Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Modus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Figur 4). Af uteslutande negativa eller uteslutande
partikulära premisser kan ingen slutsats
dragas. Om en af premisserna är negativ, blir
slutsatsen negativ. Om en premiss är partikulär,
blir slutsatsen partikulär. Vid kategoriska
och hypotetiska slutledningar kan ingen negativ
slutsats dragas omedelbart ur premisser, som båda
äro positiva. – Inom hvar och en af (den kategoriska)
slutledningens fyra figurer finnas flere olika modi,
hvilka äro dels för hvar och en af dem egendomliga,
dels för två eller flere gemensamma. För möjligheten
af en slutledning af den ena eller andra figuren
fordras, att den tillhör någon dithörande modus (se
Figur och Slutledning). Inom de vanliga hypotetiska
och disjunktiva slutledningarna finnas egentligen
endast respektive tvänne modi. – 3. Språkv., namn på
vissa grammatiska kategorier inom de flesta språks
(specielt de indo-europeiskas) verbalböjning. Såsom
term användes ordet modus först af Quintilianus;
de grekiske grammatici hade flere benämningar för
modus, såsom enklisis (egentl. böjning), diathesis,
tillstånd, beskaffenhet. – Med kategori i grammatisk
mening förstår man en sammanfattning af ett visst
antal språkformer, som vanligen både i form och
framförallt i betydelse ega något, från en bestämd
synpunkt sedt, allmännare och gemensamt, på grund
af hvilket de för medvetandet och den grammatiska
betraktelsen kunna förenas till en serie. Sålunda
är t. ex. bland tempora perfektum den kategori,
inom hvilken de olika personerna i sing. och
plur. som uttryck för förgången tid låta förena
sig o. s. v. På samma sätt är modus indicativus
den kategori, inom hvilken alla de former låta
sammanföra sig, som visa en och samma betydelse,
den nämligen, som kan uppställas för indikativen. Må
vi jämföra några satser. Jag (du o. s. v.) springer
innebär, att den talande (jag) om sig (eller andra)
med visshet bestämmer, att han springer; jag (du
o. s. v.) må springa innebär, att den talande önskar,
att han sjelf (eller andra) må springa; spring
(du) betyder, att den talande befaller en annan att
springa. Häraf ses, att hvad som bestämmer modus är
en egenskap eller sinnesförfattning hos den talande,
på grund af hvilken han antingen utsäger en handling
om någon eller önskar, befaller o. s. v., att någon
må utföra en handling. De gamle definierade också
modus i allmänhet riktigt som en diathesis psychike,
d. v. s. ett själstillstånd (hos den talande). Modus
uttrycker alltså den talandes förhållande till det i
den uttalade satsen stående subjektet och den af detta
utförda handlingen eller det om subjektet utsagda
predikatet. – Frågan om modus’ uppkomst besvaras,
närmast med hänsyn till de syntetiska språken, olika
alltefter som man besvarar frågan om grammatiska
kategoriers uppkomst i allmänhet. Förr ansåg man
(G. Hermann, Becker o. a.), att de grammatiska
kategorierna äro fullgiltiga uttryck för det logiska
tänkandets kategorier. Nu hafva emellertid sådana
män som W. v. Humboldt, Steinthal, Paul, Madvig och
Whitney på grund af en
annan uppfattning af språkets väsende endast såsom
meddelelsemedel alldeles vederlagt den s. k. logiska
skolan. Språkkategorierna, ehuru tillkomna med
ledning af psykologiska motiv, kunna lika litet fullt
motsvara de psykologiska kategorierna, som dessa i
sin tur fullt uttrycka den rena tankens. Modi höra,
likasom andra språkbeteckningar, till dem, som endast
småningom uppkommit och skapats i vissa språk (under
det att andra för att framställa samma sak begagna
sig af andra medel, t. ex. hjelpverb). Ingen
själsverksamhet bestämde sålunda från början hvilka och
huru många modi, som skulle kunna eller komma att
bildas. Nu är det bekant, att den ena kategorien
kan uppkomma ur en annan genom ett till usuel
betydelse upphöjdt tillfälligt användningssätt,
d. v. s. hvad en eller flere individer blott för
tillfället liksom försöksvis användt för att uttrycka
en viss tankeskiftning kan småningom stadfästa
sig och blifva vanligt. Utan att sålunda i hvarje
specielt fall kunna påstå, att t. ex. konj. och
opt. utvecklats ur ind. eller tvärtom, kan man dock
genom exempel visa, att i vissa fall så skett. Latinet
t. ex. begagnar ju af modala hjelpverb oftast
indikativ i st. f. konjunktiv. Att konjunktiv
och optativ i äldre sanskrit och grekiska icke så
bestämdt äro att skilja från tempus futurum, framgår
deraf att de kunna stå för fut. ind., hvilket ju är
ganska naturligt om hvad man önskar eller vill. I de
semitiska språken är skilnaden mellan tempus och modus
endast svagt fixerad. Man skulle kunna antaga, att i
de indo-europeiska tempora och modi ej ursprungligen
låg någon bestämd skilnad, utan att vissa formserier
kunde syntaktiskt tjenstgöra än med modal, än
med temporal betydelse. Småningom blef den ena
betydelsen förherskande och segrade i en grupp, den
andra i en annan. – Genom jämförelse mellan de olika
indo-europeiska språken torde framgå, att åtminstone
indikativ, konjunktiv, optativ och imperativ funnits
i det språk, hvarifrån de s. k. indo-europeiska
härstamma. (Infinitiv och particip kunna ej
egentligen räknas såsom modi i den betydelse vi
ofvan gifvit dem.) Indikativen uttrycker ett bestämdt
påstående hos den talande, de öfriga modi framställa
handlingen blott såsom något önskadt o. s. v., i
hvarje fall såsom något oafgjordt. Dertill kommer,
att indikativen, objektivt taget, äfven utsäger något
faktiskt och verkligt. Sålunda kunna modi indelas i
a) objektiv: indikativ, och b) subjektiva: optativ
(önskan), konjunktiv (vilja och begär), imperativ
(befallning eller förbud), allt från den talandes
synpunkt. – Bisatser, såsom grammatisk kategori,
hafva utvecklats ur hufvudsatser. Vi kunna dels
deraf, dels af andra skäl sluta, att användning
af modus i bisatser regleras på samma sätt som i
hufvudsatser. Detta var från början också fallet såväl
till form som till betydelse. För tanken kunde och kan
en sats vara underordnad en annan, såsom när man säger
gif mig en vägvisare; den må föra mig dit, hvilket
betyder ungefär detsamma som gif mig en vägvisare,
som må (kan) föra mig dit; eller jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
