Mazarin
sökte förmå henne att rädda sig undan den allmänna
meningens förkastelsedom genom att skjuta skulden på
dem, som utfört hennes dödsdom. Denna smygväg afvisade
hon med stolthet, ja med raseri. »Om jag ej gjort hvad
jag gjort», heter det i hennes svar på Mazarins råd,
»skulle jag icke lägga mig i qväll, utan att göra
det; och jag har intet skäl att ångra det, men mer än
hundra tusen att vara förtjust deröfver.» Hon ansåg
sig såsom suverän drottning ega rätt att straffa sina
brottsliga tjenare. Denna Kristinas uppfattning har
väl bestridts, synnerligen af franska författare, men
är dock utan tvifvel riktig och har äfven försvarats
af en mängd rättslärde, bl. a. Leibniz. Både från
Kristinas tid och från vårt århundrade kunna ock
anföras exempel på att t. o. m. afsatta furstar fått
i främmande land opåtaldt afrätta sina tjenare. Men
äfven om Kristina var juridiskt berättigad att handla
så, som hon gjorde, föreföll det dock både hennes
samtid och efterverlden i hög grad upprörande, att en
ung qvinna visade så litet medlidande. Aflifvandet
af M. anfördes emot henne både vid hennes besök i
Sverige och då hon sökte Polens krona. – Kristina
måste tydligen haft vigtiga anledningar till sitt
förfarande; och M. sjelf förnekade ej, att han var
värd döden, utan anropade endast hennes nåd. Man
känner ej hvilket brott han begått. Man vet blott,
att han på något sätt förrådt drottningen, och att
hennes ära derigenom stod på spel. Det dunkel, som
hvilar öfver tilldragelsen, är ännu ej skingradt.
J. Fr. N.
Monandria l. Monandria L. (af Grek. monos,
ensam, och andreios, manlig), bot., första klassen
i Linnés sexualsystem, omfattar de i det hela föga
talrika växter (monandrister), som hafva
2-könade blommor, men blott 1, fri ståndare i hvarje
blomma. Detta ringa ståndareantal uppkommer i flere
fall genom »felslagning» af öfriga ståndare, som
icke komma till normal utveckling. Till denna klass
föras inom den svenska floran vanligen endast slägtena
Salicornia, Hippuris och Blitum. O. T. S.
Monarda L., bot., farmak., ett slägte af angenämt
aromatiska örter eller halfbuskar, hörande
till nat. fam. Labiatae Juss., kl. Didynamia
L. Arterna af detta slägte förekomma nästan
uteslutande i Nord-Amerika, i synnerhet i de
mellersta Förenta staterna. Det är företrädesvis
bladen, hvilka till följd af sin rikedom på
flyktig, ibland kamferluktande, olja användas
till aromatiska, svettdrifvande teer, som anlitas
mot i synnerhet frossor samt kolik, qväljningar,
kräkningar o. s. v. M. punctata L. är officinel
i Förenta staterna. M. coccinea L. lemnar det
s. k. pennsylvaniska eller oswego-téet. De flesta af
slägtets arter kunna odlas i södra Europas trädgårdar
såsom prydnadsväxter. O. T. S.
Monark (Grek. monarches), envåldsherskare; regent
i en monarkisk stat. Se nästa art.
Monarki (Grek. monarchia, af monos, ensam,
och arche, välde), envälde i vidsträckt mening
(se Envälde): den statsform, under hvilken en enda
person, monarken, är högste utöfvaren af statsmakten
samt innehar denna makt sjelfständigt och varaktigt
grundad i lag, ej endast, såsom i republiken
(på grund af delegation af folket), på vissa
år. Monarkens ställning skiljer sig från presidentens
i republiken deruti att den förre är oansvarig och
har majestätsrätt, men den senares höghet är en blott
från folket för tillfället delegerad höghet, till
följd hvaraf presidenten ock är underkastad ansvar
inför folket för det sätt, hvarpå han utöfvar sin
makt. Under monarkien äro de mest olika statsformer
hänförda, från den orientaliska despotien till den
engelska parlamentarismen. Sådan monarkien utvecklat
sig i Europa, var den ursprungligen valmonarki, dock
så, att makten innehades under den valde monarkens
lifstid och valet höll sig inom en viss slägt
(hvarigenom den skiljer sig från presidentval på
vissa år i en republik). Denna valmonarki förändrade
sig efter hand till en ärftlig monarki, för att
staten skulle skyddas mot de lätt uppkommande
valstriderna. Enligt den ärftliga monarkien skola
medlemmarna af en viss fursteslägt efter en viss
arfsordning efterträda hvarandra i styrelsen. Denna
monarkiens ärftlighet tillhör feodalsystemet,
med ärftligt länsväsende, och ingick efter hand
äfven i de lands författning, hvilka aldrig hyllat
feodalsystemet, t. ex. Sverige (se Grundlag). Till
en början var arfrikets monarki i sin makt inskränkt
af medeltidens ständer, men koncentrerade efter hand
statsmakten i monarkens händer. Detta ledde sedermera
i de flesta land till den absoluta, autokratiskt
oinskränkta monarkien, i hvilken den ansvarsfrie
monarken i sin hand förenar både den styrande och den
lagstiftande makten samt utöfvar sin makt alldeles
sjelfrådigt. Denna statsform har emellertid,
utom i Ryssland och Turkiet, lemnat plats för den
konstitutionella l. representativa monarki, som äfven
kallas inskränkt monarki, der konungen i utöfningen
af sin makt är bunden af en särskild författning,
konstitution, hvilken han ej kan enrådigt ändra,
och i utöfningen af sin statsmakt har vid sin sida
en representation med lagstiftnings-, beskattnings-
och kontrollerande makt samt i styrelsen biträdes
af ett råd, hvars medlemmar äro ansvariga inför
folkrepresentationen för statsförfattningens hållande
i helgd. H. L. R.
Monarkianer. Se Antitrinitarier.
Monasterium, Lat. (af Grek. monastérion, egentl.
ställe, der man lefver i ensamhet, af monos, ensam),
kloster, klosterkyrka. Jfr Münster.
Monastir (Bitolia l. Toli M.), stad i Macedonien,
hufvudstad i ett turkiskt vilajet med samma namn,
ligger på en högslätt vid foten af Peristeri, vid en
liten bergsström, Drahor, som förenar sig med Tsjerna
l. Karasu, en af Vardars bifloder. Genom sitt läge
vid föreningen af vägarna från Saloniki, Durazzo,
Yskyb och Adrianopel är platsen af stor militärisk
vigt och M. en betydande handelsstad. Befolkningen,
omkr. 40,000, är mest af albanesisk härkomst. – M.,
som har sitt namn efter klostret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
