Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Miocenetagen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
växtsystematiken. Särskildt framstående äro hans
studier öfver Indiska arkipelagens flora. Han utgaf
bl. a. Genera cactearum (1839), Systema piperacearum
(1843–44), Flora Indiae batavae (1855–61) och Annales
musei botanici Lugduno-Batavi (4 bd, 1863–69).
Miquelon [mickölå’ng], ö straxt s. om Newfoundland,
bestod förr af tvänne öar, skilda genom en segelbar
kanal, men denna är numera så igensandad, att båda
öarna bilda ett sammanhängande helt. M. har en ytvidd
af 202 qvkm. och omkr. 600 innev., som sysselsätta
sig med beredning af stockfisk. Ön, som föga lämpar
sig för odling, tillhör Frankrike och bildar med
Saint Pierre en koloni.
Mir, Arab., förkortn. af emir (se d. o.).
Mirabeau [-bå]. 1. Gabriel Honoré Riquetti, grefve,
sedan markis de M., fransk statsman och författare,
föddes 1749 i Bignon (Provence). Fadern, markis
Victor de M. (f. 1715, död d. 13 Juli 1789), en
berömd fysiokratisk skriftställare, var såsom sådan
en ifrig filantrop – han är efter ett af sina arbeten
känd under namnet l’ami des hommes (menniskovännen) –,
men i sitt hus en hänsynslös despot. M., hvilken såsom
barn vanställdes af kopporna och hade ett egendomligt
lynne, ådrog sig tidigt hans ovilja och behandlades
med en oförnuftig hårdhet. Såväl i skolan som vid
det regemente, vid hvilket fadern lät honom gå in,
måste han bära namnet Pierre Buffière, på det han ej
skulle skada familjenamnets anseende. Då M. under sin
garnisonstid begick ungdomsdårskaper, skaffade fadern
sig en kunglig häktningsorder (lettre de cachet),
i kraft hvaraf den 19-årige ynglingen godtyckligt
inspärrades på ön Ré. Derifrån utsläpptes han 1769 för
att deltaga i ett fälttåg mot det upproriska Corsica,
återvände hem med anseende såsom en tapper och
lefvande officer samt blef försonad med fadern. Han
fick återtaga sitt verkliga namn, men måste lemna
den militära banan för att biträda fadern i skötseln
af familjegodsen. Efter några år följde dock en ny
brytning. Till följd af sitt lastbara lefnadssätt hade
M:s moder nödgats lemna sin makes hem, och samtidigt
hade denne ingått en oregelbunden förbindelse med en
schweizisk dam, m:me de Pailly. Detta gaf hustrun
vapen i händerna, och 1773 började hon mot mannen
en rad processer, som för denne medförde ej blott
offentlig skandal, utan ock ekonomisk ruin. M., som
kort förut gift sig och råkat på ekonomiskt obestånd,
sökte då för att erhålla penningar förbinda sig med
modern. För att hindra detta lät fadern genom en ny
kunglig order inspärra honom i fängelse. Öfvergifven
af sin hustru, som kort efter bröllopet blifvit honom
otrogen, inlät M. sig på slottet Joux, der han hölls
innesluten, i kärlekshandel med en fru Sophie de
Monnier, gift med en parlamentspresident. M. flydde
med sin älskarinna till Holland (1776), hvarefter han
dömdes att in effigie halshuggas, hon till lifstids
fängelse. Då han från Holland i samråd med modern
lät utgå nidskrifter mot fadern, utverkade denne
flyktingarnas fängslande, hvarefter M. (Juni
1777) inspärrades i en af Vincennes’ fängelsehålor
och fru Monnier i ett kloster. Fängelsetidens
pröfning blef för M. en skola, som utvecklade hans
mäktiga personlighet, och då han i Dec. 1780 omsider
återfick friheten, aftvang han t. o. m. fadern en
viss beundran. Försonad med denne, tog han nu parti
mot modern, men kunde ej hindra, att parlamentets dom
utföll till hennes förmån. Äfven för egen del inlät
han sig då på två rättegångar: han utverkade, att den
öfver honom och fru de Monnier fällda domen kasserades
(hon inlät sig i en ny kärleksförbindelse och begick
sjelfmord Sept. 1789), och han sökte med lagens
tillhjelp tvinga sin hustru att med honom återknyta
den äktenskapliga förbindelsen. Han förlorade dock
denna process, och äktenskapet upplöstes (1783). Under
de närmast följande åren förde M. ett i högsta grad
äfventyrligt lif än i, än utom Frankrike. Med sin far
stötte han sig å nyor och hans affärer och anseende
voro lika förstörda. Då inträffade revolutionen, och
genom denna händelse förvandlades på en gång denna
»tvetydiga» personlighet till en af Frankrikes, ja
verldshistoriens storheter. Hos M. fanns nämligen ett
politiskt snille, som inga förvillelser eller olyckor
förmått förstöra, och som blott behöfde ett gynsamt
tillfälle för att göra sig gällande. Den bittra
personliga erfarenhet han vunnit af despotismen hade
tidigt öppnat hans blick för bristerna i Frankrikes
dåvarande författning, och ett hufvudstycke i
hans politiska system var derför att söka omstörta
detta samhällsskick med dess kungliga envälde och
förtryckande privilegiiväsende. I denna mening var
M. alltid en ifrig revolutionär; men hvad som visar
sundheten af hans politiska begåfning var, att han ej
af egna oförrätter och olyckor lät sig drifvas till
att blott vilja rifva ned det bestående, utan äfven
hade ett positivt samhällsideal. Vid dettas bildande
höll han sig äfven fri från den förnämligast af
Rousseau införda ensidiga uppfattningen af friheten,
enligt hvilken denna skulle bestå i en oinskränkt
statsmakts anförtroende åt folkviljan (la volonté
générale). Just i frihetens intresse ansåg M.,
att garantier behöfdes likaväl mot folkviljans
missbruk som mot konungamaktens. De senare ville
han vinna genom en stark, med lagstiftande,
skattebeviljande och kontrollerande makt öfver
ministrarna utrustad folkrepresentation, de förra
åter genom att lemna konungen en sjelfständig och
tillräcklig makt öfver förvaltningen samt veto mot
folkrepresentationen. Liksom Montesquieu önskade han
således en delning af samhällsmyndigheten, men han
skilde dervid ej lika strängt som denne mellan den
lagstiftande och den verkställande makten. Den förra
skulle visserligen i hufvudsak tillhöra riksdagen, den
senare regeringen, d. v. s. konungen och ministrarna;
men han medgaf så till vida en sammanblandning, att
han just för att bereda regeringen större styrka
ville, att konungen till ministrar skulle taga de
ledande männen inom riksdagen. Hans politiska system
kan derför i korthet betecknas såsom ett demokratiskt
konungadöme i parlamentariska former, och i denna
mening var han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
